SNS DEMOKRATIRÅD 1999

Demokrati på svenskt vis
Olof Petersson, Klaus von Beyme, Lauri Karvonen, Birgitta Nedelmann, Eivind Smith.

Sammanfattning

I årets Demokratirådsrapport Demokrati på svenskt vis slår forskarna fast att Sverige saknar ett europeiskt offentligt rum och att personvalsreformen var en misslyckad halvmesyr. Dessutom anser de att Sverige definitivt kan bli en bättre konstitutionell demokrati.

Årets rapport skildrar den svenska demokratin i ett europeiskt perspektiv. I Demokratirådet ingår fyra utländska forskare som är nära förtrogna med svenskt samhällsliv: professorerna Klaus von Beyme (Heidelberg), Lauri Karvonen (Åbo), Birgitta Nedelmann (Mainz) och Eivind Smith (Oslo). Rapporten har redigerats av Olof Petersson, professor i statskunskap och forskningsledare vid SNS.

Demokratirådet diskuterar behovet av en författningsreform. Flera mindre reformer i det svenska parlamentariska systemet skulle vara tänkbara, exempelvis ännu längre mandatperioder, minskad proportionalitet i valsystemet, höjd spärrgräns för småpartier och ändrad roll för talmannen vid regeringsbildningen. Men behovet av sådana justeringar är dock inte akuta.

Den stora utmaningen när det gäller författningsreformer påkallas av EU-medlemskapet. Allt mer av nationell politik bestäms på den europeiska nivån. Europeiseringen påverkar alla delar av det offentliga Sverige, men från demokratisk synpunkt är det framför allt farhågorna att riksdagen marginaliseras som borde föranleda en författningspolitisk debatt. Sveriges demokratiska system måste utformas så att det bildar en stark part på den europeiska arenan, poängterar rådet. Om svenska domstolar inte själva förmår att hävda grundläggande rättsprinciper riskerar den dömande makten att allt mer flyttas över till domstolarna i Strasbourg och Luxemburg.

Sverige kan definitivt bli en bättre konstitutionell demokrati anser rådet. Demokratin måste vara något mer än endast en lagstat, en stat där majoriteten styr genom lagstiftning. En rättsstat ställer också krav på rättssäkerhet, fri- och rättigheter och maktdelning. Rättsstaten står alltså inte i motsättning till medborgarstyrelse och handlingskraft. Tvärtom kan en väl fungerande demokrati kräva ordnade och effektiva former för att folkviljan skall kunna komma till uttryck.

Förvaltningsdomstolarna i Sverige är paradoxalt nog både för starka och för svaga. Svenska domstolar var länge förhindrade att utöva rättslig kontroll av regeringsbeslut. Sett i ett europeiskt perspektiv har detta givit domstolarna en onormalt svag ställning i det offentliga livet. Däremot har svenska förvaltningsdomstolar en befogenhet som deras europeiska motsvarigheter saknar. I Sverige bedöms överklaganden i förvaltningsärenden som huvudregel inte endast med hänsyn till beslutens laglighet utan också deras lämplighet. Svenska domstolar har makt att inte endast upphäva ett beslut utan också att ändra innehållet.

Rättsprövningens modell borde utsträckas till alla delar av den offentliga sektorn. De svenska domstolarna skulle då få befogenheter som stämmer överens med vad som är normalt i konstitutionella demokratier, enligt forskarna. De anser även att Sverige bör vårda och utveckla sin modell med självständiga förvaltningsmyndigheter. Ansvarsfördelningen mellan regeringskansliet och ämbetsverken kan göras mycket tydligare. Regeringen skall styra förvaltningen genom normgivning, inte genom att ingripa i enskilda ärenden. Den konstitutionella demokratin innebär att de folkvalda politikerna styr genom normer. Uppgiften att tolka och tillämpa rättsnormerna åvilar däremot självständiga domstolar och ämbetsverk.

Den representativa demokratin förutsätter ett levande samspel mellan väljare och valda. De förtroendevalda skall inte bara lyssna utan måste också aktivt argumentera för sin egen uppfattning. Ledande svenska politiker, inte minst i regeringspartiet, har i Europafrågan svikit denna uppgift, enligt årets Demokratiråd. För att debatten skall få en folklig förankring fordras ett europeiskt offentligt rum, ett forum för fortlöpande samtal i europeiska frågor. Demokratirådet anser dock att landet saknar ett sådant offentligt rum.

Sverige har stora svårigheter att utveckla sin nationella debattkultur att även omfatta en europeisk debatt som präglas av ömsesidighet, saklighet och kontinuitet. Det finns därför skäl att påstå att Sverige som medlemsstat uppvisar ett demokratiskt underskott i sitt sätt att diskutera EU, enligt rådet.

Ett bättre fungerande forum för Europadebatt är av central betydelse inte endast för EU-frågan i snäv mening, utan för den svenska demokratins funktionssätt i stort. Den främlingskänsla inför EU som många svenskar upplever riskerar att leda till en allmän förtroendekris för den svenska folkstyrelsen.

Dessutom riskerar de svenska Europaparlamentarikerna att bli en från svensk debatt frikopplad kader av yrkespolitiker på ständig resa mellan Sverige, Strasbourg och Bryssel. Riksdagen har inte löst uppgiften att förmedla Europaparlamentarikernas erfarenheter till den nationella beslutsprocessen, menar rådet.

Demokratirådet slår fast att personvalet blev en misslyckad halvmesyr. När Sverige slutligen införde ett ökat personvalsinslag blev resultatet en kompromiss. Möjligheten att kryssa för en kandidat fick begränsat genomslag, dels därför att spärrgränsen sattes relativt högt, dels därför att de politiska partierna motarbetade alltför självständiga personkampanjer.

Sverige har övergivit det gamla valsystemets fördelar. I stället har man fått personvalets nackdelar utan att få dess fördelar. Ett alternativ är nu att gå tillbaka till det gamla systemet, ett annat att ta steget fullt ut och införa ett renodlat personval med obligatorisk personröstning.

Slutligen är Demokratirådets rekommendation att Sverige på varje punkt inte skall anpassa sig till någon europeisk normalmodell, som för övrigt knappast existerar i verkligheten. På vissa punkter, exempelvis offentlighetsprincipen och modellen med självständiga ämbetsverk, är det snarast övriga Europa som bör lära av Sverige. Men det finns många delar av det svenska styrelseskicket som kunde ändras för att stärka demokratin.

Med bättre kännedom om sitt eget förflutna och sina närmaste grannar skulle Sverige få bättre förutsättningar att kritiskt och självständigt kunna diskutera sig fram till hur landets demokratiska institutioner skulle kunna förbättras.