Dagens Nyheter den 21 januari 1997

Ett offer i tiden

Olof Petersson


Maria Leissners avgång är inte bara ett bekymmer för henne själv eller ens för folkpartiet. Det illustrerar i blixtbelysning flera av problemen i dagens politiska system.

Maria Leissner motiverar sitt avhopp med att hon inte lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna. Det innebär en bekräftelse på att popularitetsmätningarna från Sifo, Imu, SCB, Temo, Gallup och allt vad de heter nu har fått en betydelse som kan överträffa valen.

Enligt vår konstitution fäller väljarna sin dom med vissa regelbundet återkommande tillfällen. Däremellan har de förtroendevalda ett mandat att styra landet. Valperioden får inte vara för lång, för då kan de valda bli alltför okänsliga för opinionen. Men valen får heller inte komma för tätt, för då blir politiken alldeles för kortsiktig, nervös och ryckig. Som en kompromiss mellan dessa två krav har Sverige numera fyraåriga mandatperioder, vilket är normalt för de parlamentariska demokratierna.

Det verkar emellertid som om vi nu i praktiken gått över till ett annat system. De ideligen återkommande opinionspejlingarna har lett till att vi fått en permanent valrörelse. Detta politiska systemskifte behöver diskuteras. Håller opinionsundersökningarna tillräcklig kvalitet för att kunna läggas till grund för så allvarliga beslut som partiledarskiften och därmed sammansättningen av regeringsalternativen? Är de som svarar på telefonintervjuarnas snabba frågebatterier medvetna om att de i praktiken utövar en konstitutionell makt i klass med riksdagens val av statsminister? Vet journalister och politiska kommentatorer om att deras tolkningar av opinionen inte bara är en oskyldig spegellek utan att de ingår i en beslutsprocess med långtgående konsekvenser för landets ledning? Och inte minst viktigt: bör de politiska partierna själva acceptera och understödja denna utveckling?

Folkpartiledarens avgång har också givit tillfälle till en interiörskildring av dagens politiska partier. Man får intrycket att det är Maria Leissner, inte folkpartiet, som drabbats av dåliga opinionssiffror. Partiledaren förväntas uppenbarligen fungera som en bogserbåt med de tröga partipråmarna på släp.

Denna bild av maktrelationerna inom partierna är rätt realistisk. Det verkar finnas en strikt arbetsfördelning så att partiledningen sköter politiken och partiorganisationen nominerar riksdagsledamöter. I övrigt har partimedlemmarnas roll reducerats till att då och då utbrista i veklagan över den lika avlägsna som oförstående partiledningen.

Det fanns en gång tanken att de politiska partierna skulle vara idéburna rörelser, fyllda av ett patos att skapa ett nytt samhälle. I dag sviker de politiska partierna sin uppgift att bidra till samhällsdebatten med nya, framåtsyftande idéer. Inte ens den mest visionäre ledare kan ensam ersätta en debatterande organisation. Ett partiledarskifte kanske därför i första hand visar på partiets kris.

Slutligen kan man undra hur den gångna periodens ledarproblem i svensk politik kommer att bedömas av framtidens historiker. Speglar de en övergångstid som vi själva ännu inte är riktigt medvetna om? Kommer morgondagens ledare att vara mer öppet resonerande, tydligare burna av personlig övertygelse? Lever vi möjligen fortfarande kvar i en föreställningsvärld där den politiske ledaren var den stålhårde, ofelbare krigaren? Kanske är den yttre jämställdheten i form av lika andel män och kvinnor bara en liten början. De dolda tankemönstren finns fortfarande kvar. Politiken är alltjämt männens värld.

Olof Petersson