Man borde recensera propositioner lite oftare. Propositionen om ny vallag (1996/97:70) har nog redan fått en del läsare på grund av förslagen om att permanenta personvalen och avskaffa rätten att lägga till och stryka namn på röstsedlarna.

En mer noggrann läsning avslöjar emellertid också en del till synes tekniska förändringar som på sikt kan få viktiga konsekvenser för statsskicket. Det gäller särskilt möjligheten att utlysa nyval.

I den klassiska parlamentarismen hade statschefen möjlighet att låta en konflikt mellan regeringen och parlamentet avgöras av folket. Numera är det regeringen som förfogar över makten att upplösa riksdagen och utlysa extra val, som termen lyder i regeringsformen. Regeringen kan exempelvis besvara en misstroendeförklaring från riksdagen genom att låta folket välja en ny riksdag.

I Sverige användes möjligheten att hålla nyval senast 1958, i samband med pensionsstriden. Visserligen finns nyval med i 1974 års grundlag, men tre skäl har gjort att upplösningsrätten saknat praktisk betydelse.

Ett skäl är att ett nyval inte bryter den ordinarie valperioden. Här skiljer sig Sverige från exempelvis Danmark och Storbritannien. Ju längre valperioden gått, desto svagare blir argumenten för nyval, eftersom väljarna ändå snart skall få ordet.

Den andra orsaken har varit att Sverige har haft internationellt sett korta valperioder. Övergången från treåriga till fyraåriga valperioder kan emellertid komma att få stor betydelse i osäkra parlamentariska lägen. Ett års extra väntan kan vara en lång tid i den snabba nutidspolitikens perspektiv. Förlängningen av valperioden kan därför komma att öka intresset för nyval.

En tredje förklaring är att det har varit tekniskt krångligt att hålla val i Sverige. Regeringsformen stadgar att nyval skall hållas inom tre månader efter förordnandet. Grundlagberedningen hade visserligen föreslagit att det borde räcka med två månader. Men riksskatteverket, den högsta valmyndigheten, invände att tiden för valförberedelser då skulle bli alltför knapp.

Dessa praktiska överväganden spelade stor roll vid regeringskrisen 1978. Efter Fälldinregeringens fall ville oppositionsledaren Olof Palme helst få till stånd ett nyval. Talmannen fick en promemoria från riksskatteverket som beräknade att det skulle krävas 84 dagar för att förbereda ett extra val. Ett nyval skulle därför inte kunna hållas förrän framåt julen 1978 och landet skulle tvingats dras med en expeditionsministär under hela mellantiden.

Den valtekniska utvecklingen verkar emellertid ha gått framåt. Den nya propositionen förklarar nämligen att det framgent skall räcka med 30 dagar för att ordna ett val.

Plötsligt blir nyval inte bara en teoretisk utan en praktisk möjlighet. Två av de tre argumenten mot nyval har nu fallit bort.