DN Debatt 17 januari 1998

Olof Petersson

Jag undervisar i statskunskap vid Uppsala universitet. En av stolarna under vårens föreläsningar kommer att stå tom. Jag började undra redan vid registreringen häromdagen. Trots beskedet om att Victoria inte skulle infinna sig häckade fotograferna hela dagen. Redaktionerna tvingade dem att bevaka institutionen. Hon kunde ju trots allt dyka upp.

Då funderade jag på hur undervisningen egentligen skulle kunna bedrivas med de krav på ro och avskildhet som är nödvändiga. Inpasseringskontroll till lektionssalen? Kravallstaket utanför huset? Avlyssningssäkra fönster? Polisskydd?

Den akademiska friheten består av två delar. Tyskarna talar om Lehrfreiheit och Lernfreiheit. Friheten att lära ut. Friheten att lära sig. Hittills hade jag trott att dessa värden var självklara i Sverige. Nu vet jag annorlunda. Massmedierna kränker inte bara en enskild människas integritet. De har också hindrat en student att fritt bedriva sina akademiska studier.

Det är förvisso inget fel på amerikanska universitet, men jag vågar ändå hävda att om man vill bedriva akademiska studier om svensk politik så har svensk statskunskap ett visst övertag. Tronföljarens avsikt att följa svensk universitetsundervisning och knyta kontakter med vanliga svenska studenter har visat sig omöjlig att genomföra.

Så har vi då fått ännu ett exempel på drevjournalismens avarter. Finns det något försvar för massmediernas närgångna bevakning? Endast den som hävdar att en offentlig person saknar rätt till personlig integritet kan försvara hetsjakten.

Man kan heller inte hänvisa till argumentet att det rör sig om en blivande statschef. Vårt nuvarande statsskick bygger på den grundläggande tanken att monarkin endast finns kvar till namnet. Statschefen har endast vissa begränsade representativa uppgifter. Den politiska makten ligger numera helt och hållet i de folkvalda politikernas händer. En nyhetsförmedling som stod i proportion till kronprinsessans konstitutionella betydelse skulle inskränkas till i storleksordningen en notis om halvåret.

Den överdrivna bevakningen får snarast effekten av en kampanj för att förskjuta det svenska statsskickets innebörd. En allt starkare fokusering på kungahusets gärningar och yttranden ger dess medlemmar en samhällsroll som går långt utöver vad som avsågs vid den nuvarande regeringsformens tillkomst. Förarbetena är på denna punkt mycket tydliga. Statschefen förutsätts avstå från ämbetets möjligheter att bedriva opinionsbildning.

Vem bär då ansvaret för den nuvarande utvecklingen? Mer etablerade tidningar skyller på kvällspress, vissa televisionskanaler och utländska medier. Dessa i sin tur hänvisar till allmänhetens behov av skvaller. Kommersialiseringen och den skärpta upplagekonkurrensens bildar en självförstärkande spiral.

Men massmedierna som helhet bär ett gemensamt ansvar. Tryckfriheten ger en stor frihet, men också ett stort ansvar. Tanken är att medierna genom interna principer skall reglera sig själva.

Vi har fått ännu ett exempel på att medierna inte till fullo tar sitt ansvar. Mediernas makt går ut över såväl personlig integritet som akademisk frihet.

Olof Petersson
Professor i statsvetenskap