Rubrikerna för den här konferensen innehåller många ord som "framtiden", "ny", "förändringar" osv. Den ansluter väl till det allmänna intryck som idag målas upp, nämligen att Sverige befinner sig vid något slags vändpunkt, att det håller på att ske betydelsefulla förändringar i samhället.

Det är förvisso på sin plats med en naturlig skepsis inför denna bild. Varje kulturessä, har det sagts, brukar inledas med orden "Vi leva i en brytningstid". Det finns en stor risk för kronocentrism, föreställningen att vår egen tid är så märkvärdig. Det är nu som alla stora förändringar äger rum. Samtiden är alltid myllrande och kaotisk, medan det förflutna framstår som schematiskt, enkelt och klart. Samhällsvetenskapens metodhandböcker innehåller många varningar mot sådana optiska villor och anakronistiska felslut.

Men man får heller inte bli så skeptisk att man från början utesluter att det just nu faktiskt äger rum betydelsefulla omvandlingar i det svenska samhället. Hur är det egentligen? Finns det några mer systematiska belägg? Vad säger aktuell forskning inom sociologi, historia, statskunskap? Är det något speciellt som håller på att hända i Sverige just nu?

Mitt eget intryck leder till ett svar som består av två delar. Nej, det allmänna som håller på att hända i samhället är inte unikt för Sverige. Ja, det pågår en samhällsomvandling, i Sverige såväl som i andra välfärdsstater, som är mycket genomgripande, kanske mycket mer fundamental än vad vi idag anar, vi som står mitt uppe i processen.

För hundra år sedan förvandlades Sverige från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. Idag bevittnar vi övergången från ett industrisamhälle till ett internationaliserat tjänstesamhälle.

På samma sätt som gamla vanor, tänkesätt och institutioner utmanades vid förra sekelskiftet märker vi idag hur det som vi för inte så länge sedan betraktade som självklart, evigt och konstant plötsligt ifrågasätts och reduceras till, på sin höjd, möjligen ett alternativ bland många andra.

Man får nu inte missförstå den schematiska indelningen i historiska skeden. Övergången från ett jordbrukssamhälle innebar naturligtvis inte att allt jordbruk upphörde, att människor slutade äta mat. Det är bara det att förändrade brukningsmetoder innebar att det inte längre behövdes att 80 procent av befolkningen behövde slava ute på åkrarna utan att det räcker med en 3-4 procent för att försörja befolkningen. Att industrisamhället nu är till ända betyder inte heller att industriproduktionen upphör. Men andelen industrianställda i proportion till antalet förvärvsarbetande kulminerade redan 1963. Jordbrukets och industrins arbetare är en liten, och minskande, minoritet.

En amerikansk forskare, James Rosenau, har i boken "Turbulence in World Politics: A Theory of Change and Continuity" i fem punkter sammanfattat vad det håller på att hända.

1. Övergången från en industriell till en efterindustriell ordning sammanhänger nära med den mikroelektroniska revolutionen som leder till minskade avstånd, både socialt, ekonomiskt och politiskt. Idéer, bilder, pengar och information kan idag röra sig mycket enklare och snabbare. De ömsesidiga beroendeförhållandena mellan människor och händelser har blivit mycket större.

2. Framväxten av nya typer av frågor, som exempelvis miljöförstöring, terrorism, narkotikahandel, valutakriser och aids, som uppkommit som konsekvenser av ny teknologi eller av jordens ökade beroende. Dessa "neopolitiska" frågor skiljer sig från traditionella politiska sakfrågor. De är transnationella, snarare än nationella eller lokala.

3. Nationalstatens minskande kapacitet att få till stånd tillfredsställande lösningar på många av dagens stora frågor, delvis beroende att problemens räckvidd går utöver nationalstatens domän, delvis därför att gamla frågor får allt viktigare internationella aspekter, delvis därför att dagens medborgare inte längre lika självklart accepterar centralt fattade, uppifrån kommande, beslut.

4. En relativt sett ökad betydelse för autonoma institutioner på olika samhällsnivåer, inte minst den lokala. Denna utveckling mot "subgroupism" förstärker det globala medborgarsamhället, "the global civil society". Decentralisering förenas med transnationalism.

5. Medborgarnas ökade kunskaper och engagemang. Demokratins teoretiker uppställde en gång ett antal kriterier för den demokratiske medborgaren: materiellt oberoende, kunnig, självständig, tolerant, besittande medborgaranda. Verkligheten är ännu långt från idealet och det finns alltjämt stora sociala skillnader. Men rörelseriktningen är ändå klar. Dagens medborgare är mindre utanförstående, mindre okunnig, mindre auktoritetsbunden och mindre manipulerbar.

I många länder diskuterar man nu vilka konsekvenser som denna samhällsomvandling får för det egna styrelsesättet.

Det kommer ut böcker om den schweiziska modellens kris. Gamla stolta begrepp som oavhängighet, beväpnad neutralitet och folksuveränitet sätts i fråga eller ges ny innebörd. Man anser sig befinna sig i en medvetandekris; "Tatsächlich steckt das Land in einer Identitätskrise".

I Frankrike ifrågasätts den centraliserade, enhetsstatens roll, internationaliseringens konsekvenser begrundas; man letar efter ett nytt samhällsfördrag, "à la recherche d'un nouveau pacte civique".

Också i Sverige kommer nu samma debatt. Genomslaget blir här särskilt märkbart. Den europeiska integrationsprocessen har i andra länder genomförts under en lång följd av år; i Sverige sker anpassningen nu under relativt kort tid. Sverige har varit en centraliserad, homogen enhetsstat, dvs en samhällsform som har jämförelsevis svårare att härbärgera en mer komplex konfliktstruktur än en decentraliserad, federal stat. Den svenska samhällsmodellen har dessutom varit särskilt starkt knuten till industrisamhället och dess klassstruktur och maktförhållanden.

En sociologisk undersökning genomfördes i slutet av 40-talet i Katrineholm. Intervjuerna med de anställda i tre industrier publicerades i två böcker: Människan i industrisamhället. Fyrtio år senare återvände en grupp sociologer till samma ort och samma industrier. Boken Industrisamhälle i omvandling visar vad som hänt i denna typiska industriort, ett av socialdemokratins och arbetarrörelsens kärnområden.

Medan man i slutet av 40-talet ansåg sig som en del av en arbetarrörelse som hade, eller var i färd att erövra, makten i samhället, upplevde man sig nu dels ha fått det bättre materiellt, dels att makten hade flytt, till Stockholm eller utanför landets gränser. Från en arbetarklass med makt, till en medelklass utan makt.

Maktstrukturen i Katrineholm speglar den svenska modellens samhälle. Det finns två ledarskikt: rörelsen och Rotary. Men det viktiga som hänt var att betydelsefulla beslut som rör orten och dess företag nu inte längre fattades på platsen. Makten hade blivit mer avlägsen och abstrakt.

I den svenska modellen var makten och ansvaret tydligare. Den nya samhällsorganisationen rymmer fler aktörer, fler beslutsarenor och fler geografiska nivåer. Det rör sig om en förändring i riktning mot ökad pluralism. Problemet är att de gamla institutionerna inte riktigt hunnit anpassas till detta nya samhällssystem.

En annan viktig förändring som kom till uttryck i sociologernas intervjuer var det ökade missnöjet med möjligheterna att påverka den egna situationen, inte minst på arbetsplatsen, men också i andra delar av samhällslivet, som t ex i mötet med den offentliga sektorn och myndigheterna. Den stigande utbildningsnivån, kvinnornas ökade självständighet och den stigande informationstillgången har lett till att den politiska fattigdomen minskat. Medborgarnas krav på medbestämmande stiger.

Den svenska modellen har egentligen fallit offer för sin egen framgång. Den har lett till ökad och en jämnare fördelad materiell välfärd. Men samtidigt stiger anspråken på delaktighet i samhällslivet. Missnöjet ökar därmed.

Många forskare och bedömare, både utländska och inhemska, är ense om att, inte bara Katrineholm, utan hela det svenska 1900-talets samhälle har haft vissa alldeles bestämda särdrag. Vårt lands speciella styrelsesätt har givits benämningen den svenska modellen. Denna svenska modell kan ses som ett samhällskontrakt.

Vad är det egentligen som håller samman ett samhälle? Med en stark generalisering kan man säga att samhällenas historia har rört sig från tvång till frivillighet. I historiskt perspektiv har frihet inte varit regel utan undantag. De äldre samhällena grundades på olikhetens princip. Människor föddes olika och levde olika. Ståndstillhörighet, privilegier, släkt, klass och kön drog gränsen mellan dem där uppe och dem där nere, mellan makthavare och undersåtar.

Upplysningen, franska revolutionen och demokratins ideal innebar att en annan princip bröt igenom. Det var medborgarskapets idé, tanken på människors lika värde och lika rättigheter. Varje medborgare skall ha samma rätt att ta del i samhällets skötsel. Alla individer är fullvärdiga samhällsmedlemmar.

I ett samhälle baserat på demokratins princip om likhet kan ordningen i längden inte upprätthållas genom tvång. Endast det system som frivilligt accepteras av medborgarna kan bli bestående. Över- och underordning, befäl och lydnad måste därför ersättas av sido- och samordning, av frivilliga överenskommelser.

Två individer kan komma överens genom att ingå ett avtal, genom att sluta ett kontrakt. Det ligger nära till hands att också tolka samhället i stort som grundat på ett slags kontrakt. Samhällets stora intressegrupper kan komma överens om ett slags fredligt samförstånd.

Sådana samhällskontrakt kan vara av längre eller kortare varaktighet, de kan omfatta större eller mindre delar av samhällslivet och de kan vara mer eller mindre unika för ett visst land.

Ett samhällskontrakt behöver inte bestå av ett formellt, skriftligt dokument, utan kan också tolkas mer bildligt. Det kan då alltid diskuteras vilka det var som ingick avtalet, när det ingicks och vad som stod i det.

De pågående samhällsförändringarna innebär att den svenska modellens samhällskontrakt nu har sagts upp. Sverige befinner sig, kan man säga, i ett avtalslöst tillstånd. Det förvånande är kanske inte att ett samhälle då och då stannar upp och reflekterar över de grundläggande regler som styr dess liv. Det anmärkningsvärda är snarast att kontraktet var såpass stabilt och varade så länge, under större delen av 1900-talet.

Mycket av dagens samhällsdebatt kan ses som olika åsikter om hur det nya samhällskontraktet bör se ut.

Det kommer sannolikt inte att vara riktigt samma parter som står som undertecknare. Den svenska modellens kontrakt präglades av den tidens samhälle, av industrisamhällets huvudklasser. I långa stycken var det den manlige industriarbetaren som fick stå modell.

En viktig sak som hänt är att kvinnorna nu kräver att få vara med och skriva kontraktet som jämställd part. Visserligen har kvinnorna gått ut på arbetsmarknaden och fått ökad representation i politiska församlingar. Men kvinnorna har i många maktsammanhang fortfarande en underordnad position. Kvinnornas krav på full delaktighet kommer också att påverka kontraktets innehåll.

Det har också kommit in en helt ny generation, som inte var med att utforma det gamla kontraktet, men som har levt under dess regler. De vill nu också vara med. Mycket av vad den äldre generationen bekymrade sig över tar de unga för självklart. I gengäld har de andra synsätt och strävanden som de vill fästa uppmärksamheten på.

Kanske själva utformningen av kontraktet kommer att förändras. I stället för att föreskriva i detalj hur samhället bör se ut i olika avseenden nöjer man sig måhända med att utforma allmänna procedurregler. Skötseln av olika angelägenheter överlåts på självständiga samfälligheter eller de enskilda medborgarna. Kontraktet kan då koncentreras till att dra upp allmänna gränser och bestämma vad som skall hända om systemet inte fungerar.

Det nya kontraktet måste också ta hänsyn till att nationalstaten inte har samma innebörd som på det gamla kontraktets tid. Ansvaret för många frågor ligger inte längre i Stockholm utan antingen i kommunen, hos självständiga organisationer eller i Bryssel.

Öppningen mot Europa innebär också ett friare lån av erfarenheter från andra länders modeller. Resten av Europa är intresserade av våra erfarenheter. Kanske kommer vi att finna att en hel del av våra metoder att hantera konflikter och lösa sociala problem trots allt inte är så mycket sämre än andras.

Att ett kontrakt skrivs om hindrar inte att man tar med sig en del av det gamla.

Man kan tala om politik på två nivåer. Dels har vi vardagens politik inom olika sakområden. Dels finns politik på en konstitutionell nivå, den politik som handlar om politik, om politikens organisering. Demokratin har en överideologi, de allmänna ramar, det gemensamma kontrakt som ligger till grund för samhällets gemenskap.

Förutsättningarna för att diskutera politik på denna konstitutionella nivå är i dag ganska dåliga. Det rör sig om principiella frågor, ofta på en rätt abstrakt nivå. Massmedias språk kräver däremot konkretisering, detaljer, tillspetsning, personfixering. Författningsfrågor diskuteras mest av experter. Vilka samtalsrum finns det idag för en bred, demokratisk debatt om den moderna demokratins organisationsprinciper?

Skulle ett nytt kontrakt kräva ett nytt demokratibegrepp? Svaret måste bli nej. Vissa av demokratins mest grundläggande värden förblir oförändrade. Det gäller principer som det öppna samhället, idén om medborgarskap, tanken på människors lika värde, dvs demokratins humanistiska grund.

Däremot måste demokratins och politikens konkreta gestaltning kunna få växla beroende på samhällenas kulturella, tekniska, ekonomiska och sociala utveckling.

Demokratins kärna är självbestämmande, autonomi. Demokratins dilemma är hur man skall kunna förena individuell autonomi med kollektiv autonomi. De praktiska lösningarna av denna avvägning ser olika ut i olika länder och under olika tidsepoker.

Det är något konstigt med Sverige, det är som vi är ur fas med den europeiska debatten. Under 1980-talet var det ute i Europa individualisering, marknad och Thatcher. Just i det ögonblick då vi tydligen står i begrepp att gå över till individualism och marknad svänger debatten i Europa. Det är förvisso inte något återvändande till centralplanering och standardlösningar. Det rör sig om olika försök att finna kollektiva organisationsformer, andra än staten, olika former av autonoma institutioner. Det rör sig om medborgarsamhällets självorganisering.

Vad man i många andra länder famlar efter och experimenterar med är egentligen inget annat än varianter på det än gång var en viktig ingrediens i Sveriges moderna medborgarsamhälle, nämligen frivillig självverksamhet, studiecirklar och folkrörelser.