DN
Debatt 18 september 2002
Statsvetare underkänner mediernas valbevakning:
Val är en underbar uppfinning. Under tolv septemberkyliga timmar är rollerna ombytta. Journalister, debattörer, experter och andra förståsigpåare är tysta. Det är väljarna som talar.
Också i år överraskade folkets röst. Flera vedertagna sanningar måste nu revideras.
Politik är viktigare än person. Den som enbart varit hänvisad till massmediernas rapportering inför årets val har fått en överdriven bild av personfaktorns betydelse. Folkpartiets uppgång under valrörelsen har tolkats som en partiledareffekt. "Så ryter en Leijonkung" satte kvällstidningen som rubrik dagen efter valet.
Men televisionens vallokalsundersökning ger inga belägg för att väljarna främst skulle attraherats av partiledarens egenskaper. De personliga egenskaperna hos partiledaren har till och med spelat relativt större roll för andra partier än folkpartiet.
Dessa observationer ligger väl i linje med vad intervjuundersökningar i samband med tidigare val har kunnat konstatera. Det finns förvisso en del partiledareffekter i svenska väljares röstning, men deras inverkan på väljarnas röstningsbeslut är oftast marginell och starkt överdriven i mediernas rapportering.
Inte heller det personvalsinslag som numera finns i det svenska valsystemet förefaller ha bidragit till att individualisera den representativa demokratin. Enligt vallokalundersökningen är det också i år endast en minoritet som utnyttjat möjligheten att kryssa för en kandidat på valsedeln. Andelen personröstare har uppenbarligen heller inte ökat.
Varken partier eller medier har givit den information om enskilda kandidater som krävs för att ett personval skall bli verkligen meningsfullt. Tidigare valundersökningar visar att endast en minoritet av väljarna över huvud taget kände till någon av riksdagskandidaterna i den egna valkretsen. De flesta väljare dömer inte efter person, utan efter partiets politik.
Integrationspolitikens betydelse är svårbedömd. Den redan vedertagna historieskrivningen av årets valrörelse innebär att folkpartiet, genom sitt krav på språkkunskaper för medborgarskap, medvetet lyckades placera integrationspolitiken i centrum för valdebatten. Därmed skulle invandrarfrågorna ha givit folkpartiet valsegern.
Det återstår för valforskningen att närmare utreda hur invandrarfrågan påverkat årets val. Men man kan redan sätta flera frågetecken för den i dag förhärskande verklighetsbeskrivningen. I det valtal som startade debatten nämnde folkpartiledaren språkkravet endast som ett bland ett stort antal andra förslag. Antagandet att folkpartiet genom en utstuderad valstrategi kalkylerat med att en invandrardebatt skulle leda till valseger måste beläggas betydligt bättre innan det accepteras.
Dessutom pekar valsöndagens väljarenkäter på att väljarna visserligen tillmäter invandrar- och flyktingfrågor ökad betydelse jämfört med föregående val, men väljarna anser att många andra frågor är viktigare. Folkpartiväljarna avviker inte från genomsnittet. Invandrarnas egen röstning har heller inte gynnat folkpartiet; deras röster har tvärtom till övervägande del gynnat det socialistiska blocket.
Orsakerna till folkpartiets framgång får i stället sökas i deras allmänpolitiska budskap. Uppenbarligen lyckades man i sitt uppsåt att framstå som tydligare, med mer pregnanta krav. Betoningen på att medborgarskap inte betyder rättigheter, utan också skyldigheter, verkar ha vunnit anklang hos åtminstone borgerligt sinnade delar av väljarkåren.
Genom sin framtoning som ett offensivt borgerligt alternativ lyckades man attrahera stora delar av de allmänborgerliga väljarna. Denna del av väljarkåren förenas av sin starka antipati gentemot socialdemokratin med sin svaga trohet gentemot något speciellt borgerligt parti. Förra året gick dessa väljare till kristdemokraterna och moderaterna, i år var det folkpartiets tur.
Blockpolitiken är inte cementerad. Enligt en utbredd uppfattning visade valrörelsen att de två traditionella blocken är mer sammanhållna och polariserade än någonsin. Den avslutande partiledardebatten hade också koreograferats med "det röda laget" på den ena sidan och "det blåa laget" på den andra. Valresultatet visade att nettoförskjutningarna mellan blocken blev små.
Men väljarnas egna röster visar inga tecken på att kristalliseras kring några få huvudalternativ. Tvärtom sprider väljarna sina sympatier på allt fler partier, där inget längre verkar ha någon chans att få egen majoritet. Partisystemet har under senare årtionden blivit alltmer fragmenterat och årets val innebar ingen vändning.
Det i dagens mest sannolika utfallet av regeringsfrågan är att minoritetsregeringen Persson fortsätter att regera vidare med vänsterpartiet och miljöpartiet som huvudsakliga stödpartier. Men liksom under föregående valperiod lär samarbetet inte sträcka sig över hela det politiska fältet. Inom viktiga områden, inte minst när det gäller Europafrågor och säkerhetspolitik, är regeringen hänvisad att söka stöd från andra partier.
Därmed framtvingas olika samarbetskonstellationer över blockgränsen. Göran Persson har flera gånger antytt att han kan tänka sig att samarbeta med centern. Men socialdemokraternas och centerns mandat räcker inte till majoritet i riksdagen. Moderaterna och kristdemokraterna är mindre sannolika som partner. I praktiken är socialdemokraterna därför hänvisad att i åtskilliga frågor även söka stöd hos folkpartiet.
Talet om blockpolitik suggererar också att det skulle röra sig om två någorlunda homogena och inåt samspelta grupperingar. De borgerliga partierna lyckades i årets valrörelse visserligen enas om delar av ett handlingsprogram, och partiledarna ställde upp för gruppfoton, men tanken på en skuggregering och en gemensam statsministerkandidat blev alltmer illusorisk ju längre valrörelsen led.
De borgerliga väljarnas dom har ytterligare försvårat det inbördes samarbetet. De fyra borgerliga partierna är numera mer jämnstora än på flera decennier. Inget av de borgerliga partierna kan längre utropa sig till borgerligheten självklara ledare. Den interna turbulensen i Moderata samlingspartiet underlättar inte försöken att skapa en enad och slagkraftig opposition under de fyra långa år som återstår till nästa försök att erövra regeringsmakten.
Opinionsmätningarna påverkade, men avgjorde inte. Den dagliga duschen av opinionssiffror blev ett av denna valrörelses kännemärken. Det går inte att förneka att publiceringen kan ha påverkat valrörelsens förlopp och därmed valutslaget. Folkpartiets ökning accelererades sannolikt av själva rapporteringen av denna ökning. Också erfarenheter från andra länders valrörelser visar att opinionsmätningar under vissa omständigheter kan få en sådan självförstärkande effekt.
Men opinionsmätningarna kan knappast tillskrivas rollen som huvudförklaring till valutslaget. Samtliga sex valprognoser som publicerades före valet, plus de två som offentliggjordes runt det klockslag då vallokalerna stängdes, underskattade socialdemokraternas uppgång. Regeringspartiets framgång ägde rum trots, inte tack vare, opinionsmätningarna.
Många förväntade, eller befarade, att opinionsmätningarna skulle kunna avgöra miljöpartiets öde. Just för partier runt fyraprocentsspärren kan valprognoser få avgörande betydelse för den grupp väljare som är beredda att rösta taktiskt för att hjälpa sitt näst bästa parti att behålla sin plats i riksdagen. Men eftersom miljöpartiet hamnade ungefär på den nivå som opinionsinstituten hade förutspått verkar mätningarna denna gång emellertid inte haft denna styrande effekt.
Medierna inte bara speglar utan styr valrörelserna. Enligt många journalisters självuppfattning står medierna utanför samhällets maktprocesser som fria observatörer och granskare. Mediernas uppgift, sägs det, är att spegla. Men den gångna valrörelsen visar att mediernas roll är mycket mer aktiv än så.
Som bland annat dokumenterats av statsvetarna Peter Esaiasson och Niklas Håkansson har journalisterna numera övertagit makten över radions och televisionens valbevakning. Det är inte längre de politiska partierna, utan journalisterna, eventuellt på grundval av opinionsmätningar, som avgör vad som ska bli valets viktigaste frågor.
Denna situation är demokratiskt otillfredsställande. Partierna får allt sämre möjligheter att få fram sitt budskap. Mediernas kritiskt granskande uppgift tenderar att försvinna i det hetsiga och fragmenterade nyhetstempot. De stora förlorarna är väljarna. Trots allt tal om kunskapssamhälle och informationsteknik har väljarna knappast fått bättre förutsättningar att fylla sin viktiga uppgift i den representativa demokratin.
Partierna har rätt att själva få bestämma hur de vill presentera sig inför väljarna. Behovet av självständig och kritisk granskning blir därmed inte mindre, tvärtom. Men det ligger i väljarnas intresse av att rollfördelningen blir tydligare. Frågan är hur nästa valrörelse bäst ska organiseras. Här finns ett akut behov av en konstruktiv eftervalsdebatt.
Väljarna har alltjämt svårt att utkräva ansvar. Valundersökningar visar att väljarna över lag har den kunskap, den aktivitet och det intresse, som motsvarar demokratins krav. Väljarna känner till partiernas program, de är medvetna om sina egna preferenser och hur de skall ställa sig i de olika sakfrågorna och de röstar också i överensstämmelse med vad partierna lovat att göra. Väljarna försöker också betygsätta regeringen i efterhand genom att bedöma vad regeringen uträttat för att bekämpa arbetslöshet, inflation och budgetunderskott.
Så det är inte väljarna som är huvudproblemet, utan partier och medier. Väljarna lämnas i sticket.
Söndagens valutslag kan tolkas som ett fortsatt förtroende för den sittande regeringen. Men parlamentarismens huvudproblem kvarstår. Sverige har sedan över tjugo år tillbaka styrts av minoritetsregeringar. Som medförfattare till SNS Demokratiråds rapport "Demokrati utan ansvar" har vi fäst uppmärksamheten på suddiga ansvarsförhållanden. Mycket tyder i dag på att både vänsterpartiet och miljöpartiet kommer att fortsätta i dubbelrollen som regeringsparti och oppositionsparti.
Under 1990-talet började väljarna att reagera negativt. Valdeltagandet sjunker när man inte kan urskilja några tydliga skillnader mellan regering och opposition. Intervjuundersökningar visar att väljarna får allt svårare att identifiera några regeringsalternativ. Därmed tilltar väljarnas maktlöshet.
Leif Lewin
Olof Petersson