Opinionsmätare som Sifo, Temo, Skop, Demoskop och SCB har blivit en del av den politiska vardagen. Deras pejlingar av väljaropinionen rapporteras av medierna, föranleder politiska kommentarer och studeras i partikanslierna. Partibarometrarna ger de politiska livet en regelbunden rytm.

Ett speciellt metodproblem gäller de småpartier som inte är representerade i riksdagen. Instituten skiljer sig åt i mätningarna av junilistan och feministiskt initiativ. Några läser upp småpartierna, andra inte. Några särredovisar småpartier, medan andra lägger in dem i gruppen övriga partier.

Sättet att mäta och redovisa småpartier kan ha stor betydelse för opinionssiffrorna. De politiska konsekvenserna kan bli dramatiska. I ett valsystem med en spärrgräns på fyra procent är det betydelsefullt om ett parti strax före valet har tre eller fem procent av partisympatierna.

Man ska inte överskatta den allmänna effekten av opinionsmätningar, men just i ett valsystem som det svenska finns ett utrymme för stor påverkan. Valundersökningar har vid tidigare val kunnat belägga att taktisk röstning är en realitet. En röst på ett parti som hamnar under spärrgränsen är i praktiken en bortkastad röst.

Opinionsmätningarnas besked huruvida ett parti ligger över eller under fyraprocentsgränsen kan därmed avgöra om partiet kommer in i riksdagen eller inte. Valprognoser kan bli självuppfyllande och därmed påverka valutgången och regeringsbildningen.

Mätningarna av småpartiernas opinionsstöd blir allt mer bekymmersam. Fler och fler partier befinner sig i närheten av fyraprocentsspärren samtidigt som opinionsmätningarna får allt allvarligare kvalitetsproblem.

För att få reda på vad som ligger bakom siffrorna har vi vänt oss till opinionsinstituten med frågor om metoder och praktiskt genomförande. Vi dokumenterar och kommenterar resultaten i en ny SNS-rapport, som följer upp våra tidigare böcker i ämnet.

Huvudresultatet är att metodproblemen är ännu större än väntat. Yttre förändringar har gjort det svårare och svårare att mäta väljaropinionen. Allt fler byter parti och tvekar in i det sista hur de ska rösta. Opinionsmätarna försöker fånga en alltmer rörlig och undanglidande opinion.

Några metodproblem förtjänar särskild uppmärksamhet. Det ena rör bortfallet, det andra den statistiska efterbearbetningen. Dessa två problem hänger samman. Eftersom stora bortfall riskerar att snedvrida resultaten försöker man korrigera felen genom en efterbearbetning. Dessa statistiska justeringar har dock i sig sina egna problem.

Ju större urval, desto bättre statistisk precision. Det innebär att kvalitet kostar. Idealt sett borde man intervjua många personer och lägga ner stora resurser på att få folk att svara. Bland de svenska opinionsmätarna är det endast statsfinansierade SCB som har råd. SCB:s urval omfattar cirka 9 000 personer och fältarbetet pågår under drygt tre veckor.

Men också SCB tvingas acceptera ett bortfall, som i partisympatiundersökningen brukar ligga runt 25 procent. Det rör sig framför allt om personer som inte anträffas eller som vägrar att medverka.

De kommersiella instituten tvingas använda mindre urval och enklare insamlingsmetoder. Exakta uppgifter om bortfallets storlek är svåra att få fram, bland annat eftersom man ibland ersätter personer som man inte får tag i. Men det är inte ovanligt att bortfallet ligger kring 50 procent eller ännu högre.

Det brukar alltså fattas uppgifter från i bästa fall en fjärdedel eller ofta omkring hälften av urvalet. Det säger sig självt att representativiteten hos dem som svarar därmed blir tveksam. Instituten är själva högst medvetna om denna felkälla och har olika sätt att försöka bemästra problemet.

Ingen av opinionsmätarna publicerar svaren som de fördelar sig rakt upp och ner, utan alla använder något slags justering för att kompensera för felkällorna. Metoden är i princip enkel. Är kvinnor underrepresenterade bland svarspersonerna får kvinnornas svar väga lite tyngre i resultaten. Motsvarande justeringar kan göras för andra befolkningsdata såsom inkomst, region och ålder.

För just partisympatier tillkommer ytterligare en möjlighet, nämligen att jämföra svarspersonernas röstning i föregående val med det faktiska valresultatet. Man frågar därför inte bara hur man skulle rösta om det vore val i dag, utan också hur man röstade i det senaste valet. Flera institut använder detta valhandlingsminne för att justera skattningarna av de aktuella partisympatierna. Det gäller SCB, Sifo, Skop, Temo (till 70 procent) och Zapera.

Problemet är att människans minne ibland kan svika. Psykologiska effekter kan också spela ett spratt. Ibland minns man inte, eller vill inte minnas, hur man röstade. Förlängningen av mandatperioden från tre till fyra år gör att valminnet hinner bli ännu blekare.

Ett exempel är SCB:s mätningar av partisympatierna efter valet 2002. Detta val kännetecknades bland annat av att moderaterna gick kraftigt tillbaka och fick bara 15,3 procent i riksdagsvalet. När SCB november 2002 frågade sitt urval hur man hade röstat i valet några månader tidigare svarade 15,7 procent moderaterna.

Så långt fungerade metoden. Men ju längre tid som gick efter valet, desto mer bleknade minnet. Fler och fler av dem som övergivit moderaterna 2002 började "minnas" att de röstat på moderaterna, fastän de röstat på något annat parti eller stannat hemma.

Går man tillbaka till SCB-rapporterna under 2003, 2004 och 2005 finner man att andelen som uppger att de röstat på moderaterna successivt stiger. I november 2005 var det 21,6 procent som "minns" att de röstat på moderaterna, vilket alltså ska jämföras med verklighetens 15,3 procent.

Det ser alltså ut som om man nu fått alltför många moderater i urvalet och den statistiska justeringen innebär att moderaternas aktuella partisympati mekaniskt viktas ner i motsvarande mån. Men till följd av minnesfelet blir nedviktningen alltför kraftig och moderaternas aktuella opinionssiffra blir för låg.

I SCB:s rådata från maj 2005 fick moderaterna 32,9 procent, men efter justering blev den publicerade siffran bara 27,7 procent. Efterjusteringen får alltså en mycket kraftig effekt - skillnaden är över fem procentenheter.

Det förefaller i dag vara folkpartiet och kristdemokraterna som överskattas följd av efterjusteringens felkällor, med i storleksordningen en eller ett par procentenheter. Av det material som vi fått tillgång till framgår att kristdemokraterna vid några tillfällen legat under fyra procent i rådata, trots att partiet i de publicerade siffrorna verkat befinna sig på säker mark.

Ett inte alls osannolikt scenario är följande. Opinionsmätningarna ger intryck av att kristdemokraterna klarar fyraprocentsspärren. "Broder fyra procent" mobiliseras inte och partiet går miste om borgerliga stödröster. På valkvällen besannas misstanken att kristdemokraterna har svagt stöd och partiet hamnar utanför riksdagen. Den borgerliga alliansen förlorar valet.

Vi har valt SCB som exempel eftersom deras redovisningar är föredömligt utförliga och lättillgängliga. De övriga instituten redovisar dessvärre inga data om röstning i föregående val. Men av andra uppgifter att döma drabbas de uppenbarligen också av valhandlingsminnets felkällor.

Sålunda publicerar Skop i sin februarimätning 2006 att moderaterna hade 26,7 procent, men i rådata var det hela 31,8 procent som angav moderaterna. Skillnaden är alltså även för detta institut över fem procentenheter. Samma mätning innehöll uppgiften att kristdemokraterna stöddes av 6,0 procent. I rådata hade kristdemokraterna bara 3,8 procent.

Allt talar för att partibarometrarna för närvarande underskattar moderaternas styrka i opinionen, kanske med så mycket som upp till fem procentenheter, samtidigt som mätningarna överdriver stödet för kristdemokraterna och folkpartiet.

Effekterna av minnesfel är välkända inom opinionsmätarbranschen. Under sin tid som Sifochef analyserade sociologiprofessorn Hans Zetterberg fenomenet och utvecklade sin egen metod för en försiktig användning av valhandlingsminnet.

Vi har också granskat opinionsmätningarna under förra mellanvalsperioden och funnit att samma fenomen uppträdde då, men den gången till socialdemokraternas nackdel. Valet 1998 innebar en stor tillbaka gång för socialdemokraterna och några år senare var det fler och fler socialdemokrater som "glömde" att de övergivit partiet. Socialdemokraterna kom därmed att överskattas i valhandlingsminnet och följaktligen underskattas i de nedviktade partisympatierna.

Jämför man valprognoserna med det faktiska valresultatet 2002 var det också det som hände. Opinionsinstituten hade alla grovt fel, socialdemokraternas valresultat underskattades med i genomsnitt tre procentenheter. Att opinionsmätningarna är samstämmiga är ingen garanti för att de är korrekta.

Partibarometrar är en del av dagens politik och både principiella och praktiska skäl gör att förbud och restriktioner inte är aktuella. Men dagens opinionsmätningar kan vara vilseledande, både när det gäller småpartier och även stora partier som socialdemokraterna och moderaterna. Partibarometrarna dras med allvarliga kvalitetsproblem och de kan få en orimligt stor betydelse för valutgången.