SNS - DN Debatt

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och i dagens samhälle är massmedierna den viktigaste förutsättningen för en fri och öppen debatt. Mediernas arbete har därför avgörande betydelse för demokratins funktionssätt.

Muhammedbilderna och Expressens löpsedel om Mikael Persbrandt har aktualiserat frågan om yttrandefrihetens gränser. Svenska medier har länge velat undvika statlig inblandning genom ett system av etisk självsanering. Men nu testas gränserna. I går hölls förberedande förhandling i målet Persbrandt-Expressen..

Det finns anledning att vara orolig för att enstaka övertramp tas till intäkt för ett mer allmänt ifrågasättande av mediernas frihet. Klagomålen på medierna kan leda till att yttrandefriheten undan för undan naggas i kanten. Vägen går via de små stegens tyranni. Om mediernas frihet inskränks på område efter område blir slutsumman ett tystare, mer slutet och mer konformt samhälle.

Tidningsutgivarna har gjort en tänkvärd sammanställning över vad som tryckts, tyckts och sagts om tryckfriheten i Sverige sedan år 2000. Listan är nu 55 sidor lång. Det är många som tycker att medierna borde tuktas.

Pressens Tidning redovisar i senaste numret en undersökning av vad riksdagsledamöter anser om tryck- och yttrandefriheten. Även om bara hälften av ledamöterna besvarat enkäten så ger svaren oroväckande indikationer.

Ett flertal bland de tillfrågade riksdagsledamöterna anser att polisers meddelandefrihet bör begränsas. Majoriteten tycker också att det behövs en lag som begränsar mediers möjlighet att bevaka kända personer. Det finns också brett stöd för en kraftig höjning av skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål. Många riksdagsledamöter vill införa regler om ekonomiskt förtal så att företag och organisationer skall kunna kräva medierna på skadestånd. Ett övervägande flertal tycker också att det är bra att medier inte kommer åt pass- och körkortsbilder.

Även från det parti som betecknar sig som liberalt ifrågasätts mediernas frihet. I en debattartikel (Expressen 10/8) kritiserar riksdagsledamoten Erik Ullenhag (fp) dagstidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för att publicera annonser för Sverigedemokraterna.

Erik Ullenhag väljer en formulering som har förutsättningar att bli klassisk. Först teorin: "Som liberal står jag självklart på tryckfrihetens sida." Sedan praktiken: "Men samtidigt måste besluten kunna ifrågasättas och diskuteras." Jag är liberal, men

Svenska medier kringgärdas av tre olika slags normsystem. De rättsliga ramarna anges genom grundlagarna regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Medierna har dessutom frivilligt kompletterat lagstiftningen med ett antal spelregler för press, radio och tv. Slutligen, och i det praktiska vardagsarbetet allra viktigast, är de värderingar och normer som vägleder den enskilde journalisten, publicisten och utgivaren.

Tillsammans bildar dessa normsystem ett lappverk av lagar och regler. Utformningen av de etiska spelreglerna ifrågasätts både inom och utom medierna. Men det finns många olika åsikter om hur ett nytt system borde se ut.

Det rör sig inte längre om enbart en intern mediedebatt. Mediernas etik har också blivit en stor fråga i den allmänna debatten. Det mullrar i riksdagen och andra maktcentra. Mätningar visar tecken på att allmänhetens förtroende för medierna håller på att försvagas.

Det är inte första gången som medierna befinner sig under press. För några årtionden sedan tillkom dagens pressetiska regelsystem under hotet av lagstiftning och statliga ingripanden. Frågan är om situationen nu håller på att upprepas.

Hittills har försöken att reformera spelreglerna gått trögt. De ansvariga organisationerna i Pressens Samarbetsnämnd (Publicistklubben, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och Sveriges Tidskrifter) har haft svårt att enas. Nyligen kom man dock överens om en ny checklista mot textreklam. Det kanske nu finns förutsättningar för en mer genomgripande förnyelse av spelreglerna.

I dag publiceras boken "Medieetik under debatt" (SNS Förlag), som innehåller inlägg från journalister, redaktionschefer, mediechefer, organisationsföreträdare, nuvarande och tidigare pressombudsmän och andra med uppgifter inom självregleringssystemet samt jurister och forskare.

De har fått frågan om vilka stora etiska frågor som dagens medier står inför. De har också uppmanats att reflektera över hur dagens etiska regelsystem fungerar. Frågan är vilka alternativ som finns och om systemet borde reformeras och i så fall hur. En hithörande fråga är vilka hinder och möjligheter som det finns när det gäller att genomföra eventuella förändringar.

Trots spännvidden bland debattörerna är det ändå anmärkningsvärt att flera teman återkommer i så många inlägg. Knappast någon försvarar dagens situation, utan det verkar finnas en utbredd uppfattning om att dagens självregleringssystem behöver reformeras.

Delar av det formella pressetiska systemet har vittrat bort inifrån, konstaterar pressforskaren Britt Börjesson. Dagens system är alltför rättsosäkert för den enskilde, anser tryckfrihetsjuristen Peter Danowsky. Självsaneringssystemet hanterar inte klagomål mot mediers arbetsmetoder, konstaterar hans kollega Hans-Gunnar Axberger. Skilj mellan juridik och etik, menar journalisten Nils Funcke.

Dagens uppdelning mellan å ena sidan en pressombudsman och opinionsnämnd för tryckta medier och å andra sidan en statlig granskningsnämnd för radio och tv försvaras av några, men ifrågasätts av flera. Företrädare för TV4 vill helt avskaffa Granskningsnämnden.

Granskningsnämndens nuvarande uppdrag att övervaka opartiskheten i radio och tv innebär problem, skriver nämndens ordförande Johan Munck. Ibland framstår kravet på opartiskhet som onyanserat och trubbigt.

Flera av bokens författare är inne på tanken att skapa en gemensam Medieombudsman och en samlad nämnd för olika slags medier. Förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius ser en Mediernas opinionsnämnd, mindre juriststyrd och med en kulturperson eller utgivare som ordförande.

Det är en öppen fråga vem som bör vara huvudman för en sådan MedO. Dagens system vilar på en svensk modell där fack och arbetsgivare ingår i en gemensam organisation tillsammans med Publicistklubben. Arbetsgivarna framhäver nu utgivarens ansvar. Facket betonar i stället journalistkårens centrala roll.

Oslo-forskaren Odd Raaum påpekar att Sverige bör dra lärdom av vad som kan hända när medierna inte uppträder samlat. I Danmark och Storbritannien gick staten snabbt in och tog över delar av det system som tidigare vilat på frivillig självreglering.

Pressens Opinionsnämnd granskar i dag bara tidningar och tidskrifter samt vissa tillhörande webbplatser. För radio och television finns Granskningsnämnden, men denna prövar bara om innehåller står i överensstämmelse med sändningstillstånden. Granskningsnämnden bedömer inte om programmen är förenliga med de spelreglerna för press, radio och tv.

Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion har dock beslutat att de etiska spelreglerna skall gälla i den utsträckning som de kan tillämpas med hänsyn till radio- och TV-lagen och programföretagens tillstånd från staten. Radioutgivareföreningen har, som företrädare för delar av den privata radiobranschen, i tillämpliga delar anslutit sig till spelreglerna.

Det innebär, förvirrande nog, att spelreglerna gäller för radio och television, men att reglerna inte övervakas av något organ och att det därför inte finns någon mekanism för att granska och klandra program som strider mot exempelvis publicitetsreglerna.

Om en samlad medienämnd också skulle granska radio- och tv-program förändras förutsättningarna för den statliga Granskningsnämnden. Denna fick då antingen läggas ner eller reduceras till att endast granska vissa speciella aspekter av programmen, som att reklam- och sponsringsreglerna efterföljs.

En förändrad roll för Granskningsnämnden skulle också leda till ett ifrågasättande av den statliga styrningen av radio och tv. Dagens sändningstillstånd innehåller utförliga regler för programverksamheten. Med en mer fristående medienämnd skulle staten inte längre kunna detaljstyra på samma sätt som i dag. Det innebär att staten kan bromsa en förnyelse av medieetiken.

Ett mer samlat etiskt system skulle också innebära att man kunde slå samman publicitetsreglerna och de yrkesetiska reglerna. Denna uppdelning har en historisk förklaring: en kommer från Publicistklubben och den andra från Journalistförbundet. I dag framstår gränsdragningen som svårbegriplig.

Det återstår att se om det i dag finns förutsättningar för en mer genomgripande förnyelse av mediernas etiska spelregler. Men även inom ramen för dagens splittrade system finns det utrymme för reformer.

Torbjörn von Krogh, tills nyligen chefredaktör för Pressens Tidning, skisserar i boken ett sätt att öka tillgängligheten. Reden i dag kan man införa en medieklagomur, en gemensam portal dit man vänder sig och sedan blir slussad till rätt instans. Det räcker med en webbtjänst, en telefon, en postadress.

Den som känner sig misshandlad i medierna skulle då bara bara vända sig till ett ställe med sin klagan. Klagomuren skickar sedan skicka anmälan vidare till opinionsnämnd, granskningsnämnd, yrkesetisk nämnd eller vem som nu har det etiska ansvaret.

Förslaget pekar i rätt riktning. Endast om medierna har ett grundläggande förtroende hos allmänheten kan de föra ett effektivt försvar för yttrandefriheten och hävda sin rätt att väcka förargelse.

Olof Petersson
professor i statsvetenskap