Medierna är helt dominerande som källa till information och kunskap om samhället. Det är inte många människor som har en egen direkt inblick i beslutsprocesser och händelseförlopp. I stället får vi förlita oss på mediernas rapportering.

Medierna sätt att sköta sitt uppdrag är viktigt för hela demokratins sätt att fungera. Redan grundlagens inledning slår fast att folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. Bara om medierna fungerar väl har vi reella möjligheter att fylla vår uppgift som väljare och samhällsmedborgare.

Det vore naivt att tro att medierna bara speglar verkligheten. Journalisternas roll är mycket mer aktiv än så. Kampen om uppmärksamheten är stor och bara en liten bråkdel av gårdagens händelser platsar som nyheter i dagens tidning. Genom att kontrollera detta urval har medierna stor makt över den politiska dagordningen.

En ny rapport från den pågående maktutredningen i Danmark illustrerar vilken makt som medierna kan ha. För några år sedan bröt det ut en stor debatt om våldet i samhället. Politikerna svarade med att besluta om hårdare tag mot brottslingarna.

Statsvetaren Søren Laursen visar nu att mediernas bild inte stämde. En noggrann genomgång av statistiken klarlägger att våldet inte hade ökat. Det hade visserligen inträffat några enstaka mord som fick stor uppmärksamhet. Men det var inte fråga om någon allmän förändring. Det hade faktiskt inte blivit farligare att vistas ute på gator och torg.

Tidningsartiklarna gav en annan bild. Mediernas samlade budskap var att våldet var växande och hade blivit ett allt viktigare samhällsproblem. De flesta medier hade också en dominerande uppfattning om hur problemet borde lösas. Huvudreceptet var straffande lösningar, inte förebyggande. Medierna ökade pressen på politikerna att göra något.

Den politiska debatten följde delvis gamla linjer. De borgerliga partierna ville ha hårdare tag mot brottslingarna. Men mediepressen fick också politiker att ändra sig. Ledande socialdemokrater bröt med partiets traditionella linje och började anamma mediernas våldsfokus. Resultatet blev att folketinget fattade beslut om ett paket av åtgärder mot våldet.

Forskningsrapporten drar slutsatsen att medierna kan tillskrivas en mycket stor roll i förloppet. Det går annars inte att förklara varför kriminalpolitiken ändrades fastän problemen i verkligheten inte hade blivit allvarligare.

Rapporten lämnar också öppet vem som förtjänar mest kritik. Medierna gav en vilseledande bild. Politikerna gav efter för en mediekampanj.

Författaren varnar för att dra alltför långtgående slutsatser. När det gäller gatuvåld har få människor egna erfarenheter och blir därmed särskilt beroende av den bild som medierna förmedlar. Kriminalpolitiken har dessutom inte så många starka intressegrupper som driver egen opinionsbildning. Inom andra ämnesområden behöver medierna därför inte ha samma genomslagskraft.

Liksom annan ny medieforskning visar måste svaren på frågan om massmediernas betydelse nyanseras. Under vissa betingelser kan mediernas sätt att skildra samhälle och politik leda till vanmakt, apati och främlingskänsla, men under andra omständigheter kan medierna förstärka den demokratiska processen.

Det är detta som mediedebatten borde handla om: de outnyttjade möjligheterna. Medierna kan spela en avgörande roll för att medborgarna ska kunna bli så kunniga, kritiska, toleranta och upplysta som demokratins idé egentligen kräver.

Klyftan mellan ideal och verklighet är särskilt stor i bevakningen av EU. Just nu pågår en europeisk debatt om hela unionsprojektets framtid. Frågan hur det framtida EU ska se ut berör egentligen alla människor. Men medierna ger alldeles för dåligt underlag för att den enskilde ska ha en rimlig chans att självständigt ta ställning.

Orsaken till dagens demokratiska underskott i EU är inte endast brister i de formella beslutsreglerna och relationerna mellan olika institutioner, utan minst lika mycket avsaknaden av en demokratisk infrastruktur, av fungerande former för nyhetsförmedling, debatt och folkrörelsekontakter över gränserna.

Det behövs betydande insatser för att skapa ett offentligt rum i Europa. Därmed kan det europeiska medborgarskapet få en reell innebörd. I årets rapport från SNS Demokratiråd lägger vi fram ett antal praktiska förslag som EU direkt skulle kunna genomföra för att stärka demokratin.

I dag använder EU en dryg tredjedel av sin budget till så kallad strukturpolitik, som syftar till att främja den sociala och ekonomiska sammanhållningen. Det finns stora förutsättningar att överföra resurser till ett nytt slags strukturpolitik, en strukturpolitik för demokrati.

Det behövs insatser för att stimulera medierna och ge europeiska och globala frågor en större tyngd i skolor och massmedier. En tevekanal som Euronews kunde göras tillgänglig på svenska och andra språk. Debatter i Europaparlamentet och andra valda församlingar borde direktsändas med svensk simultantolkning. Om vi accepterar ett svenskt presstöd, varför då inte också ett europeiskt. Översättningsstöd skulle göra det möjligt att ta del av artiklar och inlägg i våra europeiska grannländer.

Och snart, kanske redan om två år, utvidgas till EU med tio nya medlemsländer. Då måste vi löpande kunna följa vad som händer i polsk inrikespolitik, tjeckiskt kulturliv och slovensk samhällsdebatt.

I och med den pågående europeiseringen och globaliseringen utsträcks demokratins räckvidd. Men med undantag för några diplomater och experter är det få som har direkt inblick i de internationella beslutsmiljöerna. Medborgaren blir nu helt beroende av sin roll som läsare, tittare och lyssnare. Därmed får medierna ytterligare makt, men också ännu större ansvar.

Olof Petersson
Professor i statskunskap,
forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och samhälle