Alla som arbetar inom den kommunala sektorn upplever nog att de senaste åren har varit tämligen turbulenta. De som nu hoppas på lite andrum bör sluta läsa denna krönika här. Tecknen tyder nämligen på att de kommande åren kommer att skaka om kommunerna efter en kvartssekellång period som i historiskt perspektiv faktiskt kännetecknats av relativt stabila förhållanden.

Inom en i internationell jämförelse mycket stor offentlig sektor har svenska kommuner och landsting en dominerande ställning när det gäller att leverera välfärdstjänster till medborgarna. Det är detta system som nu håller på att utmanas.

Sverige utmärks också av en egenartad kombination av centralmakt och lokalmakt. Kommunerna har omfattande uppgifter, men den lokala självstyrelsen har ett svagt grundlagsskydd.

Sedan småkommunerna slogs samman till större enheter har kommunerna centraliserats och professionaliserats. Dagens kommuner och landsting är gigantiska, komplexa och svårstyrda organisationer.

De gamla småkommunernas personliga band mellan väljare och förtroendevalda ersattes av indirekt, representativ demokrati av rikspolitiskt snitt. De politiska partierna fick därmed en viktig roll, men det lokala partilivet håller nu på att tyna bort.

I mitten av januari samlades forskare vid Uppsala universitet och ett par hundra politiker och tjänstemän för att överblicka läget. Uppsala Kommundagar utmynnade i en tydlig slutsats. Stora förändringar är på gång när det gäller dels relationen mellan kommunerna och staten, dels i den enskilde medborgarens förhållande till sin kommun.

Politiken får en ändrad roll. I dagens internationella statsvetarkretsar talar man om hur "government" ersätts av "governance". Direkta, detaljreglerande ingripanden får ge vika till förmån för indirekta styrformer. Drift i egen regi ersätts av entreprenader. En monolitisk och hierarkisk syn på det politiska systemet avlöses av pluralism, nätverk och maktdelning. En förändring i denna riktning får betydande konsekvenser för kommunerna.

Utvecklingen går också mot mindre, men friare kommuner. Inom en del områden fungerar kommunerna i dag som lokalorgan för den statliga förvaltningen. Kommunernas verksamhet koncentreras i stället till de områden där det finns ett rejält utrymme för lokal självstyrelse. Grundlagen borde då säkerställa denna sfär av självstyrelse genom starka spärrar mot statliga ingripanden.

Det krävs därmed en tydligare maktdelning i höjdled. Sverige är inte mer komplicerat än att det räcker med kommunerna och den statliga riksnivån som bas för folkvalda maktorgan. Dagens regionvurm är en stickspår. De arma västsvenskarna har nu fått sex folkvalda nivåer att hålla reda på: EU (Europaparlamentet), Sverige (riksdagen), Västra Götaland (regionfullmäktige), delregioner (indirekt valda förbund), kommuner (fullmäktige) samt stadsdels- och kommundelsnämnder (indirekt valda). En deltagare i Uppsalakonferensen konstaterade öppenhjärtigt att regionexperimenten varken drivs av medborgarna eller staten utan av landstingspolitiker som vill slippa syssla med de besvärliga sjukvårdsfrågorna.

Kommunerna kommer också att påverkas starkt av en utveckling mot tydligare maktdelning i sidled. Möjligheterna att utkräva ansvar förutsätter att det finns en klar rollfördelning mellan politiker, domare, tjänstemän och professionella yrkesgrupper.

Kommunerna möts också av ökade krav på rättigheter och medborgaransvar. Rättsstaten behöver kompletteras med starka rättskommuner för att den lokala verksamheten skall uppfylla krav på likabehandling, objektivitet och rättssäkerhet. Invånarna ställer också allt större anspråk på valmöjligheter och kvalitet.

Utvecklingen innebär att dagens kommuner kommer att ersättas av betydligt mindre och friare organisationer. Kommunerna förvandlas från serviceproducenter till genuina självstyrelseorgan med ansvar för lokal infrastruktur.