Vad är fri åsiktsbildning? Det finns två perspektiv: den autonoma människan och människan som automat. Valet av teoretiskt perspektiv får stora konsekvenser för synen på demokratin.

Artikeln publicerades under denna rubrik på avdelningen Samtider i Svenska Dagbladet den 25 februari 1995. Resonemanget anknyter också till mitt forskningsprojekt "Fri åsiktsbildning", som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond. I projektet medverkar också Jan Andersson vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Olika vetenskapsgrenar har anlagt sina speciella perspektiv. Frågan om den fria åsiktsbildningens innebörd har framför allt sysselsatt jurister, filosofer, sociologer och statsvetare.

· Den juridiska forskningen syftar till att tolka gällande rätt. Regeringsformens andra kapitel preciserar de fri- och rättigheter som avser att skydda den fria åsiktsbildningen. Regeringsformen anger dels vissa positiva opinionsfriheter, däribland yttrandefrihet, dels den negativa opinionsfriheten, det vill säga skydd mot tvånget att ge sin åskådning till känna. Yttrandefriheten utgörs av dels tryckfrihet, dels frihet för andra yttrandeformer. Regeringsformen kompletteras av lagar såsom tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och sekretesslagen.

· Den filosofiska forskningen studerar främst den fria åsiktsbildningen som ett specialfall av de allmänna medborgerliga fri- och rättigheterna. Begreppsanalys och argumentationsanalys står här i förgrunden. Ofta görs en distinktion mellan argument som tillskriver yttrandefriheten ett instrumentellt värde och argument som tillskriver yttrandefriheten ett inneboende värde.

· Den sociologiska forskningen undersöker vilka yttre faktorer som påverkar opinionsbildningsprocessen. Beteckningen sociologisk skall här inte tolkas i snäv ämnesmässig mening; även sociologins granndiscipliner såsom statskunskap och massmedieforskning är aktiva inom detta område. Forskningen om massmedier och masskommunikation strävar efter att kartlägga såväl makten över medierna som mediernas makt över opinionen. Undersökningarna har varit inriktade på både direkta och indirekta effekter. Särskilt de senare har visat sig vara betydelsefulla; ett exempel är makten över den offentliga debattens dagordning.

· För den statsvetenskapliga forskningen är det naturligt att knyta diskussionen om fri åsiktsbildning till den större frågan om demokratibegreppets innebörd. Att det finns ett allmänt samband mellan demokrati och fri åsiktsbildning är uppenbart, men vilken karaktär har detta samband? En möjlig tolkning är att fri åsiktsbildning är ett medel, ett instrument för att förverkliga demokratin. Konsekvensen skulle i så fall bli att man kan diskutera hur pass effektivt detta medel är och följaktligen också om det kanske finns andra medel som är bättre. Det finns dock en annan tolkning, nämligen att fri åsiktsbildning ingår i själva definitionen av demokrati. Det skulle i så fall vara logiskt omöjligt att tänka sig demokrati utan fri åsiktsbildning.

Autonomi

Det finns starka argument för den senare uppfattningen. Demokratins kärna kan nämligen fångas med begreppet autonomi. Autonomi betyder att leva under regler som man satt själv. Individuell autonomi uppträder därmed i form av samvete - en persons handlande styrs av överordnade och frivilligt accepterade principer. Kollektiv autonomi förverkligas genom konstitutionalism - samhällslivet regleras av vissa allmänt accepterade spelregler exempelvis i form av en grundlag.

Autonomi förutsätter därmed ett slags preferenser om preferenser, en förmåga att reflektera över de principer som styr det individuella och det kollektiva handlandet. Den demokratiska revolutionen innebar därför inte att beroende ersattes av oberoende, utan att ett slags beroende ersattes av ett annat (Ernst Cassirer, Myten om staten, Natur och Kultur, Stockholm 1948, s. 308). Beroendet av yttre auktoriteter (heteronomi) ersattes av självbestämmandets beroende (autonomi).

Autonomi fordrar därför reflexion och kritisk rationalism. Demokratin är därmed en ständigt pågående skapande process. Demokratins idé är uttryck för en humanistisk syn på människa och samhälle. Offentligt samtal, kritisk debatt och tolerans för nya idéer är oundgängliga inslag i demokratins samhällsform. Därför ingår fri åsiktsbildning som en integrerad del i själva demokratibegreppet.

Denna syn på demokratin gör inga anspråk på att vara originell. Tvärtom torde den ligga i linje med en huvudströmning i europeisk idédebatt. (Frågan om den stämmer med svensk idédebatt får lämnas öppen i brist på material; den mer principiellt inriktade demokratidebatten är här knappast särskilt livaktig.) Problemet är snarast om autonomiperspektivet nu är så förhärskande att det blivit okontroversiellt på gränsen till en plattityd. Det finns emellertid ett alternativt synsätt som kan bilda en kontrast och därmed ge demokratidebatten klarare konturer.

Kollektiv identitet

Den franske sociologen Gabriel Tarde (1843-1904) är för eftervärlden mest känd för sin teori om imitationens betydelse för samhällslivet. Han ägnade också stor uppmärksamhet åt fenomenet opinionsbildning. I sitt arbete om opinionen och massan utvecklar han ett teoretiskt sammanhängande perspektiv på opinioner i det moderna samhället (Gabriel Tarde, L'opinion et la foule, Presses universitaires de France, Paris 1901, 1989).

Individer skapar inte opinioner, säger Tarde, och polemiserar direkt mot föreställningen om autonoma personer. Individer möter opinioner. Individer tror att de gör självständiga val, men i verkligheten är de bara offer för sina begär och de opinionsvågor som sveper över världen. Individen är inte autonom, individen är en automat. En opinion är inte ett individuellt utan ett kollektivt fenomen. Opinioner är inget som diskuteras fram, opinioner konsumeras. I stället för den "inre duellen" mellan stridigheter i en persons samvete träder den "sociala duellen" där samhället bestämmer de förhärskande opinionerna.

Tarde nöjer sig inte med en beskrivande teori över opinionsbildningens förlopp. Han ger sin teori också ett normativt inslag. Samhället kan bara hållas ihop genom tankegemenskap. Individer binds samman i en kollektiv identitet. Ju bättre denna kollektiva åsiktsbildningsprocess fungerar, desto smidigare fungerar samhället. Alla yttre hinder mot åsiktsspridningen bör därför undanröjas. Det blir också viktigt att finna instrument som underlättar åsiktsbildningen. Offentligt publicerad åsiktsstatistik ger besked om vad majoriteten tycker. Tarde försvarar varmt den allmänna rösträtten, inte för dess politiska värde, utan därför att den är ett statistiskt instrument som underlättar för individerna att anamma flertalets uppfattningar.

Gabriel Tarde är ingen abstrus filosof på en dammig bokhylla. Hans skrifter kommer ut i nya upplagor och han är fortfarande aktuell. Det kanske inte är någon tillfällighet att han särskilt åberopas av opinionsundersökare, eftersom den statistiska opinionsundersökningen i Tardes värld är samhällets räddare och garant.

De tyska opinionsundersökningarnas centralgestalt Elisabet Noelle-Neumann har betecknande nog givit sin bok om tystnadsspiralen en underrubrik som benämner den allmänna opinionen vår sociala hud (Elisabeth Noelle-Neumann, Die Schweigespirale. Öffentliche Meinung - unsere soziale Haut, Ullstein, Frankfurt am Main 1980). Hon hänvisar uttryckligen till Tarde och utgår från att människor styrs av konformism och fruktan för social isolering. Människor drar sig för att yppa minoritetsuppfattningar och denna tystnad bildar en självförstärkande spiral. Majoritetens åsikt blir därmed än mer dominerande. För Noelle-Neumann befrämjas den sociala integrationen av opinionsbildningens tendens att gynna de dominerande värderingarna.

Betoningen på åsiktshomogenitetens betydelse för samhällslivet finns också i svensk debatt. I sin bok om folkhemsmodellen framhäver Anna Hedborg och Rudolf Meidner att enhetlighet är ett typiskt svenskt drag (Anna Hedborg och Rudolf Meidner, Folkhemsmodellen, Rabén & Sjögren, Stockholm 1984). Ett tydligt uttryck, skriver de, är den totala genomslagskraft som en debatt kan få i det svenska samhället. I Sverige debatteras en sak i taget. På gott och ont är stora delar av befolkningen i alla delar av landet mycket likartat informerade. Denna gemensamma debatt har bidragit till att utveckla konsekvens och likformighet i den svenska kulturen. Denna tendens till enhetlighet anser de, sannolikt helt korrekt, ha varit en viktig förutsättning för den svenska folkhemsmodellen.

Mediepolitik

Den syn som kommer till uttryck hos Tarde och Noelle-Neumann är omstridd, men den visar att det finns olika meningar om den fria åsiktsbildningens innebörd. Betraktas individen som en automat gäller det att befria opinionsbildningen från alla skrankor som kan hindra opinionsvågornas och masspsykologins homogeniserande verkan. Minoritetsuppfattningar blir här bara störande element. Om man däremot väljer att betrakta medborgaren som autonom person gäller det i stället att stärka det offentliga samtalets mångfald och utrymme för kritisk debatt. Avvikande och udda uppfattningar blir i detta perspektiv en viktig tillgång.

Vilken av de två teorierna är riktig? Autonom eller automat? Svaret beror på om man avser beskrivande eller normativ teori, om frågan gäller hur det är eller hur det borde vara.

Valet av normativ teori är givetvis beroende på envars värderingar. Väljer man att utgå från humanismens och pluralismens idéer faller det sig naturligt att också plädera för autonomins demokratiideal. Däremot är det mer tveksamt vilken av de två teorierna som stämmer bäst som beskrivning av dagens verklighet. Det kan mycket väl hända att Tarde har givit den mest realistiska bilden av dagens internationaliserade och medialiserade värld.

Om det sålunda finns ett gap mellan verklighet och norm, och om man anser att "är" och "bör" borde korrespondera, finns det två utvägar. Den ena är att växla norm och ansluta sig till masspsykologins hyllning till konformismen. Det svårare alternativet är att ändra verkligheten. Dagens svenska mediepolitik handlar mest om presstöd till andratidningar. Men kanske mediepolitiken håller på att bli ett av politikens viktigaste fält, precis som bostadspolitiken blev under trångboddhetens och bostadsnödens tidevarv. Det nya kunskapssamhället tenderar redan att bli ett starkt skiktat klassamhälle. Hur skall idealet om autonomi och fri åsiktsbildning kunna förverkligas för alla medborgare? Svaret på denna fråga kommer att i stor utsträckning att avgöra folkstyrelsens framtid.