Det proportionella valsättet har brister, men det har också majoritetsvalsystemet.

Artikeln ingick i en debatt om valsystem och trycktes i Arbetet den 15 november 1990.

Bostadspolitik vet vi vad det är, industripolitik och kulturpolitik likaså, möjligen även fördelningspolitik. Men vad är författningspolitik?

Författningspolitik är politik på indirekt nivå. Det är den politik som bestämmer hur politik skall bedrivas.

De politiska partierna hamnar här i en knipa. Å ena sidan borde man helst vara överens. Politikens spelregler hör i hemma i demokratins "överideologi". Å andra sidan har alla partier sina särintressen. Varje parti vill ha det valsystem som är mest gynnsamt för det egna partiet. Det krävs åtskilligt av statsmannaskap för att en politiker skall driva en författningspolitik som höjer sig över den snäva partitaktiken.

I vilken mån styrs våra partier av generella författningspolitiska principer? Finns det t.ex. en socialdemokratisk författningspolitik? Den statsvetenskapliga forskningen har letat länge efter författningspolitikens räta linjer. Resultatet har varit magert. Det närmaste man kommer är Erlanders idé om starka regeringar. Doktrinen visar sig emellertid gå under en någon oegentlig beteckning. Vad Erlander egentligen menade var att han ville ha starka socialdemokratiska regeringar.

Under det nuvarande partisystemet vore det enklaste sättet att permanenta socialdemokratins regeringsinnehav att gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar. Till följd av borgerligheten splittring på tre-fyra partier skulle socialdemokraterna bli största parti i det stora flertalet valkretsar.

De länder som prövat majoritetsval i enmansvalkretsar vet att systemet har flera nackdelar. Gränsdragningen mellan valkretsarna blir många gånger avgörande. Den som har makten att rita upp gränserna kan i praktiken komma att avgöra valet. För att lägga band på partitaktiken har man i många fall flyttat gränsdragningsmakten från politikerna till domstolarna. Domstolarnas betydelse kommer därmed att öka.

Statsvetenskapliga jämförelser visar dessutom att det finns ett samband mellan valmetod och kvinnorepresentation. Andelen kvinnor i parlamentet är störst i i de länder som har listval och där makten över nomineringen ligger hos partierna (som i Sverige). Numera är ofta vartannat namn på kandidatlistorna en kvinna. I majoritetsval inom enmanskretsar, där varje parti endast ställer upp en kandidat, brukar det i praktiken bli en tävling "man mot man". Det finns typiskt nog bara några få procent kvinnor i parlamenten i England, USA och Frankrike.

Det perfekta valsystemet?

Vilket är då det bästa partisystemet? Statsvetenskaplig forskning har ägnat stor möda på att undersöka fördelar och nackdelar hos olika valsystem. Slutsatsen är att man inte funnit något perfekt valsystem. Det beror inte på att man letat för dåligt. Forskningen har till och med utmynnat i principiella bevis att den perfekta metoden aldrig kommer att kunna konstrueras. Det beror helt enkelt på att kraven på ett valsystem är så många att de snart blir motstridiga och oförenliga. Det måste blir fråga om kompromisser och näst-bästa-lösningar.

Det händer titt som tätt att statsvetenskapsmän tvärsäkert rekommenderar det ena eller andra systemet. Det finns anledning att vara skeptisk. Den vetenskapliga grunden brukar vara bräcklig.

Om forskningen misslyckats med att finna den perfekta metoden har man lyckats desto bättre med att slå hål på många myter som finns kring olika politiska system. Det tas ofta som en självklarhet att den stora fördelen med majoritetsval i enmansvalkretsar är att det leder till bättre kontakt mellan väljare och valda. En systematisk undersökning av olika valsystem visade emellertid att så inte alls var fallet (Vernon Bogdanor, Representatives of the People. Parliamentarians and Constituents in Western Democracies, Gower, Aldershot 1985). Många väljare i England kände inte alls till vem som var "deras" representant. Däremot var det mycket bättre kontakt mellan väljare och representanter i ett land som Irland, som har ett extremt proportionellt valsystem. De politiska institutionernas roll var mindre än man trott. Sociala och kulturella traditioner visade sig vara viktigare.

Väljarnas makt

Man kan ställa många krav på ett valsystem. Ett krav är att det skall ge makt åt väljarna. Det skall finnas ett samband mellan väljarnas meningsyttring och det politiska ledarskapets sammansättning.

Men redan här uppstår en svårighet. Över vad skall väljarna ha makt? Över riksdagen eller regeringen? Helst båda: i ett parlamentariskt statsskick förutsätts att det finns ett samband mellan regeringens och riksdagens politiska sammansättning. Det är emellertid lättare sagt än gjort att konstruera ett valsystem som uppfyller båda kraven.

En del valsystem är bra på att åstadkomma en god avspegling av väljarnas åsikter. Extrem proportionalism och många partier ökar representativiteten. Även små udda uppfattningar blir företrädda. Valsystemet upplevs som rättvist.

Problemet är att resultatet vanligen blir att inget parti får ensam majoritet. En regering måste söka stöd hos kombinationer av olika partier. Makten över regeringsbildningen flyttas därmed från väljarna till myglande parlamentariker.

Det finns andra valsystem som ger väljarna det avgörande inflytandet över regeringens sammansättning. Hittills har man inte funnit något annat system än att två partier, eller möjligen två sammanhållna block av partier, konkurrerar. Valet står helt enkelt mellan en regering och en opposition. Valutslaget avgör vem som skall få regeringsmakten. Priset blir naturligtvis bristande proportionalitet. Partisystemet förenklas. Småpartier missgynnas. Systemet upplevs som "orättvist".

Parlamentarism?

Resonemanget har hittills förts inom ramen för vårt nuvarande parlamentariska system. I en tid då mycket plötsligt ifrågasatts kan man naturligtvis tänka sig att frångå även detta system. Innehavarna av regeringsmakten kan utses genom separata val. Vi hamnar då i ett presidentsystem, med allt vad det innebär. Parlamentarismens enhetssystem byts ut mot ett maktdelningssystem. Det finns också blandvarianter mellan presidentstyre och parlamentarism; Frankrike och Finland är två exempel.

Man kommer då in på stora frågor som diskuterats mycket av politikens teoretiker. I vilken utsträckning är politikens institutioner naturväxta eller medvetet konstruerade? Vilken betydelse har politikens invanda traditioner? I vilken mån går det att byta författningspolitik som man byter tröja?