Grundlagen inleds på goda grunder med påpekandet att folkstyrelsen förverkligas genom fri åsiktsbildning. En väl fungerande demokrati kräver ett offentligt rum, ett forum för informationsförmedling och meningsutbyte. Demokratin är en metod för att lösa konflikter genom samtal. Det demokratiska idealet kräver att medborgarnas politiska åsikter grundas på upplyst förståelse. Dialogen är demokratins livsnerv.

Det är därför mycket oroande att den svenska offentligheten uppvisar stora brister. SNS demokratiråd ger i sin nya granskning ett underbetyg åt svensk debatt (Petersson, Hermansson, Micheletti och Westholm, Demokrati och ledarskap: demokratirådets rapport 1996). Medborgarna och deras valda representanter saknar kontroll över den offentliga debattens dagordning. Informationen om samhälle och politik är ofta ytlig, tillspetsad och vilseledande.

Man kan i dag konstatera att det finns en växande klyfta mellan det möjliga och det förverkligade medborgarskapet. Å ena sidan stiger utbildningsnivån, medborgarna tillbringar dagligen timtal med tidningar, radio och television och de är sannolikt mer välinformerade än någonsin tidigare. Å andra sidan uttrycker många väljare en främlingskänsla inför politiken och en oförståelse inför många offentliga beslut.

Som många maktanalyser visat är början på en beslutprocess ofta viktigare än slutet. Det avgörande är vilka frågor som förs fram på den politiska arenan, hur verkligheten uppfattas och hur handlingsalternativen utformas. I ett pluralistiskt samhälle finns det många dörrar in till det offentliga rummet, men i praktiken är några viktigare än andra. Svensk debatt präglas i betydande utsträckning av det opinionsbildande materialet i Stockholmstidningarna. Särskilt viktig är DN Debatt.

Redan maktutredningen gjorde en specialundersökning av DN:s debattsida (se Olof Petersson och Ingrid Carlberg, Makten över tanken, 1990). Denna studie har nu följts upp i en statsvetenskaplig seminarieuppsats (Marie Lindström, "DN Debatt", statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 1996). Tillsammans kan de båda undersökningarna ge ett bidrag till debatten om DN Debatt.

Det är dags att avskaffa två myter. Den ena är att DN Debatt är en debattsida. Det förekommer endast undantagsvis att ett inlägg åtföljs av repliker och motargument. Genmälen publiceras i huvudsak endast som svar på direkta personangrepp. Denna frånvaro av meningsutbyte är ingen tillfällighet. I en intervju medger redaktören Mats Bergstrand att DN Debatt blivit mindre av en debattsida och mer en debattinitierande sida. Att sätta igång debatter är kommersiellt gångbart. Repliker och uppföljningar lämnas åt andra medier.

Den andra myten är att DN Debatt fungerar som en grindvakt. DN Debatt har kallats generaldirektörernas insändarsida och är förvisso ett forum för generaldirektörer. Chansen att bli publicerad ökar ju längre upp man befinner sig på samhällsstegen. I genomsnitt publiceras tolv procent av de insända artiklarna. Enskilda personer som inte företräder någon myndighet eller organisation refuseras nästan alltid.

Däremot fungerar DN Debatt knappast som en insändarsida. En insändarredaktör fungerar normalt som en grindvakt. Många brev kommer in till redaktionen, en del publiceras, andra slängs i papperskorgen. DN:s debattredaktör insats inskränker sig emellertid inte till en sådan passiv, utväljande uppgift.

Debattredaktören har en mycket mer aktiv, styrande roll än vad som hittills framgått. Publiceringen av en artikel föregås nästan alltid av kontakt mellan redaktören och skribenten. Det förekommer ofta att debattredaktören söker upp en skribent och ber honom eller henne att skriva en artikel i ett visst ämne. Mats Bergstrand har uppgivit att mellan 35 och 40 procent av artiklarna är initierade av redaktionen.

DN Debatt representerar en form av aktiv nyhetsdebatt-journalistik. DN styr debatten genom att bestämma vad som skall debatteras och vem som skall debattera.

Som alla dagsjournalistiska massmedier formas DN Debatt av vad som uppfattas vara en nyhet. Viktiga nyheter kan vara politiska positionsförflyttningar och nya vetenskapliga rön. En känd politiker som överger sitt parti eller en invand ståndpunkt kan räkna med att få sin förklaring publicerad. DN:s ansvariga är också angelägna att ge offentlighet åt slagkraftiga nyheter från vetenskapens värld, även om de tenderar att överskatta omfattningen av forskarnas medverkan på DN Debatt.

Det vore poänglöst att anklaga en marknadsstyrd tidning för att vara kommersiell och en journalist för att vara journalistisk. DN Debatt har genom skicklig debattjournalistik utnyttjat och ytterligare förstärkt sin dominerande ställning i svensk offentlighet.

Problemet är alternativens svaghet. Det finns ett stort tomrum i debatten. Riksdagen och de politiska partierna har ett stort ansvar för att den offentliga debatten får den principiella, välgrundade och nydanande inriktning som den i dag mycket saknar.

DN Debatt förstärker också journalismens effekter på andra delar av samhällslivet. Eftersom DN:s debattsida är en av få möjligheterna att nå vidsträckt uppmärksamhet finns det risk för att debattörer anpassar sina budskap till de journalistiska standardmallarna. Partier utformar sin politik och forskare väljer forskningsproblem som är nyhetsmässigt gångbara.