Pressens
Tidning nr 2, 31 januari 2002
Antag att medborgaren står inför ett val. Vem ska jag ge makten över mina tankar? Journalisten eller forskaren? Vem ger mig bäst hjälp att fylla min roll som medborgare i en demokrati? Journalisten säger: jag ger dig nyheter. Nyheter är avvikelser från det normala. Nyheter är avgränsade från varandra, verklighetsfragment i form av artiklar och inslag. Journalisten använder skickligt sin strålkastare, vars ljuskägla är lika skarp som snäv.
Ljuset flackar ständigt, hoppar från det ena området till det andra.
Forskaren säger: jag ger dig samband. Vetenskapens generaliseringar tar fasta på det typiska, inte det aparta. Forskningen hjälper att urskilja regel från undantag. Lysröret kan ge ett kallt ljus, men det får oss att se helheten. Forskarens viktigaste verktyg är begrepp. Teorier, det vill säga system av sammanhängande begrepp, är tankeinstrument som får oss att förstå mönster, processer och orsakssamband.
Hur svarar man på frågan varför? Varför inträffade den ena eller andra händelsen? Journalisten blir nöjd när man kan finna en person. Vilken reporter vill inte ”ge makten ett ansikte”? Personfieringens dröm är det stora avslöjandet. Drevets mening är ministerns avgång. Det är inte Newton och Einstein som är journalismens förebild, utan Woodward och Bernstein.
Även samhällsvetenskapen har rum för enskilda individers motiv och handlande, men strävar också efter att förklara genom strukturer och institutioner. Modern samhällsteori handlar mycket om att förstå de oavsedda effekter som kan uppträda när individers beslut aggregeras till kollektivt handlande. I bland går det faktiskt inte att utpeka någon enda skyldig individ. Däremot kan institutioner och beslutsordningar ofta reformeras för att undvika nya misstag.
Journalisten vill konkretisera. Forskaren vill abstrahera.
Vem har då störst makt: journalisten eller forskaren? Utan tvivel är det journalisten som i dag har störst inflytande.
Utgår man från befolkningen som helhet ger statistiken en ganska enkel och entydig bild. Svensken ägnar en genomsnittlig dag sammanlagt 6 timmar och 12 minuter åt medier, främst radio och television, men också morgontidningar och andra tryckta skrifter; detta enligt Mediebarometern 2000.
Man ska givetvis inte bortse från de tappra individer som själva sitter på riksdagens åhörarläktare eller som har Statsvetenskaplig tidskrift på nattygsbordet, men dessa direkta upplevelser är undantag. På det hela taget är allmänhetens bild av politik och forskning indirekt, förmedlad via journalister.
Enbart detta faktum gör det berättigat att dra slutsatsen att journalisterna utövar stor makt över tanken. Men därmed är inte sagt att denna makt behöver vara självständig. Det kan mycket väl vara så att journalisterna bara är sista ledet i en kedja. Journalisterna kan vara styrda av politikernas utspel och presskonferenser. Politikernas beslutsunderlag kanske går att spåra till rapporter och andra produkter från forskningens verkstäder.
Att ge en enda bild av en sådan påverkanskedja är inte möjligt. Den relativa betydelsen av journalister, politiker och forskare skiftar visserligen mellan olika områden och över olika tidsperioder, men mediernas makt är ett faktum i dagens samhälle.
Fördelningen av FNs katastrofbistånd styrs av CNN-effekten. Medial uppmärksamhet
påverkar utfallet i rättsprocesser och utvisningsärenden. Generaldirektörer anser att
medierna är den viktigaste domstolen. Partiledares öde avgörs av mediernas tolkning av
opinionsläget.
Varför söker sig de unga inte till de politiska partierna? I förra årets rapport från
SNS Demokrati- råd konstaterade vi att om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer
partierna inte att ha kvar en enda medlem år 2013.
Vi var bekymrade, för en demokrati utan någon form av partier är inte möjlig. Vad är
då partiernas viktigaste uppgift? Jo, att ta ansvar för helheten, att se samband, se
till att lagstiftningen blir enhetlig, att budgeten går ihop. Men vem tackar politikerna
för detta jobb? Alltid är det någon som är ”drabbad”, alltid finns det
något särintresse som lyckas väcka uppmärksamhet.
Ett av dagens stora demokratiproblem har att göra med internationaliseringen. Allt flera
politiska beslut flyttas över till internationella organ, särskilt EU. Samtidigt
upplever många medborgare att det blir allt svårare att få insyn och utkräva ansvar. I
årets rapport från SNS
Demokratiråd konstaterar vi att en acceptabel demokrati inom EU kräver ett fungerande
offentligt rum, en utvecklad rapportering om vad som händer runtom i Europa, möjligheter
till diskussioner och kontakter över språkgränserna. Det är inte bara i Sverige som
mediernas utlandsbevakning är ett sorgligt kapitel. Runtom i hela Europa speglas
utvecklingen i EU alltför sparsamt och knapphändigt. Massmedierna har inte klarat
uppgiften att skapa en upplyst förståelse när det gäller europeisk politik.
Slutsatsen blir att medierna inte bara passivt speglar den politiska processen, utan har
också genom sina arbetsmetoder bidragit till några av problemen och bristerna i det
demokratiska systemet.
Dagens obalans formuleras ofta som att journalisterna har för mycket makt. Man kan lika
gärna hävda att politiker och forskare är för passiva.
Det behövs en tydligare ansvarsfördelning mellan journalister, forskare och politiker.
Var och en är i behov av en skarpare definition av sitt uppdrag och bättre
förutsättningar att leva upp till den egna verksamhetens ideal.
Journalistens roll är att granska och ge nyheter. En del vill säkert utvidga listan
genom att lägga till underhållning och förströelse.
Gärna det, men jag har blivit alltmer tveksam till den högtidliga förkunnelsen om
mediernas enorma samhällsroll.
Enligt en journalistisk självuppfattning står och faller demokratin med mediernas
möjligheter att avslöja makthavarna inför folket.
I sin premiärledare som politisk chefredaktör skrev Helle Klein: ”Kvällstidningen,
och särskilt Aftonbladet, som har störst upplaga och
störst spridning över landet, är snart den enda breda arena, där flera miljoner
människor med olika bakgrund, ålder och kön kan mötas.
Tidningen (och dess nätupplaga!) blir en gemensam referenspunkt” (AB 1/8 2001). Där
fick vi som trodde att folkrörelser, politiska partier och parlamentariska församlingar
fortfarande hade något att bidra med.
Men medierna har anledning att vara försiktiga när det gäller att utsträcka
ambitionerna bortom de rapporterande och granskande uppgifterna.
Om chefredaktörer och journalister tror att de ska kunna överta rollen som medborgarnas
företrädare ger de sig in på ett område där det ställs helt andra krav på
representativitet, beslutsförmåga och ansvar.
Lika lite är forskare kapabla att överta de demokratiskt valda politikernas uppgifter.
Expertstyre är att avråda från, inte endast med hänsyn till folket, utan också till
experternas egen självbevarelsedrift. Forskaren har dock rätt, enligt högskolelagen
faktiskt också skyldighet, att föra ut sina resultat till allmän kännedom och debatt.
Trots vissa populärvetenskapliga insatser är läget i dag ytterst otillfredsställande.
Endast små fragment av samhällsforskningen når ut till allmänheten, ofta dessutom i
förvanskad och tillspetsad form.
Egentligen rör det som en tragedi. Det finns en stor klyfta mellan den känsla av vanmakt
och obegriplighet som kommer till uttryck i många sammanhang och den kunskapsmassa som
finns förborgad i vetenskapens internationella republik.
Om jag som representant för dagens samhällsforskning skulle vara riktigt ärlig så
måste jag erkänna: Ja, vi vet faktiskt, på det hela taget, hur samhället fungerar.
Inte så att vi kan förutsäga historien; samhällen är lyckligtvis inga planetsystem.
Men vi kan berätta hur marknadsekonomiska och demokratiska system fungerar och vi vet en
hel del om hur problem uppkommer och kan rättas till.
Samhällsvetenskapen har bättre förutsättningar än journalismen att bidra till de
kunskaper som medborgaren behöver för att fylla sin ansvarsfulla uppgift i demokratin.
Journalismen bygger på tillspetsning av en enda synpunkt, medan forskningen ger underlag
för att hantera demokratins krav på avvägningar mellan vanskliga dilemman. Journalismen
står för förenkling, forskningen och politiken för komplexitet. Journalismen strävar
efter polarisering, medan forskningens mer nyanserade bedömningar hjälper demokratins
politiker att uppnå kompromisser. Journalismens styrka är intensifiering av nuet,
forskningen och politiken ser till de långsiktiga konsekvenserna. Journalismen handlar om
konkretisering, forskningen och politiken om generella principer. Journalismen tolkar
genom personifiering, forskningen och politiken genom idéer, i form av teorier respektive
program.
Forskarsamhället har inte tagit sitt fulla ansvar. Man kan inte sitta och vänta till man
blir tillfrågad eller skylla på okunniga reportrar. Forskarna måste mycket mer aktivt
och mycket mer professionellt föra ut sina resultat så att de blir begripliga för
skolelever och den samhällsintresserade allmänheten.
Så till sist politikerna, denna föraktade grupp som inte skyddas av några lagar om hets
mot folkgrupp. Deras beroende av massmedierna är omvittnat. Men fler kurser i
medieträning är inte receptet. Tvärtom gäller det snarast att kunna stå emot trenden
och mer energiskt hävda politikens egna karaktärsdrag. Många gånger finns det inga
enkla svar. Ibland kanske man inte ens kan ta på sig något ansvar för ett
samhällsproblem, eftersom allt inte är, eller behöver vara, politik. Demokratin borde
möjligen då och då flytta från TV-sofforna till seminarierummets lugna samtal grundat
på fakta och förnuftsskäl.
Och framför allt måste demokratin mer energiskt organisera sitt eget offentliga rum. Den
fria åsiktsbildningen, som enligt vår grundlag är grundläggande för folkstyrelsen,
kräver mötesplatser för utbyte av information och åsikter.
Det är förunderligt att riksdagen inte sedan länge har startat sin egen TV-kanal.
Säkert kommer en och annan journalist att knorra därför att de marginaliseras. Men det
kanske är dags att ifrågasätta likhetstecknen i ekvationen
offentlighet-medier-journalister.
Det offentliga rummet kan också organiseras på andra sätt än genom traditionella
massmedier. Och det finns medier som inte behöver kontrolleras av journalister.
Fotnot: Texten bygger på ett anförande vid Demokrativeckan i Sundsvall hösten 2001.
OLOF PETERSSON
Olof Petersson är professor i statsvetenskap och forskningsledare vid SNS,
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Han var ordförande i den statliga
maktutredninghen 1985 – 1990.
Pressens Tidning nr 02/02