Olof Petersson

Det enfaldiga Sverige

Fiaskon är samhällsvetenskapens levebröd. Många forskare försörjer sig på att gräva i förflutna misstag. De söker svaret på frågan varför så mycket så ofta gått snett.

Historikern Barbara Tuchman har skildrat ett antal grandiosa politiska misslyckanden (i boken The March of Folly, svensk översättning Dårskapens vägar). Hon berättar om hur Troja föll i erövrarnas händer, hur renässanspåvarna provocerade fram en protestantisk utbrytning, hur britterna förlorade Amerika och hur USA förrådde sig självt i Vietnam.
Utrikespolitiken erbjuder ett frodigt undersökningsområde. England kan bidra med ett antal ödesdigra beslut: sättet att av avkolonisera Indien, Suezinvasionen och politiken gentemot den europeiska gemensamma marknaden är några exempel. Från efterkrigstidens USA är försöket att invadera Kuba efter Castros maktövertagande ett av många fall av misslyckade beslut.
Raden av politiska fiaskon har lockat till olika förklaringar.

En del hänvisar till moraliska eller intellektuella brister hos de inblandade personerna. En del avstår från förskönande omskrivningar och skriver uppriktigt om dumhetens betydelse.

Den franske psykologen Charles Richet publicerade 1919 sin undersökning om den korkade människan (L'homme stupide) och en pensionerad ungersk domare, István Ráth-Végh, har låtit trycka en utförlig katalog över enfalden (ett urval finns på engelska, From the History of Human Folly, 1963). James F Welles studie över dumhetens historia (The Story of Stupidity) finns i elektronisk utgåva (www.stupidity.com).
Andra forskare ser mindre till individuella faktorer - mer till beslutssystemens konstruktion och funktionssätt.

Den centrala frågan är om det finns ett samband mellan beslutprocess och beslutsinnehåll. Finns det vissa sätt att organisera beslutsfattandet som med större sannolikhet leder till misslyckade beslut? Skulle så vara fallet har samhällsforskningen givit ett viktigt bidrag. Kunskapen skulle då kunna användas för att förbättra beslutsprocesserna.
Det som slagit åtskilliga observatörer är att många misslyckade beslut fattats, inte av en enda ledare, men heller inte av ett stort antal människor, utan av en relativt begränsad grupp. Frågan är om det finns speciella risker förknippade med beslut i smågruppsmiljöer.
Ett centralt inlägg i denna diskussion har gjort av den amerikanske psykologen Irving L. Janis. Hans bok om grupptänkandets offer (Victims of Groupthink, 1972, ny upplaga, Groupthink, 1982) har blivit mönsterbildande. Efter en genomgång av misslyckade beslut sätter Janis upp en lista över symptom på undermåliga beslutsprocesser:

Handlingsalternativen är otillräckligt utredda. Målformuleringarna är ofullständiga. Riskerna som är förknippade med det valda alternativet har inte tillräckligt beaktats. Tidigare förkastade alternativ försummas. Informationssökningen är dålig. Befintlig information betraktas i ett ensidigt perspektiv. Alternativa handlingsplaner utarbetas inte.

Orsakerna till dessa defekter står att finna i grupptänkandets mekanismer. Den egna gruppens styrka överskattas. Föreställningen om osårbarhet leder till överdriven optimism och uppmuntrar till extremt risktagande. Den egna moralen anses så högtstående att medlemmarna kan bortse från etiska och moraliska konsekvenser av sina beslut.
Grupptänkandet yttrar sig också i en sluten inställning. Tänkandet avskärmas. Gruppen bortser från varningar och signaler som borde lett till eftertanke. Man utvecklar en stereotyp och alltmer verklighetsfrämmande bild av motståndaren.

I grupptänkandets beslutsmiljö finns ett starkt tryck mot enhetlighet. Medlemmarna leds till självcensur som undertrycker tvivel och motargument. En allmän illusion om enighet gör det ännu svårare att hävda avvikande meningar. Medlemmar som inte ansluter sig till majoriteten kan utsättas för direkta påtryckningar. Självutnämnda åsiktsvakter bevakar att självbelåtenheten inte utmanas.
Det finns ingen naturlag som säger att alla smågrupper präglas av grupptänkande. Irving Janis urskiljer ett antal betingelser som ökar risken för grupptänkande. Beslutsfattarna utgör ett sammansvetsat gäng i en organisation med strukturella brister. Den yttre situationen kan också medföra stress och andra påfrestningar.
Det finns numera en rad försök att pröva om modellen stämmer i verkligheten. I Sverige har exempelvis Anders Hempel, Kjell Granström och Michael Rosander vid Linköpings universitet undersökt modellens hållbarhet (se t ex Forskning och Framsteg 5:1997).
Resultaten är blandade i så måtto att grupptänkandet inte alltid behöver uppträda, även om vissa förutsättningar skulle vara uppfyllda. Ofta har man använt samma typ av metod som Janis själv, dvs efterhandsstudier av kända beslutsprocesser med retrospektiva fallstudier. Generaliserbarheten bör därför inte tas för given.
Också en annan forskargrupp med svenska deltagare varnar för att tolka grupptänkandet alltför mekaniskt. Smågrupper finns i många olika varianter och man måste också beakta den institutionella omgivningen (Paul t'Hart,
Eric K Stern och Bengt Sundelius, red. Beyond Groupthink: Political Group Dynamics in Foreign Policy-making, 1997).
Inte desto mindre visar de empiriska undersökningarna att beslutsgruppens sammansättning har betydelse för beslutsprocessens resultat.

En enhetlig grupp kan visserligen på kort sikt ha större beslutskraft, men en mer blandad grupp ger bättre balans mellan olika synpunkter och intressen.

Som i så många andra sammanhang måste det till en avvägning mellan olika hänsynstaganden.
För att fungera måste en beslutsgrupp ha åtminstone ett minimum av sammanhållning och kollegialitet. Vad Janis och andra pekat på är att kraven på homogenitet ofta drivits så långt att de slagit över i grupptänkande.

Många undersökningar av grupptänkandets mekanismer har utgått från storpolitiska makthavare, regeringar och andra beslutsinstanser på toppnivå.
Frågan är om erfarenheterna går att överföra till personalgrupper som lärarlag och vårdteam. Sådana självständiga arbetsgrupper blir allt vanligare i dagens arbetsliv. Utvecklingen innebär att allt fler av oss, med eller mot vår vilja, hamnar i situationer där vi tillsammans med andra måste fatta beslut.
Därmed blir det också allt fler som får ansvaret att sätta samman dessa beslutsgrupper. Makten att rekrytera personal är en viktig strategisk faktor som får stora konsekvenser för hur beslutsfattandet går till och därmed hur samhället utvecklas.

Forskarna har på goda grunder varit försiktiga när det gäller att generalisera resultaten från olika undersökningar av grupptänkande. Utan att glömma bort undantag, variationer och betingelser måste man ändå konstatera att beläggen ändå är starka. Gruppens sammansättning har stor betydelse för beslutsfattandet.
De tidigare omnämnda Linköpingsforskarna har förespråkat att uppmärksamheten i fortsättningen bör inriktas på vad gruppförsvar mot ångest inför en arbetsuppgift kan innebära.
Grupptänkandet kan bli destruktivt och ta sig uttryck i ett slags omoget enighetssträvande.

Enighet kan nog vara bra, men enighet får inte påtvingas för
tidigt. Alla måste först ha bildat sig en självständig uppfattning. Först därefter blir det dags att proklamera enhällighet.

En annan fara ligger i en gruppkultur med konfliktundvikande mönster. Därmed försvåras gruppens möjligheter att skaffa sig en allsidig och verklighetsbaserad bild av det problem som skall lösas.
Grupptänkande är ett allmänmänskligt fenomen som återfinns i både demokratier och diktaturer, i nord och syd, i nutid och i det förflutna. Men olika samhällen kan vara mer eller mindre immuna mot grupptänkandet.
Sverige har vissa särdrag som innebär speciella risker för att utveckla grupptänkande.
Vi har en samhällskultur som länge präglats av en strävan efter samförstånd, enighet och enhetlighet. Vi har ofta haft svårt att acceptera att demokrati inte bara innebär att majoriteten skall kunna centralstyra riket utan också att individer har rätt att vara annorlunda. Det är si och så med toleransen i Sverige.
Konformismen kan vara bekväm, men är ytterst riskabel. Journalisten Åke Ortmark har publicerat en lärorik krönika över "medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar" (Ja-sägarna, 1996). När cheferna är omgivna av jasägare blir besluten dåliga. Makthavarna bär ansvaret för misslyckanden och katastrofer.
Ortmark är inne på samma tanke som forskningen om grupptänkandet.

Fri och öppen information i rådsrum och på arbetsplatser ger bättre beslut. Enfalden kan
bekämpas, antalet katastrofer kan minskas. Det finns metoder.

Frågan är vilka metoder som bäst kan motverka enfalden. Ortmark menar att det avgörande är självinsikt. Makthavare måste själva försöka motverka jasägandet genom att exempelvis anställa kritiska opponenter, ett slags djävulens advokater efter mönster från katolska kyrkans helgonförklaringar.
Däremot är Ortmark skeptisk till att förändrad rekrytering skulle kunna bryta konformismen. Fler kvinnor eller invandrare skulle därmed inte vara så viktigt. Ortmark menar att nykomlingar oberoende av ålder, kön, ras och tro ändå snabbt anpassar sig till den förhärskande kulturen i furstens närhet.
Ingen kan förneka att kraven på anpassning är stora inom näringslivets och politikens centrala beslutsmiljöer. Ingen hävdar heller att en breddad rekrytering automatiskt skulle leda till perfekta beslut. Men det finns anledning att påminna om att tillräckligt många undersökningar pekat på att gruppens sammansättning faktiskt har en stor betydelse, under i övrigt lika villkor. Det finns ett tydligt samband mellan homogenitet och risk för grupptänkande. Därmed är nyrekrytering en faktor, förvisso inte den enda, men en mycket viktig metod att minska enfalden.

Det finns anledning att påminna om några rader som jag skrev på denna sida för flera år sedan (1/10-94):
Sverige förlorar mark därför att Gubbsverige har tappat greppet. Sverige har ett akut ledarskapsproblem. Det behövs nyrekrytering, föryngring, nya impulser, öppenhet för minoriteter och, inte minst, de nya perspektiv som kvinnor kan bidra med.

Jag skrev då också att mycket av Sveriges närmaste framtid hänger på om Gubbsverige frivilligt skall öppna dörrarna till maktens boningar och släppa in kvinnorna. Det krävs bara vanligt aktiv rekryteringspolitik. Det är inte svårt, bara viljan finns.

En del har visserligen hänt, dessvärre måste man upprepa orden. Många beslutsgrupper är ännu i dag skrämmande homogena, enfaldiga. En ökad mångfald i rekryteringen är inte bara av betydelse för den enskilde individen, kvinnan, invandraren, den handikappade, som hittills utestängts från beslutsansvar och utvecklingsmöjligheter. Enfalden är ett problem för hela samhället, ett tecken på bristande öppenhet, nedsatt förnyelseförmåga och en starkt ökad risk för nya fiaskon.

Olof Petersson

Artikeln bygger på ett anförande vid JämOs, DOs och Handikappombudsmannens konferens i Stockholm den 17 maj 1999 om mångfald och diskrimineringsfri rekytering.