11.1.1 Pågående förändringsprocesser

Som påpekats i kapitel 1 kan förändringarna i den svenska samhällsorganisationen ses mot bakgrund av en kombination av externa och interna förändringsfaktorer.

De externa förändringarna är i allmänhet inte unika för Sverige utan har sin motsvarighet även i andra samhällen av liknande typ. Produktionsförhållandena förändras och därmed samhällets sociala grupperingar. Miljöproblemen ställer krav på nya hänsynstaganden och organisatoriska lösningar. Internationaliseringen förändrar betingelserna för den ekonomiska och politiska makten. De demografiska förskjutningarna leder till ändrade relationer mellan generationerna. Kvinnornas starkare ställning i samhället utmanar manssamhällets traditionella mönster. Invandringen leder till ett mångkulturellt samhälle. De sociala och politiska konfliktlinjerna följer nya mönster. Särintressena blir fler och mer differentierade. Centraliserade standardlösningar ersätts av decentralisering. Opinionsbildningens metoder ändras, särskilt genom ny medieteknologi. Partipolitiken blir mer instabil.

Även om dessa förändringsprocesser är av generell karaktär kan deras konsekvenser variera starkt från det ena landet till det andra. Härtill kommer de förändringskrafter som alstras genom samhällssystemets egen inre logik. Samhällsförändringarna i Sverige förklaras delvis av de interna spänningarna mellan de olika särdragen i den svenska modellen. Flera av gårdagens lösningar, såsom stordrift, standardlösningar och offentlig expansion, framstår idag inte längre som möjliga. Samhällsförändringarna framtvingar därmed ett sökande efter nya samhällsorganisatoriska lösningar. På punkt efter punkt kan man därför iaktta hur de drag som en gång förknippats med den svenska modellens samhällstyp idag utmanas och omprövas.

11.1.2 Den svenska modellen i omvandling

I inledningskapitlet karaktäriserades det moderna Sveriges samhällssystem med hjälp av ett antal särdrag som samlats under rubriken den svenska modellen. Ett sätt att sammanfattande beskriva den pågående samhällsutvecklingen är att återvända till dessa och närmare precisera de förändringar som de interna och externa faktorerna drivit fram.

Konfliktlösning på arbetsmarknaden
En viktig aspekt av den svenska modellen är att ansvaret för lönebildningen åvilar arbetsmarknadens parter utan inblandning från statens sida. Frågan är om den svenska modellen i denna mening idag kan anses vara giltig som en beskrivning av hur lönebildningen faktiskt går till. I yttre mening består visserligen tanken bakom det regelsystem som formulerades för ett halvsekel sedan. De grundläggande principerna för löneförhandlingar och konfliktlösning har inte rubbats. Däremot är det knappast längre korrekt att karaktärisera de svenska avtalsrörelserna som självständiga i den meningen att staten inte ingriper. De offentliganställda har idag en helt annan numerär betydelse än då Saltsjöbadsavtalet ingicks. Staten och kommunerna har fått en nyckelroll som arbetsgivare. Lönebildningen på hela arbetsmarknaden har fått ett allt starkare samband med skattepolitik och allmän ekonomisk politik. Det lönestopp och den särskilda medlingsinstitution som infördes våren 1990 innebar att den svenska modellens princip om av staten oberoende avtalsrörelser upphävdes.

Centraliserade avtalsrörelser
En förutsättning för systemet med självständig lönebildning var en speciell organisationsstruktur. Få, centraliserade och homogena intresseorganisationer dominerade bilden. Men under några årtionden har organisations- strukturen kraftigt förändrats. Organisationerna är numera varken få, centraliserade eller homogena. Antalet avtalsslutande parter har ökat starkt genom tillkomsten av bl.a. de offentliganställdas organisationer, förhandlingskarteller och förbundsvisa förhandlingar. Centralorganisationernas maktställning har i motsvarande mån utmanats. De interna spänningarna och motsättningarna inom organisationerna, såväl bland arbetstagarna som arbetsgivarna, har tilltagit. Den lokala lönebildningens betydelse har ökat, dels genom löneglidning, dels genom arbetsgivarsidans önskan att decentralisera löneförhandlingarna. I stället för i en enda centraliserad avtalsförhandling formas lönerna idag i ett komplicerat spel som delvis förs med massmedia som scen. Inbördes jämförelser och kompensationskrav driver upp de nominella lönerna. Möjligheterna att bedriva solidarisk lönepolitik under bibehållande av återhållsamhet, låg inflation och internationell konkurrenskraft har kraftigt försvårats. Den svenska förhandlingsmodellen har i detta avseende upphört att fungera.

Historisk kompromiss
Även om näringslivet och arbetarrörelsen fortfarande förenas i en värdegemenskap över behovet av en effektiv industriproduktion saknas idag viktiga element av det som en gång karaktäriserats som en historisk kompromiss. En vändpunkt kan tidsbestämmas till 1970-talet. Arbetslivets reformering under 1970-talets förra hälft skedde inte i första hand via avtal utan via lagstiftning. Fackföreningsrörelsen begagnade sig av den av socialdemokratin kontrollerade staten som ett instrument. Arbetsgivarna gick till öppet angrepp på arbetarrörelsen. En av det sena 1970- talets och det tidiga 1980-talets mest omdiskuterade frågor var förslaget om löntagarfonder. Genom dessa skulle det bli möjligt att överföra en stor del av makten över kapitalbildningen från privata ägare till de anställda och deras organisationer. Den nära tio år långa debatten om löntagarfondsförslaget blev mycket hård och bitter. Den politiska polarisering som därmed följde har rubbat den s.k. historiska kompromissen.

Samförståndskultur
Konsensus behöver inte innebära en total enighet. Konsensus kan även ses som en metod för att lösa konflikter. Sverige har ansetts haft en kultur inriktad på att nå samförstånd genom samtal och ömsesidiga kompromisser. Huruvida det faktiskt ägt rum en förändring i den svenska beslutskulturen är osäkert. Så föga påtagliga fenomen som "kultur" och "stil" tillhör samhällsforskningens mest svårdokumenterade områden. Mycket talar emellertid för att flera av samhällsförändringarna försvårat samförståndskulturen. Polariseringen har ökat. Massmedias mer självständiga och aktiva roll är en viktig faktor. Det torde också vara obestridligt att det ägt rum en förändring av den offentliga debattens bild av den svenska samförståndskulturen. Vad som tidigare inför omvärlden med stolthet kunde visas upp som ett föredöme betraktas numera med större distans och skepsis. Samförståndskulturen har snarare kommit att tecknas i gråare nyanser, som likriktning och konfliktundvikande.

Full sysselsättning
I ett avseende har arbetsmarknadspolitiken även under 1980-talet varit framgångsrik. Målet om full sysselsättning har i praktiken uppnåtts. Däremot förenas full sysselsättning idag inte med låg utan med hög inflation, inte med hög utan med låg tillväxt. Det finns idag åtskilliga tecken på att svensk ekonomi kännetecknas av allvarliga strukturella problem som kan hota sysselsättningsutvecklingen på sikt. Jämfört med tidigare förefaller Sverige nu ha större svårigheter när det gäller anpassning till snabbt förändrade villkor och förmåga att utnyttja nya ekonomiska möjligheter.

Det starka samhället
Idén om det starka samhället innebar att motsättningar kunde förvandlas till hanterbara sociala problem som kunde lösas genom offentlig expansion. På den höga skattenivå som det numera är fråga om i Sverige är ytterligare skattehöjningar förknippade med så stora samhällsekonomiska kostnader att de i praktiken knappast är möjliga. Med så stor del av arbetskraften i offentlig anställning väger den offentliga sektorns organisation, resursanvändning och anpassningsförmåga tungt när det gäller hela ekonomins tillväxt och effektivitet. Det har blivit svårare att bedriva politik genom reformer och offentlig expansion. För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet.

Universalism
Universalismens princip har i praktiken kommit att förverkligas genom standardisering. Kravet på jämlikhet har lett till att alla medborgare skall anses ha rätt till likvärdig service. En universalistisk politik är därmed jämförelsevis enklast att bedriva i ett land kännetecknat av enhetlighet och homogenitet och under en epok då det gällde att fylla ett antal grundläggande behov. Samhällsförändringarna går emellertid nu i annan riktning. Medborgarnas krav blir allt mer differentierade. Universalismens standardlösningar kommer därmed att få allt svårare att motsvara medborgarnas varierade önskemål.

Expertstyre
Idag märks det en tydlig medborgerlig reaktion mot olika försök från det offentligas företrädare att vaka över landets invånare. Den enskildes integritet betonas starkare. Medborgerliga fri- och rättigheter har sedan 1970-talet givits ökad uppmärksamhet i såväl lagstiftning som offentlig debatt. Expertstyrets auktoritet har försvagats.

Korporatism
Intresseorganisationernas inflytande i den politiska beslutsprocessen har ifrågasatts. Under 1970-talets senare hälft började korporatismens negativa sidor uppmärksammas i debatten. Särintressenas styrka i förhållande till allmänintresset betonades. Organisationerna ålade sig själva vissa restriktioner i sina offentliga åtaganden. Organisationernas plats i de statliga ämbetsverkens styrelser diskuterades. Samtidigt krymptes kommittéväsendet. Organisationernas möjligheter att via offentliga utredningar påverka politiken reducerades därmed.

Centralisering
Samhällsförändringarna under de senaste två årtiondena kan delvis ses som en reaktion mot centralismens planeringsmodell. De storskaliga lösningarna har ifrågasatts, bland annat inom stadsplanering, sjukvård och kommunal förvaltning. Inom gränserna för storkommunerna prövas kommundelsnämnder och andra former för lokalt beslutsfattande. Decentralisering har på många områden ersatt centralisering. Lokala initiativ upp- muntras. Regioner och lokala orter har fått ökad självständighet.

Den andra kompromissen
Den "andra kompromissen", dvs. relationen mellan kvinnor och stat, vilken format såväl socialpolitik, arbetsmarknadspolitik som ekonomisk politik, har under hela perioden varit en av den svenska modellens mest osynliga och mest dynamiska komponenter. Från en rigid genusordning, som legitimerade samhällets ojämlika maktfördelning mellan könen, samtidigt som den var en förutsättning för den svenska modellens uppbyggnadsfas, ändrades såväl föreställningar som praktik mot en mer uttalat jämlik genusordning. Detta innebar i sin tur en stor förändring av såväl familjeliv som arbetsliv med början under 1960-talet. Denna omvandling skapar nya problemområden i svensk politik. Det är här som den interna spänningen mellan jämlikhet och underordning allra tydligast kommer till uttryck. En ökad jämlikhet för kvinnor vad gäller framför allt lön och arbetstid (såväl betald som obetald) i jämförelse med män, kräver en mycket radikal strukturomvandling, för vilken det knappast finns politisk konsensus (eller ens medvetenhet). Den "andra kompromissen" i sin jämställdhetsfas befinner sig därmed i kris.

Även om Sverige i globalt perspektiv framstår som en välmående idyll visar maktutredningens studier att demokratins ideal endast är ofullständigt förverkligat. De reella maktskillnaderna mellan olika medborgargrupper är stora. Olikheter i fråga om inkomst, utbildning och yrkes- tillhörighet har ofta ett starkt genomslag när det gäller möjligheterna att hävda sin rätt och att utöva inflytande. Sverige präglas fortfarande av stora sociala skillnader.

Men sambandet mellan resurser och makt är långt ifrån entydigt. Det finns många undantag från den allmänna regeln att bristande resurser medför maktlöshet. Detta innebär å ena sidan att vanmaktens cirklar inte är obönhörliga. Det faktiska utrymmet för påverkan kan vara större än man föreställer sig. Å andra sidan betyder frånvaron av ett strikt samband mellan resurser och makt att maktproblemet inte kan reduceras till ett resursproblem. En utjämning av sociala olikheter kan förvisso leda till minskande olikheter i fråga om makt. Men åtskilliga maktskillnader har även annan grund än resursers ojämna fördelning.

11.2.1 Könsskillnader

Under de senaste decennierna har kvinnornas allmänt lägre status uppfattats som illegitim och problematisk. Lösningarna har emellertid oftast inneburit radikala förändringar av kvinnornas liv (att kombinera barnafödande och barnavårdande med lönearbete), medan män inte utsatts för samma förändrande reformer. Resultatet för kvinnornas del har blivit ett ökat deltagande i samhället, även om det sker utifrån en i jämförelse med män sämre position på arbetsmarknaden. Resultatet har emellertid också blivit en nyskapad könssegregering, både på arbetsmarknaden och inom politiken, medan det privata näringslivet i mindre grad berörts av de senaste decenniernas utjämning. Huruvida den moderna segregeringen kan legitimera en fortsatt kvinnlig underordning är däremot inte lika entydigt.

11.2.2 Ekonomisk ojämlikhet

Ju fler områden som regleras av marknadsprincipen, desto större betydelse får köpkraften för medborgarnas möjligheter att hävda sina intressen. I en period då marknadsprincipen vinner terräng ökar därför betydelsen av inkomst- och förmögenhetsfördelningen i samhället.

I internationellt perspektiv framstår den ekonomiska jämlikheten i Sverige som relativt jämn. Under några decennier fram till början av 1980-talet gick utvecklingen mot ökad utjämning. Åren därefter har denna utveckling hejdats och i något fall vänt och gått i riktning mot ökade skillnader.

Det är däremot inte korrekt att beskriva Sverige som ett två tredjedelssamhälle. Bilden av ett polariserat samhälle med en skarp klyfta mellan en tredjedel fattiga och två tredjedelar välbeställda stämmer inte med verkligheten. Inte heller de observerade utvecklingstendenserna kan anses gå i denna riktning. De svaga indikationerna på ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader beror framför allt på att en liten grupp rika under 1980-talet ytterligare kunnat berika sig.

11.2.3 Klasskillnader

Svårigheten att beskriva dagens samhällsstruktur med hjälp av konventionella klassbegrepp blir allt större. Många gånger fordras mer nyanserade och komplexa begrepp för att upptäcka den sociala differentieringens konsekvenser.

I åtskilliga sammanhang är emellertid den traditionella uppdelningen mellan arbetarklass och medelklass ännu den som starkast präglar de sociala olikheterna. Arbetslivets maktskillnader fortplantas till andra delar av samhällslivet. Arbetarnas underordnade ställning i produktionsprocessen är alltjämt en av de viktigaste källorna till samhällets maktklyftor.

I de anställdas eget perspektiv ökar snarare än minskar betydelsen av arbetets klasskillnader. I takt med att kraven på självständighet och eget ansvar växer ökar också missnöjet med det bristande utrymmet för reellt inflytande över sin arbetssituation.

Däremot minskar klassbegreppets betydelse som grund för kollektiv solidaritet. Den materiella standardhöjningen har medfört att allt färre har en känslomässig identifikation till en klass av underprivilegierade arbetare.

De materiella klasskillnaderna minskar samtidigt som upplevelsen av maktskillnaderna ökar.

11.2.4 Kunskapsklyftor

En av de mest väsentliga frågorna kring den moderna välfärdsstaten gäller utbildningens konsekvenser. Den stigande utbildningsnivån har bidragit till att höja medborgarnas förmåga att utöva inflytande. Utbildning utrustar individen med resurser i form av motivation, kunskaper och färdigheter.

Det finns emellertid en motsatt hypotes om utbildningens sociala effekter. I detta perspektiv ses utbildning huvudsakligen som en fråga om legitimitet, stratifiering och selektion. Personer som, i jämförelse med andra, har hög utbildning har större chans att skaffa sig de positioner, knyta de kontakter och inta de sociala roller som i förlängningen medför kunskap och aktivitet. Ökad utbildningsnivå behöver därmed inte leda till någon förändring. Utbildning blir till ett nollsummespel. Det är bara fördelningen av en given uppsättning sociala och politiska roller det handlar om.

Maktutredningens medborgarundersökning ger främst stöd åt den första av de två tolkningarna. Utbildningsnivåns höjning har stärkt medborgarnas förmåga att hävda sina rättigheter.

Med tanke på att resurser som utbildning, kunskaper och kompetens får allt större vikt ligger det nära till hands att formulera hypotesen att utbildningsskillnadernas betydelse ökar. Växer klyftan mellan hög- och lågutbildade? För de former av av medborgarengagemang som studerats är svaret nekande. Resultaten tyder snarast på minskande utbildningsskillnader.

Detta allmänna konstaterande hindrar givetvis inte att det inom speciella områden och inom avgränsade tidsperioder kan uppträda vidgade kunskapsklyftor. Medborgarundersökningen understryker nödvändigheten av att betrakta kunskapsklyftorna i ett dynamiskt perspektiv. Opinionsbildningsförlopp kännetecknas ofta av att de högutbildade i ett inledningsskede drar ifrån, men att skillnaderna mellan sociala grupper efter hand minskas. I processens slutskede befinner sig såväl hög- som lågutbildade på en högre nivå.

11.2.5 Regionala skillnader

Flera mått på medborgarengagemang har ett systematiskt samband med bosättningsorten. Ju mer urbaniserad miljö, desto fler initiativ tar individen för att påverka sin situation. Det kan tilläggas att missnöjet med sin situation överlag är starkare i stad än på land. I städerna finns också ett starkare intresse för politik, fler utåtriktade politiska aktiviteter av opinionsbildningskaraktär och en större tro på sin förmåga att hävda sig gentemot myndigheterna. Det skall tillfogas att skillnaderna inom storstadsområdena ofta är betydande. Vissa bostadsområden kännetecknas av bristfällig boendemiljö, politiskt passivitet, social isolering och vanmakt. Men som helhet återfinns den aktive, engagerade och verbale medborgaren oftare i staden än på landet.

Men detta är inte hela bilden. Att medborgaren på landsbygden i många avseenden är mer passiv innebär inte att han eller hon också allmänt känner sig stå utanför samhällsutvecklingen. Tvärtom finns det flera exempel på att landsbygdens folk har en större tro på sin förmåga att styra sina liv än storstadens. Ett exempel är boendet, ett annat är barntillsynen. Skillnaden mellan stad och land är emellertid inte begränsad till närmiljön och den egna privata situationen. Även vissa aspekter av den stora demokratin, av det politiska deltagandet, utfaller till landsbygdens fördel. Partiväsendet har en något starkare förankring på landsbygden än i staden. En större andel är här aktiva i partiorganisationerna; partiidentifikationen är starkare. Även samhörigheten med organiserade rörelser är väl så stark på landsbygden som i städerna.

Centrum–periferidimensionens betydelse för medborgarskapets faktiska förverkligande är sålunda mer komplicerad än vad man i förstone kunde vänta. Periferin står inte allmänt svagare än centrum. Visserligen hamnar de urbaniserade medborgarna högre på flera mått som har att göra med yttre aktiviteter och opinionsbildning. Men landsbygdens befolkning har i flera avseenden ett starkare engagemang och större medborgerligt självförtroende än stadens invånare.

11.2.6 Invandrare

Övergången från ett relativt homogent till ett mångkulturellt samhälle är en av de mest genomgripande förändringarna i Sveriges moderna historia. Invandrarnas förmåga att göra sig gällande i sitt nya hemland är ofta begränsad. Klyftan mellan de formella rättigheterna och deras faktiska utnyttjande är många gånger stor. Invandrarnas deltagande i de kommunala valen visar en sjunkande tendens.

Medborgarundersökningen bekräftar också att det på flera områden finns signifikanta skillnader mellan invandrarna och den övriga befolkningen. Invandrarnas bedömning av sina möjligheter att påverka sin egen levnadssituation ligger generellt lägre än övriga svenskars. Invandrarna är också något mer politiskt utanförstående. De har svagare intresse för politik, de känner inte samma partitillhörighet och de har svagare samhörighet med de organiserade rörelserna i samhället.

Det skall dessutom tilläggas att skillnaderna mellan olika invandrargrupper ofta är betydande. Livschanserna för den ene invandraren kan vara helt annorlunda för den andre. Samlingsbeteckningen "invandrare" döljer många gånger mer än den förklarar. Etiketten "invandrare" har också den kraft som ofta finns inbyggd i språket. Kategoriseringar skapar sina egna rollförväntningar.

Invandrarnas sociala situation är sedan länge föremål för offentlig uppmärksamhet. Invandrarkvinnornas problem har i stigande grad aktualiserats. Invandrarnas ställning behöver emellertid inte enbart ses som en social fråga, utan belyser också viktiga sidor av opinionsbildningsprocessen.

Ett ensidigt utpekande av invandrarna som en social problemgrupp påverkar inte minst självuppfattningarna hos de berörda. Det ligger nära till hands att invandraren ser sig som passiv, utsatt och hjälpbehövande. De egna traditionerna och det egna kulturarvet betraktas som hinder och problem. Invandrarnas egna erfarenheter kan emellertid också vara en källa till handling.

Invandrarnas aktuella situation är i minst lika hög grad Sveriges problem som invandrarnas. Övergången till ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle kan ses som en utmaning och en möjlighet, inte som ett socialt problem. Internationaliseringen ställer också krav på ökad kulturell öppenhet.

11.2.7 Tillhörighet som resurs

Medborgarnas möjligheter att utöva inflytande över sitt samhälle är inte endast avhängiga av individuella egenskaper och resurser. Sammanslutning och organisation har, inte minst i Sveriges moderna historia, utgjort en synnerligen betydelsefull kollektiv resurs. Det är en allmän erfarenhet, även bekräftad av samhällsvetenskaplig forskning, att organisationsresurser inte endast kan kompensera för utan även upphäva betydelsen av bristande individuella resurser.

En vanlig föreställning har varit att Sverige varit just ett sådant land där organisationstillhörighet kunnat utjämna individuella resursskillnader. Utredningens undersökningar visar emellertid att denna bild behöver modifieras. Medelklassen har större organisationsresurser än arbetarklassen. När det gäller medborgarens politiska deltagande kompenserar organisationsfaktorn inte för bristande individuella resurser, exempelvis utbildningsskillnader. I internationellt perspektiv är skillnader mellan olika medborgargrupper visserligen mindre än i många andra länder. Men vad gäller det allmänna mönstret avviker inte Sverige från regeln: organisationstillhörighet ger ett ytterligare försteg åt de redan starka.

En annan typ av kollektiv resurs är informella nätverksresurser. Personliga kontakter är inte sällan en viktig väg till förmåner och inflytande. De informella kontakterna är av stor betydelse inte bara bland beslutsfattare utan även i medborgarnas vardagsliv. Förutom kontakter med släkt och vänner urskildes i medborgarundersökningen två slag av nätverksresurser, nämligen expertkontakter och sociala primärkontakter. Det finns i dessa avseenden inga dramatiska olikheter mellan olika socialgrupper. Lågutbildade och arbetare har visserligen inte samma tillgång till expertkontakter som de högutbildade tjänstemännen. Men när det gäller möjligheter att få hjälp från grannar och vänner är fördelningen jämnare. Klasskillnaderna i detta avseende är små.

Däremot skiljer sig de sociala primärgruppskontakterna mycket mellan olika åldersgrupper. Det är i de aktiva åldrarna som det personliga nätverket är som tätast. Pensionärerna är i detta avseende mer isolerade. Bland pensionärerna, men också bland invandrare och arbetslösa, finns många som har små möjligheter att få hjälp av personliga bekanta.

Informella nätverkskontakter har ett positivt samband med medborgarengagemang bland personer med små såväl som stora individuella resurser. Det betyder å ena sidan att de individuellt resursstarka har möjlighet att ytterligare förstärka sin position. Men å andra sidan finns det inga oöverstigliga trösklar för personer med svaga resurser. Att sakna såväl individresurser som nätverksresurser utgör inget definitivt handikapp; avståndet mellan dessa dubbelt resurssvaga och den övriga befolkningen är inte extremt stort.

11.2.8 Variationer över livsområden och över tid

Denna översikt över resursskillnaderna i den svenska befolkningen utgör i ett avseende en stark förenkling. Det går lätt att få intrycket att betydelsen av resursolikheter är densamma i alla situationer. Så är emellertid långt ifrån fallet. På vissa områden har utbildningsskillnader stark effekt, men på andra finns det endast obetydliga skillnader mellan låg- och högutbildade. Inom en del fält dominerar männen, men inom andra (såsom numera är fallet för valdeltagande) är könsskillnaderna försumbara.

I själva verket kan härav dras en mycket betydelsefull slutsats. Det går inte att ordna befolkningen längs en enda skala, från "svaga" till "starka". En grupp som är svag i ett avseende kan vara stark i ett annat. En medborgares brist på inflytande inom ett livsområde kan förenas med självförverkligande inom ett annat. Det är därför berättigat att tala om det flerdimensionella medborgarskapet.

Olika resursers betydelse varierar följaktligen inte endast från medborgare till medborgare utan också från område till område. Härtill kommer ytterligare en variationskälla, nämligen förändringar över tid. En vanlig uppfattning är att utvecklingen går mot ökad maktlöshet. Många medborgare ger uttryck för tvivel på sin egen förmåga att påverka politiken och på politikens förmåga att påverka samhällsutvecklingen.

De forskningsmässiga svårigheterna att göra några säkra uttalanden om faktiska förändringar i detta avseende är uppenbara. Källorna om förhållandena i gången tid är osäkra. Tillgängliga undersökningar ger ändå en möjlighet att bedöma utvecklingen under de närmast förflutna decennierna. Bilden är inte entydig. I vissa avseenden har medborgarnas engagemang stagnerat eller till och med minskat. Försvagningen gäller i all synnerhet den representativa demokratins institutioner. Klyftan mellan väljarna och de politiska partierna ökar.

De två händelser som mer än några andra format det moderna Sveriges maktstruktur är industrialiseringen och demokratiseringen. Det är ett historiskt faktum att dessa genomgripande förändringar inträffade ungefär samtidigt. Man kan tala om "det dubbla brottet" (se kapitel 9). Sammankopplingen mellan ekonomisk och politisk makt bröts. Det gamla etablissemanget fick ge plats för två nya eliter som grep makten i var sin sfär.

Industrisamhällets två huvudklasser, arbete och kapital, har därmed på ett avgörande sätt kunnat påverka samhällsutvecklingen. Förhållandet mellan dessa två maktcentra har präglats av en kombination av konflikt och samförstånd. Det samhällssystem som beskrivits under rubriken "den svenska modellen" kan ses som en uppsättning särdrag som många präglats av industrisamhällets maktförhållanden. Ett resultat blev inte minst framväxten av en internationellt sett exceptionellt omfattande offentlig sektor. Huvudbeståndsdelarna i den svenska maktstrukturen har därför med rätta kunnat beskrivas med de tre begreppen arbete, kapital och stat.

Att denna maktstruktur nu kännetecknas av förändringar innebär ingalunda att den försvunnit. Tvärtom är ett huvudresultat av elitundersökningen att Sverige fortfarande kan sägas styras av två eliter. Av rekryteringsmönstren framgår exempelvis att det i huvudsak finns två vägar till makten, via borgerlighetens och via arbetarrörelsens organisationer. I internationellt och historiskt perspektiv är de borgerliga institutionernas betydelse föga anmärkningsvärd. Det är förekomsten av en alternativ kanal som framstår som ett undantag.

Att tala om ett lands maktelit blir i ett avseende mer och mer orealistiskt. Den bild som frammanas är att de för landets framtid avgörande besluten fattas av några elitgrupper på nationell nivå. Bilden av arbete, kapital och stat som den härskande strukturen måste modifieras i ett viktigt avseende. Internationaliseringen förändrar förutsättningarna för den nationella maktstrukturen.

Konkurrensen på internationella marknader gör att den nationella arenan förlorar i betydelse. Näringslivet kan i allt mindre utsträckning tvingas till inhemska förhandlingslösningar. Kapitalet har blivit mer lättrörligt. Avvecklingen av valutaregleringarna framstår som ett för utvecklingen karaktäristiskt tecken.

Politiken under industrisamhällets epok utmärktes av förhållandevis enkla konfliktlinjer. Det svenska partisystemet har utan större förenklingar kunnat beskrivas som endimensionellt. Meningsmotsättningarna om skatternas och den offentliga sektorns storlek och om fördelningspolitiken har väsentligen följt vänster-högerdimensionen.

En viktig faktor i politikens förändrade karaktär är att allt färre av de centrala sakfrågorna passar in i vänster-högerschemats föreställningsvärld. Kärnkraftsfrågan var ett exempel på en fråga där meningsmotsättningarna delvis gick tvärtemot vänster-högerdimensionens gängse konfliktmönster. Det efterindustriella samhällets frågor skapar fler och fler ovanliga spänningar såväl mellan som inom de politiska partierna.

Den delvis förändrade problembilden resulterar inte endast i nya mönster bland redan existerande institutioner. De nya frågorna skapar också helt nya organisationer. I den internationella facklitteraturen talas om de nya sociala rörelserna, "the new social movements". Samlingsrubriken täcker en mångskiftande uppsättning intressegrupper, från grupper med mycket breda program till grupper av renodlad enfrågekaraktär.

En allmän förändring av maktstrukturen är helt enkelt att antalet parter och aktörer ökar. Medan gårdagens maktstruktur omfattade ett fåtal stora organisationer bildas dagens maktstruktur av ett större, och ökande, antal organisationer. En direkt följd är att antalet partsrelationer och konfliktytor ökat.

Samhällsförändringarna påverkar den strukturella basen för de maktcentra som tidigare var dominerande. Internationaliseringens konsekvenser för det nationella kapitalet har redan nämnts. Inte heller arbetarrörelsens bas har förblivit opåverkad av samhällsutvecklingen. Den traditionella kärngruppen, industriarbetarklassen, minskar i betydelse. Fackföreningsrörelsens organisationsgrad sjunker sedan mitten av 1980-talet. De politiska partiernas väljarstöd blir mer instabilt.

Även staten förändras. Det är inte längre fråga om en fortsatt statlig expansion. Räknat i ekonomisk omfattning och antal anställda har det under 1980-talet varit fråga om en stagnation och viss nedgång. Vissa delar av den statliga organisationen, som setts som centrala i den svenska modellens samhällsorganisation, minskar i betydelse. Kommittéväsendet har försvagats. De centrala ämbetsverkens roll förändras från direkt verksamhetsansvar till rådgivande och utredande uppgifter. Den centrala statliga nivåns relativa reträtt måste ses mot bakgrund av två samtidigt pågående processer, nämligen internationaliseringen och decentraliseringen. Centralmakten utmanas därmed från två olika håll.

Decentraliseringen innebär att tyngdpunkten i den offentliga sektorns verksamhet förskjuts till regioner, kommuner, kommundelar och lokala enheter. I åtskilliga fall är det dock osäkert i vilken mån decentraliseringen av ansvar, inte minst för tunga ekonomiska beslut, också åtföljs av en överföring av faktisk makt. Forskningsläget idag tillåter inga mer långtgående slutsatser därvidlag. I många fall är det också fråga om pågående förändringar som ännu inte hunnit stabilisera sig.

Det torde ändå vara obestridligt att riksenhetligheten och den kulturella homogeniteten håller på att försvagas. Förändringarna i massmediesystemet är här av stor betydelse. Massmedia har under några decennier etablerat sig som ett eget maktcentrum. Internationaliseringen och den elektroniska uppsplittringen utmanar de traditionella opinionsbildarnas dominans.

Förändringarna i den svenska maktstrukturen innebär sammanfattningsvis att de institutioner som varit knutna till industrisamhällets epok nu försvagas. Nya maktcentra har växt i betydelse utan att för den skull ha ersatt de etablerade institutionerna. Själva maktstrukturens utseende har därmed förändrats. Antalet självständiga maktcentra ökar. Maktstrukturen har blivit mer komplex.

Att beskriva dagens samhällsstruktur som ett antal separata institutioner kan möjligen försvaras som en framställningsteknisk förenkling. Som karaktäristik av verkligheten är denna bild i ett väsentligt avseende helt orealistisk. Gränsdragningen mellan de olika områdena är ingalunda klar och tydlig. Tvärtom kännetecknas maktstrukturen just av mängden formella och informella förbindelser mellan samhällets olika maktcentra.

I Sverige måste blandningsförhållandet mellan olika samhällsinstitutioner ses mot bakgrund av industrialismens genombrott och 1930-talets klasskompromiss som tog sig uttryck i förhandlingsordningar mellan stora, centraliserade och väldisciplinerade organisationer. Försöket att balansera social rättvisa med ekonomisk tillväxt har resulterat i ett komplicerat styrsystem. Majoritetsprincipen har modifierats av välutvecklade korporativa förhandlingsordningar. Näringslivet är i huvudsak privatägt och marknadsorienterat, men marknadsstyrningen modifieras av såväl majoritetsstyre som korporativa förhandlingar. De formella regelsystemen har förankrats i en politisk kultur som i internationell jämförelse framstått som präglad av gemensamhetskänsla och utjämningsvilja.

Medan missnöjet med de offentliga institutionerna under 1980-talet ofta tagit formen av en kritik mot "byråkratin" har statsstyrelsen och den offentliga förvaltningen i själva verket mist många av sina klassiskt byråkratiska drag. Det är förhandlingar, inte byråkratiska regler, som har blivit den dominerande styrningsprincipen. Huvudtendensen det senaste halvseklet har blivit en "vad-parterna-kan-enas-om"-filosofi som spritt sig till ständigt fler beslutsarenor. Skillnaden mellan olika institutionella sfärer har blivit otydligare. Det är ofta oklart vad som är de olika sfärernas logik, egenart och konstituerande princip. Auktoritet har förvittrat till förhandlingar. Allt mer blir förhandlingsbart.

I förhandlingssamhället beror förmågan att vinna inflytande inte endast på materiella resurser och formella positioner. Informella kontakter är också viktiga. Sådana nätverksresurser kan vara både konserverande och ojämlika. Precis som när det gäller andra maktresurser bildas cirklar. De som redan har etablerat sina förbindelser har lättare att förstärka och utveckla sitt inflytande. Utanförstående och nykomlingar får ännu svårare att ta sig in.

Varje svar på frågan om samhällsutvecklingen närmar sig det "demokratiska idealet" måste givetvis bli beroende av vilken innebörd som inläggs i ett så allmänt uttryck. I utredningens direktiv görs en precisering under benämningen "det svenska demokratiska idealet". Som påpekats i kapitel 1 utgör detta endast en av många möjliga tolkningar. I jämförelse med den västerländska demokratitraditionen framstår detta ideal som uttryck för en övervägande kollektivistisk demokratisyn.

Det finns ett nära samband mellan detta demokratiideal och det samhällssystem som karaktäriserats som "den svenska modellen". Demokratin antas här förverkligas genom politiska majoritetsbeslut, en stor offentlig sektor och centralisering. Det kan emellertid inte råda något tvivel om att samhällsutvecklingen innebär att de bärande elementen i detta samhällssystem håller på att försvagas. Åtskilliga av det moderna Sveriges institutioner är förbundna med en typ av industrisamhälle vars tid nu oåterkalleligen är förbi. Som beskrivning av samhällets faktiska styrelsesätt passar denna demokratimodell bättre på Sverige för ett par decennier sedan än på dagens samhälle.

Skulle man därför besvara direktivens allmänna fråga med utgångspunkt från det däri angivna demokratiidealet måste svaret bli negativt. De nu pågående förändringsprocesserna innebär att samhället inte närmar sig utan tvärtom avlägsnar sig från den svenska modellens kollektivistiska demokratiideal.

Men detta är, som redan inledningsvis framhållits, inte det enda tänkbara demokratiidealet. Vad som i den västerländska idétraditionen framstår som det centrala är sökandet efter en balans mellan individuella och kollektiva element. Den enskilde medborgarens integritet, handlingsmöjligheter och personliga inflytande ges här en mer framträdande plats.

I perspektivet av detta demokratiideal måste slutsatsen bli en helt annan. Samhällsutvecklingen har inte minst varit märkbar på medborgarnivå. Trots stora kvarstående skillnader mellan olika socialgrupper är den allmänna förändringsriktningen klar. De egenskaper som en gång uppställdes som ideal för det demokratiska medborgarskapet, såsom kunskaper samt ekonomiskt och socialt oberoende, är bättre uppfyllda i dagens samhälle än i gårdagens. Enligt utredningens medborgarundersökning är den medborgardygd som idag skattas högst att bilda sig en egen uppfattning oberoende av andra. Förutsättningarna för medborgerligt autonomt ansvarstagande har stärkts.

Med utgångspunkt från en demokratitolkning som är mer präglad av ett individorienterat ideal blir den allmänna slutsatsen mer positiv. Utvecklingen mot alltmer självständiga och oberoende medborgare är av avgörande betydelse. Samhällsutvecklingen innebär i detta avseende ett närmande till demokratins ideal.

11.4.1 Medborgerlig nyorientering

Men just denna utveckling, som från demokratisynpunkt måste bedömas som gynnsam, skapar i sin tur nya problem. Det finns nämligen en växande klyfta mellan vad man skulle kunna kalla det möjliga och det förverkligade medborgarskapet. Medborgarnas förväntningar på personligt inflytande stiger snabbare än det faktiska handlingsutrymmet. Samhällsutvecklingen kännetecknas därför också av medborgerlig vanmakt. Fenomenet är märkbart inom samhällslivets olika områden.

Arbetslivet kännetecknas för många anställda av monotona och själsdödande arbetsuppgifter. Katrineholmsundersökningen av industrisamhällets omvandling visar att missnöjet i vissa avseenden ökat. Kritiken riktas inte minst mot företagens oförmåga att tillvarata de anställdas kunnande, dåliga chanser till befordran och bristande uppskattning från företagsledningen. Särskilt de kvinnliga industriarbetarna klagar över osjälvständigheten i arbetet.

Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ.

Den representativa demokratin tilldelar de politiska partierna och de allmänna valen en avgörande roll. Det finns emellertid flera tecken på en ökad klyfta mellan väljare och valda. Samhörigheten med de etablerade partierna försvagas, valdeltagandet sjunker, blankröstarna blir fler, andelen partibytare växer och osäkerheten i valmanskåren stiger.

Organisationerna, särskilt de idéburna folkrörelserna, har svårt att få unga att åta sig förtroendeuppdrag. Aktiviteten stagnerar. De ungas samhällsengagemang tar sig andra former än det traditionella föreningslivets.

Opinionsbildningen domineras idag av massmedia. Tidningarnas, televisionens och radions stora räckvidd har medfört att medborgarna är jämförelsevis välinformerade. Men kraven på allsidig upplysning växer. Mediekonsumenterna söker nya, inte minst internationella, informationskällor. De traditionella massmedieinstitutioner och verklighetstolkningar som länge dominerat Sveriges offentliga liv utmanas.

Förändringstendenserna inom dessa områden följer i ett viktigt avseende samma mönster. Medborgarna utövar makt genom att överge. Att lämna ett gammalt alternativ och om möjligt välja ett nytt framstår som mer effektivt än att stanna kvar och försöka förändra. Med den terminologi som tidigare introducerats präglas den aktuella samhällsutvecklingen av "exit" snarare än "voice".

Den ökande sjukfrånvaron och svårigheterna att rekrytera personal till osjälvständiga arbeten kan ses som en tyst protest. Det politiska engagemanget söker sig nya vägar. Sociala rörelser av en ny typ blir alternativ till de etablerade organisationerna. Massmedieutvecklingen öppnar nya möjligheter.

Denna typ av reaktion innebär att medborgarna genom att rösta med fötterna förändrar förutsättningarna för de etablerade organisationerna. Gamla institutioner förvandlas till tomma skal. Många av dessa institutioner kan emellertid fortsätta att leva kvar under lång tid. Det finns flera faktorer som förklarar sådan institutionell tröghet. Nostalgi och eftersläpande självförståelse legitimerar gamla organisationer. Statssubventioner, anställningstrygghet och stenpalats fryser och permanentar sociala rörelser.

11.4.2 Institutionell nyorientering

Med all sannolikhet står vi idag inför en tid av institutionell nyorientering. Den samhällsorganisation som under relativt lång tid präglat Sverige har betingats av relativt stabila sociala strukturer. Intrycket av förutbestämdhet, kontroll och permanens har därmed förstärkts. De nu pågående förändringsprocesserna innebär att dessa strukturer försvagas utan att några nya liknande etablerats. Samhällsutvecklingen ter sig därmed mer öppen, osäker och oförutsägbar.

Samhällsvetenskapen tillåter inga exakta prognoser. Men det är ändå möjligt att teckna konturerna av det samhällssystem som ligger i förlängningen av de allmänna utvecklingslinjerna. Denna karaktäristik skall sålunda inte ses som en förutsägelse utan som en möjlighet.

Ingen enda dominerande princip
Det finns ingen anledning att förvänta att medborgarna önskar överlåta all beslutskompetens till ett enda maktcentrum, även om detta är utsett genom allmänna val. Ingen enda institution tillåts dominera samhällslivet. I stäl- let förverkligas demokratin genom många olika samhällsorganisatoriska principer.

Medborgarperspektiv
Det demokratiska idéarvet innehåller ett antal principer som utgör en gemensam nämnare för samhällets olika institutioner. Medborgaren i en demokrati är tillförsäkrad personlig integritet, fri- och rättigheter, rätt till självutveckling och skydd mot diskriminering. Rättsliga aspekter ökar snarare än minskar i betydelse. Uppmärksamheten riktas också mot sådana förhållanden som förhindrar förverkligandet av det jämlika medborgarskapet. Särskilt betydelsefulla blir därmed de strukturer och under- förstådda ordningar som innebär manlig överhöghet och särbehandling av kvinnor och män.

Ändrade gränsdragningar
Gamla gränser försvinner och nya etableras. Miljöproblem och teknisk utveckling medför att traditionella territoriella gränser, såsom nationalstatens, förlorar i betydelse. Man "tänker globalt och handlar lokalt". Murar rivs, både bokstavligen och bildligt.

Å andra sidan ökar betydelsen av principiella gränser. Klarare rolluppdelningar och en renodling av olika institutioners särart är en förutsättning för maktbalansen i ett blandat styrelseskick. Tydliga gränser i detta avseende förhindrar att maktskillnader fortplantar sig från den ena samhällssfären till den andra.

Från vertikala till horisontella relationer
Maktutövning, styrning och kontroll har traditionellt grundats på order, befäl och hot om bestraffning. Men hierarkin som styrelseform blir allt svårare att använda. Medborgarnas ökande självständighet omöjliggör ett system som baseras på yttre lydnad. Lydnaden riktas i stället mot den inre övertygelsen. Kollektiv hålls samman genom samtal och avtal. Över- och underordning ersätts av sido- och samordning. Vertikala relationer byts ut mot horisontella.

Experimentell attityd
Idén om att reformera och ändra samhället har länge varit liktydig med tanken på målformulering, planering och instrumentell styrning. Erfarenheterna har nu visat begränsningarna i denna styrmodell. Andra metoder för kollektiv handling aktualiseras. I stället för den färdigtänkta detaljritningen kommer en experimentell och prövande modell som grundas på ett successivt lärande av tidigare erfarenheter. Innovation bygger på rätten att misslyckas.

Politikens ändrade roll
Politikens betydelse både minskar och ökar. Om demokratins förverkligande anses stå i direkt proportion till den offentliga sektorns storlek blir det politiska beslutsfattandet per definition helt avgörande för demokratin. Men medborgarnas önskningar kan översättas till kollektiva val även genom andra samhällsorganisatoriska principer än majoritetsbeslut och offentlig förvaltning. Demokratin står och faller inte med staten som serviceproducent. Politik i denna mening kan därför mycket väl komma att reduceras.

Å andra sidan fordrar ett öppet samhälle med en mångfald autonoma institutioner någon metod för att lösa autonomikonflikter, trygga medborgarnas grundläggande rättigheter och kontinuerligt följa och granska systemets praktiska funktionssätt. I enlighet med demokratins grundtanke fylls dessa uppgifter bäst av inför folket ansvariga representanter. Politik i denna mening får därmed snarast en ökad betydelse. Inte minst stiger kraven på politikens kunskapsunderlag och på det offentliga samtalets opinionsbildning.

Föreställningen att demokratin förverkligas i den mån ett enda nationellt maktcentrum kan överblicka och styra hela samhällsutvecklingen blir alltmer orealistisk. I ett ständigt mer differentierat, specialiserat och internationaliserat samhälle är det föga troligt att ett enda centralt organ, såsom exempelvis riksdagen, kan förmå att fylla rollen som dominerande auktoritetscentrum. Det faktum att en enda person eller institution inte kan ha total kontroll över hela samhället innebär inte att att samhällsutvecklingen är opåverkbar. Demokratins allmänna tanke får i stället förverkligas längs andra vägar.

Det är föga sannolikt att demokratisk styrning av ett modernt specialiserat och differentierat samhälle kan baseras på en enda dominerande styrningsprincip eller beslutsprocess. Styrningen måste kunna tillgodose många, och delvis korsande, hänsyn och intressen. En förstärkning av demokratin kommer därför att bero på i vilken mån samhället förmår att utveckla och institutionalisera en ny blandning av principer och processer.

En jämförelse mellan olika styrningsprinciper leder till en konstitutionell debatt. En levande demokratisk konstitution ger regler för vilken roll olika principer, deltagare och resurser skall tilldelas. Reglerna klargör fördelningen av uppgifter, inflytande och ansvar. De fastställer det politiska centrums makt och vilka rättigheter och plikter som medborgare, folkvalda, experter, byråkrater och organiserade intressen skall ha. De ger därmed ledning hur demokratiska processer kan skyddas mot överlägsna resurser hos de rika, de välorganiserade, de välutbildade, de välinformerade och de superaktiva.

11.4.3 Medborgarna och demokratin

Den allmänna slutsatsen av denna undersökning är sålunda att det svenska samhällssystemet för närvarande genomgår djupgående förändringar. Gamla institutioner och ordningar förlorar i betydelse. Nya strukturer håller på att växa fram.

Att beskriva det nuvarande skedet som slutet på den svenska modellens epok är i en mening korrekt. Det visar sig i efterhand att flera betydelsefulla inslag i det moderna Sveriges samhällssystem varit knutet till ett speciellt historiskt skede. Det finns ingen anledning att anta att de faktorer som förändrat förutsättningarna för detta system skulle vara av tillfällig natur. En återgång är knappast möjlig. Den period av Sveriges historia som präglats av stark offentlig expansion, centraliserade avtalsrörelser på grundval av en historisk kompromiss mellan arbete och kapital, social ingenjörskonst och centralplanerade standardlösningar är över.

Bilden av den svenska modellens kris och död är dock i ett annat avseende missvisande. Den bygger nämligen på föreställningen att den svenska modellen utgör ett enhetligt, motsättningsfritt system som en gång införts, sedan kulminerat och nu försvinner. Men som tidigare framhållits innehåller det som brukar betecknas som den svenska modellen ett relativt stort antal separata element och särdrag som långt ifrån alltid harmonierat med varandra. Föreställningen om en svensk modell kan ge ett alltför statiskt och enhetligt intryck. De olika särdragen i det svenska samhällssystemet har utvecklats vid delvis olika tidpunkter och har var och en sin egen utvecklingslogik. Bara för att vissa element nu försvagas behöver inte hela tanken på ett för Sverige karaktäristiskt styrelsesätt överges.

I ett historiskt perspektiv visar det sig att detta svenska styrelsesätt innehåller ett starkt dynamiskt element. Det kan ses som en metod för social problemlösning, som ett sätt att finna en avvägning av demokratins allmänna dilemman.

Det innevarande tidsskedet präglas av individualisering och internationalisering. Demokratins grundläggande problem, att förena individuell frihet och kollektiv ordning, återkommer nu i en delvis ny konstellation. Erfarenheterna från de gångna årtiondena gör det svenska samhället förhållandevis väl rustat att möta denna utmaning, inte bara till följd av dess framsteg utan också av dess misstag.

En av demokratins grundläggande idéer är att alla medborgare skall vara likvärdiga i fråga om hur samhället skall styras. Från denna princip har det varit möjligt att härleda en del relativt klara kännetecken som måste vara för handen för att ett styrelsesätt skall kunna kallas demokratiskt. (Se närmare Johan P. Olsen, Demokrati på svenska, Carlssons, Stockholm 1990.) Det har också varit möjligt att härleda vissa betingelser som gör det mer sannolikt att demokratins ideal skall kunna förverkligas. Det har emellertid också visat sig att principen om att medborgarna skall vara likvärdiga leder till en rad dilemman och alternativa tolkningsmöjligheter.

Det finns ingen anledning att undervärdera graden av enighet om "det svenska demokratiska idealet". En historisk-kulturell utveckling har på viktiga punkter fört till gemensamma uppfattningar. Men det finns heller inget skäl att dölja att det finns många olika uppfattningar när det gäller demokratibegreppets innehåll. Det råder ingen allmän enighet om vilka beslut som skall fattas på grundval av demokratiska kriterier och om vilka betingelser som måste finnas för handen för att styrelseskicket skall anses vara demokratiskt.

Utvecklingen av demokratibegreppet har varit ett led i en kulturell definitionsprocess som i betydande utsträckning varit gemensam för många västliga länder. Frågan i vilken grad och på vilka sätt som samhällsutvecklingen innebär att Sverige närmar sig, eller fjärmar sig från, ett stabilt demokratiskt ideal måste därför kompletteras med frågan om i vilken grad och på vilka sätt samhällsutvecklingen påverkar demokratibegreppets innehåll.

Mycket av tänkandet om politiskt och socialt liv har tydliga födelsemärken. Både samhällsvetenskapliga teorier och allmänna uppfattningar har präglats av breda sociala rörelser och av stora omvälvningar som den franska revolutionen och den industriella revolutionen. Sådana processer har utsatt människorna för stora omställnings- och anpassningsproblem. Processerna har påverkat arbetsdelningen i samhället, uppfattningar och identiteter, gruppbildningar, konfliktlinjer, maktförhållanden och institutioner. De har också påverkat demokratibegreppets innehåll. På samma sätt som borgerligheten, bonderörelsen och arbetarrörelsen tidigare bidragit till att utvidga och ändra demokratibegreppet har kvinnorörelsen åstadkommit samma sak, inte minst under det allra senaste decenniet.

Trots en gemensam tradition i form av ett demokratiskt tankegods har det likväl funnits viktiga skillnader mellan de västliga länderna när det gäller demokratibegreppets utveckling. Sålunda har det samhällscentrerade perspektivet varit mer dominerande i svensk politik än i de flesta andra västländer. Mycket tyder emellertid på att utvecklingen i Sverige under 1990-talet gör att den rådande balansen mellan de samhällscentrerade och de individcentrerade aspekterna av demokratibegreppet allt mer kommer att ifrågasättas. Spänningarna går inte enbart mellan de politiska partierna utan återfinns även inom partierna och sannolikt också inom den enskilde medborgaren. En kontinuerlig debatt om demokratins innehåll och villkor är i sig själv en viktig aspekt av demokratiseringsprocesser.

Innebörden av uttrycket "det svenska demokratiska idealet" förefaller för närvarande att förvandlas. Det pågår en snabb och genomgripande samhällsförändring som i flera väsentliga avseenden påverkar demokratins förutsättningar. Maktutredningens undersökningar kan ses som ett bidrag till debatten om hur de aktuella samhällsförändringarna inverkar på medborgarens möjligheter att utöva makt över sin egen och sitt samhälles framtid.

Vid ingången till 1990-talet är demokratidebatten av särskilt stor vikt eftersom det i många länder pågår en omprövning av vilken roll politiken och den offentliga sektorn bör spela i samhällslivet. En central fråga är vad som skall göras till föremål för kollektiva beslut och vad som bör överlåtas till den enskilde, till grupper av medborgare eller till autonoma institutioner utan löpande inblandning från den centrala statsmakten.