Valdeltagandet sjunker.
Misstroendet mot partier och politiker växer.
Väljarnas partiidentifikation försvagas.
De politiska partierna, liksom många gamla folkrörelser, har rekryteringsproblem.

Kristecknen och varningssignalerna har kommit allt tätare. Hur fungerar egentligen den politiska demokratin?

Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att medborgarna vänder sig bort från politiken. Efter det aktivistiska sextiotalet, sägs det ofta, följde en era av individualism och sjunkande samhällsengagemang.

Men maktutredningens medborgarundersökning ger en annan bild. Det är fel att tro att den politiska apatin och alienationen rent allmänt breder ut sig.

Undersökningen bekräftar vad som är känt från andra länder. Politiskt deltagande är inte något enhetligt. Bilden av en enda skala eller trappa, med de aktiva längst upp och de passiva längst ner, är alltför förenklad.

Man kan på basen av intervjuer urskilja åtminstone fem olika varianter av politisk aktivitet:

Kontakter handlar om att den enskilde själv tar något initiativ, kontaktar en tjänsteman, gör en uppvaktning eller skriver en insändare. Initiativrikedom och talförhet fäller här utslaget.

Partiaktiviteter är den representativa demokratins bas. Det rör sig om partimedlemskap, träget partiarbete och offentliga förtroendeuppdrag.

Manifestationer är deltagande i olika opinionsyttringar. Det kan röra sig om namninsamlingar, bojkottaktioner, penningstöd, aktionsgrupper och bärande av kampanjmärken.

Protester är mer militanta uttrycksformer som strejker och olagliga protestaktiviteter.

Röstning bildar en separat form för politisk aktivitet.

Dessa fem verksamhetsformer bör inte ses som alternativ i strikt bemärkelse. Det finns åtskilliga som deltar i mer än en. Men gränslinjerna är ändå så pass klara att det är berättigat att se dem som separata aktivitetstyper.

Det visar sig nu att utvecklingen över tid inte är enhetlig. De former för politiskt deltagande som handlar om kontakter, manifestationer och protester har under de senaste årtiondena ökat. Men partiaktiviteterna och valdeltagandet stagnerar eller till och med minskar.

Tillgängliga data tyder på att medborgarnas förmåga att engagera sig i sitt samhälles angelägenheter idag kanske är större än någonsin, mycket tack vare den stigande utbildningsnivån och kvinnornas mer självständiga ställning. Men aktiviteten tar sig huvudsakligen andra vägar än via de politiska partierna.

Men "de nya rörelserna" samlar heller inga stora skaror av aktivister. Det är snarare fråga om en allmän förskjutning från permanent organiserade kollektiv till temporära, individuella politiska uttrycksformer. I en färsk amerikansk undersökning av statsvetaren Sidney Verba m.fl. dras slutsatsen att den engagerade medborgaren idag blivit "en som skriver brev och checker".

Vad innebär då denna pågående utveckling? Befinner sig de politiska partierna i en kris?

Det skall från början göras klart att denna debatt inte är unik för Sverige. Motsvarande utvecklingstendenser finns i alla demokratier. En datasökning i internationell facklitteratur visar att partiernas försvagning, "decline of parties", just nu diskuteras i bl a Frankrike, Finland, Australien, Skandinavien, England, Indien, Förenta Staterna, Danmark, Skottland, Saskatchewan, Massachusetts, Connecticut och Japan.

Ett stort statsvetenskapligt samlingsverk om de europeiska partisystemen (Daalder & Mair, red., Western European Party Systems: Continuity & Change) kom till följande slutsats: De traditionella banden mellan olika grupplojaliteter och de politiska partierna är i färd att försvagas. Nya intressen och identiteter utvecklas oberoende av och utanför de etablerade politiska partierna.

Vad som i själva verket mest förvånat partiforskarna är inte så mycket att det pågår en förändring utan att denna går så långsamt. Att ett nytt parti till slut kommit in i riksdagen förändrar inte helhetsbilden. Partisystemen har i många fall varit mycket mer stabila än de ekonomiska och sociala strukturerna.

En av de mest kända teorierna om partiväsendenas uppkomst och utveckling formulerades på sin tid av norrmannen Stein Rokkan. Partier uppkommer vid speciella brytpunkter. Sedan "fryses" partisystemet, som därigenom bevarar en svunnen tids sociala skiljelinjer. Ett partisystem som det svenska är ett barn av industrialismen.

Statsvetenskapen befinner sig därmed i väntan på nästa jordbävning. När kommer nästa omgruppering, "realignment"? Vilka blir de nya intressemotsättningar som kommer att prägla partisystemet? Blir det tjänstesektorn, postmaterialismen, tillväxtens boningar, informationssamhället, det kulturella kapitalet eller den offentliga sektorn som kommer att bilda basen för nya politiska grupperingar? Valforskarna måste än så länge använda mikroskop för att skönja eventuellt nya kärngrupper i partiernas väljarunderlag.

Det enda som man egentligen säkert kan säga är att partiernas gamla förankring håller på att försvagas. I den internationella forskningen har det varit lättare att belägga "dealignment" än "realignment". Partierna har kommit att få en mer perifer roll i medborgarnas förhållande till politiken.

Samtidigt har partierna som organisationer genomgått betydelsefulla förändringar. Gullan Gidlund konstaterar i en doktorsavhandling (Partistöd, 1983) att partierna i skilda politiska läger kommit att arbeta alltmer lika. De borgerliga partierna har fått en organisationsstruktur och verksamhetsformer som ligger masspartiet nära. Samtidigt har det traditionella masspartiet, socialdemokraterna, fjärmats från den forna idealtypen i främst två avseenden. Det ena är beroendet av massmedia. Det andra är att offentligt partistöd blivit den viktigaste finansieringskällan.

I den representativa demokratin intar de politiska partierna en nyckelroll. Det är ingen tillfällighet att antidemokratiska riktningar historiskt sett i första hand angripit "partiväldet" och "partikäbblet". Partier är fria staters liv, som det heter i en klassisk formulering.

Desto allvarligare för hela demokratin är det om partiväsendet nu befinner sig i en kris.

Men vad som borde diskuteras är vad vi egentligen väntar av de politiska partierna. Att det finns en "kris" innebär att vi anser att det finns en skillnad mellan förväntan och resultat. Problemet kan lika gärna vara våra förväntningar som den observerade verkligheten.

Allmänna honnörsord som "demokrati" och "folkstyre" kan tolkas i olika riktningar. En vedertagen betydelse är att demokrati betyder flertalsstyre som i sin tur är liktydigt med den existerande uppsättningen representativa institutioner. Folkets krav fångas upp av partierna, förs vidare till beslutande församlingar som riksdag/kommunfullmäktige, verkställs av organ som regering/kommunstyrelse och omsätts i praktiska åtgärder av förvaltningsorgan som ämbetsverk/nämnder.

Man skulle kunna kalla detta för en politisk dammsugarteori. Den finns en "kanal" för demokratisk representation. Partierna utgör det yttersta munstycket. Uppgiften är att suga upp och vidarebefordra folkets krav, opinioner och preferenser.

Är det någonting man vet om den pågående utvecklingen så är det (1) att medborgarnas möjligheter att uttrycka krav ökar och (2) att antalet tillgängliga kommunikationsmedel och uttrycksformer ökar. Att föreställa sig att de politiska partierna skall kunna hävda sig i denna konkurrens är att uppställa stora, för att inte säga omöjliga, krav.

Man kan här anknyta till den alltmer livaktiga diskussionen inom internationell statsvetenskap om grundläggande konstitutionella frågor och politikens institutionella sida. Nyligen utkom ett stort översiktsarbete inom området (Constitutions in democratic politics, 1988). Bokens redaktör, engelsmannen Vernon Bogdanor, sammanfattade slutsatserna så här:

- Anslutningen till de politiska partierna och de sociala strukturer på vilka de vilat försvagas stadigt. Det finns ett förnyat intresse för nya politiska organisationsformer och en tilltagande individualism.

- Demokrati har mer och mer kommit att betraktas, inte som en organisationsform som redan har förverkligats, eller ens som någonting som slutgiltigt kan förverkligas, utan som ett politiskt styrelsesätt vilket förmår att ständigt förnya sig.

- I grund och botten är sökandet efter nya konstitutionella former en jakt på effektivare metoder för folklig kontroll och en mer ansvarig politisk styrelse.