Samhällsvetenskapen har baksmälla. De grandiosa teoriernas tid är över.

I det vällovliga syftet att fånga de stora linjerna i samhällsutvecklingen har historiker, sociologer, filosofer och statsvetare formulerat teser som eggat och berusat tanken.

Men det tycks dessvärre vara så att teoriernas elegans står i omvänd proportion till deras hållbarhet. Den historiska utvecklingen vägra lyda teoriernas lagbundna scheman.

En av de mest spridda idéerna om hur samhället förändras går under namnet moderniseringsteorin. Den grundläggande tanken är att samhällena övergår från att ha varit traditionella till att bli moderna.

Det traditionella samhället kännetecknas av byns gemenskap. Människorna knyts samman genom nära personliga band och av släktskap, religion, språk, tradition och kultur.

Storstaden står som modell för det moderna samhället. De sociala relationerna blir anonyma, abstrakta och opersonliga. De traditionella värdena förlorar betydelse. I moderniseringens förlängning skymtar den isolerade och ensamme individen i den stora grå massan.

Problemet med moderniseringsteorin är att den betraktar det traditionella och det moderna samhället som två ömsesidigt uteslutande kategorier.

Historisk och sociologisk forskning har emellertid visat att de traditionella elementen ingalunda är dömda att försvinna i de moderna, industriella och efterindustriella samhällena.

Betydelsen av personliga kontakter och sociala nätverk minskar inte. Det är tvärtom i många fall så att de informella inflytandekanalerna blir allt viktigare.

Den norske sociologen Einar Overbye har undersökt hur det sociala nätverket får ökad betydelse som fördelningsarena. Visserligen är det ett obestridligt faktum att det sociala nätverkets ekonomiska betydelse går tillbaka. Ända sedan marknadsekonomins genombrott har andra produktionsformer än familjen och lokala nätverk tagit över. Men det finns många tecken som, enligt Overbye, pekar på att det sociala nätverket håller på att uppleva en renässans som fördelningsarena.

I ett maktperspektiv innebär detta att förmågan att vinna inflytande inte bara beror på innehav av materiella resurser och på formell position. Tillgången på nätverksresurser spelar en stor roll. Kontakter är viktiga på alla nivåer i samhället.

I maktutredningens medborgarundersökning ställdes ett antal frågor om i vilken utsträckning man idag har tillgång till olika nätverksresurser, i vilken mån man har någon personlig bekant som man skulle kunna få hjälp av i olika situationer. Två typer av kontakter aktualiserades. Den ena var de sociala primärkontakterna. Det handlar här t.ex. om att kunna få byggnads- eller hantverkshjälp, att kunna skaffa varor förmånligare än i vanliga affärer, få hjälp med att ordna större kalas eller bjudning eller att ha någon som man kan tala om förtroliga saker med. Den andra typen av kontakter var experthjälp. Det gällde här huruvida man kände någon som vid behov kunde bistå med olika typ av sakkunskap, t.ex. medicinsk, ekonomisk, juridisk eller datateknisk hjälp.

Undersökningen visade två saker. Det ena huvudresultatet var att personliga kontakter faktiskt har betydelse. Tillgången till nätverksresurser innebar ett extra försteg. Det andra resultatet var att nätverksresurserna var ojämnt fördelade i befolkningen.

Tillgången till expertkontakter är naturligt nog starkt relaterad till utbildningsnivån. Högre tjänstemän kan vid behov lätt få hjälp av olika typer av specialister. De sociala primärkontakterna skiljer sig mycket mellan olika åldersgrupper. Det är i de aktiva åldrarna som det personliga nätverket är som tätast. Däremot är pensionärerna i detta avseende mer isolerade. Bland pensionärerna, men också bland invandrare och arbetslösa, finns många som saknar möjlighet att vid behov få hjälp av personliga bekanta.

Däremot visade det sig att skillnaderna inte var så stora mellan stad och land. Storstadsborna hade inte färre nätverkskontakter än dem som bor på landsbygden.

Det offentliga välfärdssystemet har inte minskat behovet av personliga kontakter och egna initiativ. Tvärtom är det stora flertalet sociala förmåner så konstruerade att det krävs ett visst mått av egen aktivitet för att kunna hävda sin rätt.

Visserligen ökar medborgarnas förmåga att göra sig gällande gentemot samhällets institutioner. Andelen som anser sig själv kunna författa en skrivelse och överklaga en myndighets beslut har ökat från 45 procent 1968 till 67 procent 1987. Men samtidigt blir samhället mer och mer komplicerat.

Fler än en har erfarit hur tillgången till åtskilliga offentliga tjänster kräver finurlighet, upprepade kontakter och flitigt telefonerande. Jag har själv bevittnat hur filosofie doktorer i statskunskap och förvaltningsexperter frustrerat sökt orientera sig i socialbyråkratins djungler för att få tag i en dagisplats.

Ändå finns det otvetydiga belägg för att de som har lättast att ta kontakt med myndigheter och företag är de högutbildade tjänstemännen. Låginkomsttagare, arbetare, lågutbildade och kvinnor har svårare att mobilisera hela den verbala arsenal som ofta krävs.

Nätverksresurser är givetvis inte endast av betydelse på den offentliga sektorn. Den privata marknaden är ingalunda så anonym som teorin vill påskina. Tillgången till en bostad i ett överhettat storstadsområde bestäms antingen av penningstyrka eller av kontakter, av att känna någon som känner någon.

Att få jobb och att göra karriär har naturligtvis att göra med formell utbildning, erfarenheter och kompetens. Men det går inte att bortse från att personliga kontakter också spelar stor roll inom arbetslivet. Företagens metod att med en mentor föra in nya medarbetare i karriären är att sätta personkontakterna i system. Att sakna en fadder och beskyddare blir ett avgörande handikapp. Hur många karriärer har inte fått en flygande start genom att pappas pojke fått ett fint sommarjobb.

Nätverk och personliga kontakter har också stor betydelse i politiskt beslutsfattande. Stora byggnadsprojekt förverkligas numera genom s.k. förhandlingsplanering. Projektörer, byggare, markägare, politiker, fack, tjänstemän, butiksägare, arkitekter och entreprenörer bildar komplexa och svårgenomträngliga nätverk.

En av maktutredningens undersökningar handlar om den politiska makteliten. I en enkät förra året tillfrågades alla politiker och tjänstemän i regeringskansliet om deras formella och informella kontakter. Svaren formar sig till en bild av den politiska maktens nätverk.

Många av dessa förbindelser mellan departementen och myndigheter, organisationer, företag och massmedia är formella i så mening att de är formbundna och dokumenterade. Mängder av skrivelser utväxlas genom delningsförfaranden, remisser, brev, betänkanden, propositioner, protokoll, utlåtanden och beslut.

Men en stor del av kontakterna äger rum informellt. Det rör sig om personliga möten och inte minst telefonsamtal.

Att vara med, bli hörd och inte lämnas utanför blir intressentens A och O. Personliga kontakter underlättar givetvis. Återigen bekräftas personkemins betydelse i svenskt offentligt liv.

De svenska departementen är relativt små. Tillvägagångssättet är ofta mycket informellt. "Beslutsprocessen i regeringskansliet är inte lika formbunden som på många andra håll i statsförvaltningen", påpekas det i Propositionshandboken, utgiven av statsrådsberedningen.

Utländska forskare slås av den informella, pragmatiska stilen i den svenska politiska beslutskulturen: "Att träda in i den svenska politikens värld är att komma in i ett litet inåtvänt rike i vilken besluten fattas i grupp, där yrkespolitiker, tjänstemän och ombudsmän hela tiden måste räkna med att ha med varandra att göra." Svensk politik är hemtrevlig och mysig ("cozy"), skriver Hugh Heclo och Henrik Madsen i sin bok Policy and Politics in Sweden (1987).

Arkivforskande historiker vittnar om hur svårt det är att i efterhand dokumentera beslutsprocessen i regeringsärenden. Mycket sker muntligt och eventuellt skriftligt arbetsmaterial arkiveras inte.

Vilket område av det svenska samhället man än studerar kommer man till samma resultat. Mycket av den verkliga makten utövas genom informella nätverk.

Att beskriva hur ett system fungerar är en sak, att värdera det är en annan. En bedömning av om systemet fungerar bra eller dåligt blir givetvis beroende av vilka kriterier man utgår från.

Mycket talar för att de informella nätverken ofta är effektiva. Man slipper långsamma och stela tjänstevägar om de berörda direkt kan komma överens. Ett system som bygger på förhandlingar och kompromisser kräver snabba och korta kommunikationsvägar.

Men det är också uppenbart att informaliteten har sina nackdelar. Nätverksresurser kan vara både konserverande och ojämlika. Precis som när det gäller andra maktresurser bildas cirklar. Åt dem som har skall varda givet. De som redan har etablerat sina förbindelser har lättare att förstärka och utveckla sitt inflytande. Utanförstående och nykomlingar får ännu svårare att ta sig in.

Ett system byggt på informella kontakter kan också komma i konflikt med offentlighetsprincipen. De informella nätverken bygger vanligen på att kunskaper inte sprids till bredare kretsar. Systemet blir svåröverskådligt och ofta omöjligt att granska utifrån.

I nätverkens värld ligger makten hos den som känner stigarna och de dolda öppningarna. Det ligger i de utanförståendes intresse att få till stånd en offentlig kartproduktion.