Man kan knappast tänka sig ett förträffligare ämne för sociologisk begrundan än det högre utbildningsväsendet i Frankrike. Universiteten utgör ingalunda kungsvägen till de högsta positionerna i samhället. Den verkliga eliten söker sig till "les grandes écoles", varav de mest illustra är Ecole normale supérieure (rue d'Ulm, grundad 1794), Ecole polytechnique (1794), Ecole des hautes études commerciales (HEC, 1881) och Ecole nationale d'administration (ENA, 1945).

Ecole normale är den traditionella utbildningsanstalten för presidenter, diplomater, forskare och intellektuella (Sartre, Aron). Polytechnique utbildar civilingenjörer och företagsledare. HEC är ett slags franskt Handels. ENA är en elitskola för makthavare inom politik, förvaltning och näringsliv. Borgerligt eller socialistiskt regeringsinnehav spelar mindre roll. De högre posterna i ministerierna besätts ändå till stor del av "enarker", vilka bildar ett informellt nätverk besjälat av en gemensam kåranda.

Vägen till dessa maktens träningsläger är lång och törnbeströdd. För att över huvud taget komma in krävs många år av hård skolgång. En av huvudlederna till ENA går via statskunskapsstudier i Paris (Sciences-po). Efter de vanliga studierna anordnas en särskild preparandkurs, ett år av studier och träning helt och hållet inriktat på att klara inträdesproven till ENA. Många försöker, men mycket få lyckas.

I ett samhälle präglat av stora sociala klyftor kommer ett utbildningssystem som detta att vidmakthålla den rådande klasstrukturen. De exklusiva skolorna kan ses som en del av elitens självreproduktion. Bland eleverna vid "les grandes écoles" finns en stark överrepresentation av barn till akademiker, direktörer, diplomater och boende i de parisiska högreståndskvarteren (sjätte, sjunde och sextonde arrondissemangen).

En omfångsrik skildring av detta system har nu utgivits av sociologen Pierre Bourdieu (La noblesse d'Etat: Grandes écoles et esprit de corps, Ed de Minuit, Paris 1989). Boken grundas på flera decenniers studier. Här redovisas ett ymnigt material, dels av statistisk natur (såsom enkäter om elevernas sociala rekrytering och kulturella vanor), dels diverse dokument (såsom utdrag ur intervjuer med elever och lärare, dagboksmaterial, biografier och minnesrunor).

Frågan är nu hur man skall bedöma boken som en samhällsvetenskaplig insats. Jag är medveten om att Bourdieu är en stor man, professor vid Collège de France och en guru i kretsarna. Man borde därför troligen stå i givakt när man yttrar sig i ämnet.

Men detta är dessvärre ingen bra bok. Den grundläggande teorin är formulerad så att den inte är åtkomlig för kritisk prövning. Datamaterialet är osovrat, osystematiskt presenterat och endast undantagsvis relaterat till huvudtesen.

I sin doktorsavhandling "Sociologins metodintresse" gör göteborgssociologen Stefan Dagler den viktiga observationen att man måste skilja mellan den metod som en forskare faktiskt använder och den metod som vederbörande säger sig använda. Daglers slutsats är att sociologer är bättre när de använder sina metoder än när de skall förklara vad de håller på med. För Bourdieus del förehåller det sig snarare tvärtom. En del av Bourdieus allmänmetodologiska resonemang är förnuftiga (t ex kritiken mot mekanisk strukturalism och pläderingen för relationsbegrepp i stället för substansbegrepp). Men Bourdieus egen praktik kännetecknas av förbluffande valhänthet och katastrofala missgrepp.

Egentligen är det inte elitskolorna som är själva huvudämnet för boken. Man bör se det publicerade arbetet som ytterligare ett i raden där Bourdieu utvecklar sin allmänna teori.

I förstone kan Bourdieus tankar verka både intressant och användbara. Några centrala begrepp är symboliskt kapital, kulturellt kapital, eliter, makt, klasskillnader och legitimeringsprocesser.

Det rör sig om ett lika klassiskt som centralt problem för samhällsvetenskaperna: Hur vidmakthålls en samhällsstruktur? Hur kommer det sig att samhällsinstitutioner, präglade av social exklusivitet, får en sådan permanens, trots ofta ambitiösa politiska försök att ändra dem?

Bourdieus tanke är att utbildningsinstitutionerna bör ses som ett "fält". Detta fält har som uppgift av svara för "maktfältets reproduktion". Individernas ställning bestäms av deras symboliska kapital, av deras "habitus".

Två kritiska synpunkter kan framföras. Den ena handlar om teorins innehåll, den andra om dess prövbarhet.

I sina allmänna programförklaringar är Bourdieu noga med att distansera sig från traditionell strukturalistisk teori. Men frågan är om han inte i sina egna arbeten hamnar där i alla fall. De människor som studeras är inga självständigt handlande subjekt. Det är strukturerna som hos Bourdieu har huvudrollen. Människorna reduceras till strukturernas agenter.

Utbildningsinstitutionerna, skriver Bourdieu, spelar en avgörande roll i reproduktionen av fördelningen av kulturellt kapital. Vad innebär då en sats som denna? Den typ av relation som här utpekas, att något spelar en roll för eller bestämmer något annat, kan vara ettdera av två slag. Relationen kan antingen vara av logisk art (dvs en följd av teorins antaganden) eller empirisk (dvs ägnad att pröva mot faktiska observationer).

Hos Bourdieu faller denna distinktion ihop. I sina skrifter framför han en rad olika teser om samband mellan skilda samhällsfenomen. Oftast är det oklart om dessa teser har logisk eller empirisk karaktär.

Den metodologiska huvudkritiken mot Bourdieu är att hans teser i allmänhet inte är prövbara. Jag utgår då från konventionella metodregler, såsom de formulerats av exempelvis Karl Popper. Denna uppfattning, den s k falsifikationismen, innebär i korthet att den vetenskapliga verksamheten går ut på att kritiskt pröva, att försöka falsifiera, teorier. Teorier som man utan prövning vet antingen är helt falska eller helt sanna (såsom tautologier) är forskningsmässigt ointressanta.

Hårdraget skulle man kunna formulera den allmänna metodregeln så att forskning inte går ut på att visa att något är rätt utan i stället att något inte är fel. Det råder en fundamental skillnad mellan dessa två formuleringar. Det är ingen svårighet att driva en slagkraftig tes och hitta några exempel som stödjer ens uppfattning. Det kräver betydligt större forskarmöda att först formulera sin tes så att den är möjlig är pröva och sedan utsätta den för så hårdhänta falsifieringsförsök som möjligt.

För Bourdieu har de empiriska observationerna uppenbarligen inte denna kritiska uppgift. De fungerar i stället som ett brokigt illustrationsmaterial till teser som aldrig på allvar prövas.

I sin frejdiga vidräkning med franska modetänkare som Foucault, Derrida, Lacan och Bourdieu konstaterar filosoferna Luc Ferry och Alain Renaut att Bourdieus teori inte är falsifierbar (öLa pensée 68: Essai sur l'anti-humanisme contemporainö, nyutg. Gallimard/Folio 1988). Om överklassen äter lax, då stämmer teorin. Om överklassen käkar korv är detta uttryck för snobbism och då stämmer teorin också.

Det stora datamaterialet i Bourdieus bok kan vid en första anblick verka imponerande. Men en närmare granskning av de många tabellerna ger vid handen att de egentligen inte utnyttjas för någon hypotesprövning. Läsaren får visserligen reda på en del om exempelvis studentbetyg och social bakgrund hos ett antal elever vid mitten av 1960-talet, men man har ofta känslan att om siffrorna hade sett annorlunda ut skulle det ändå inte påverkat slutsatserna i texten.

På något ställe blir tabellerna mer intressanta. På sid 365 redovisas exempelvis statistiska uppgifter om ENA-elevernas sociala bakgrund 1952-1982. Det visar sig emellertid dels att detta material hämtats från en annan bok om ENA, publicerad för ett par år sedan, dels att resultaten i tabellen ändå inte leder till några egentliga slutsatser.

Bourdieu väljer en metod som innebär att resonemanget fördunklas och att teserna immuniseras mot kritik.

Framställningssättet gör boken relativt svåråtkomlig. Tämligen enkla tankar ges en krystad och mystifierande språklig dräkt. Med alla parenteser, bisatser, citat och inskjutna reservationer breder meningarna ut sig halvsidesvis.

I ett land som Sverige har forskningen inom det nu aktuella området länge varit eftersatt. Tyvärr måste man konstatera att Bourdieus typ av sociologi forskningsmässigt innebär en återvändsgränd. Bourdieu åtnjuter idag en betydande popularitet. Om några år kommer hans böcker sannolikt att hamna i bokhyllan bredvid de gulnade volymerna av Althusser, Balibar och Poulantzas.

Olof Petersson

- - - - -

Svar till Kaj Sköldberg

Det är ingen nyhet att Karl Poppers vetenskapsteori formulerades för några år sedan och att det finns andra röster i debatten. Jag beklagar om jag givit intryck av att det råder allmän enighet om samhällsvetenskapens metodologiska förutsättningar. Avsikten med min formulering var endast att markera att mina utgångspunkter varken är originella eller särskilt unika.

Att referera till Popper är inget förbiseende orsakat av okunnighet om de senaste decenniernas debatt. Det är värre än så, Sköldberg - det är ett medvetet val.

Poppers kritiska rationalism är inte passerad av utvecklingen. Tvärtom är det intressant att notera det livaktiga intresset för Popper i fransk samhällsteoretisk debatt. Man kan som exempel hänvisa till Jean Baudouins nyutkomna översikt ("Karl Popper", Que sais-je, Presses Universitaires de France, Paris, 1989) och där åberopad litteratur.

Kopplingen mellan Bourdieu och strukturalister av Althusser-typ är ingalunda någon "guilt by association". För en utredning av släktskapsrelationerna kan hänvisas till den bok av Luc Ferry och Alain Renaut som jag omnämnde i min artikel.

Synpunkten att tesen om falsifierbarhet själv inte är falsifierbar är fullständigt poänglös. Ett sådant metodkriterium, liksom logiska och matematiska satser, utgör inga påståenden om verkligheten och frågan om falsifierbarhet är över huvud taget inte aktuell. Falsifierbarhetskriteriet är endast av intresse för den som anser att empiriska belägg är relevanta för en teoris hållbarhet.

Frågan är hur träffande det är att beteckna Popper som "positivist". Kompendiernas schabloner är nog här ett hinder snarare än en hjälp för förståelsen. Termen positivism leder snarast tanken till föreställningen att man genom närsynt datainsamling successivt kan nå fram till de generella lagar som styr samhällenas utveckling.

Karl Poppers vetenskapssyn är diametralt annorlunda. Ett centrala tema hos Popper är i själva verket indeterminismen. Det faktum att historien inte är ödesbunden och förutbestämd gör att Popper ifrågasätter en rad etablerade föreställningar inom metodologi, historiefilosofi och samhällsteori. Poppers teori om det öppna samhällets principer är i eminent grad förenlig med pluralism och postmodernistiska tankegångar.

Man gör sig själv och samhällsforskningen en otjänst om man avfärdar Popper som dammig och förlegad. Den vetenskapsteoretiska debatten under senare år har haft ett lovvärt syfte. Samhällsforskare har velat ta sig ur en position präglad av teoretisk naivitet och perspektivlöst faktasamlande.

Men frågan är om metodologisk anarkism är så mycket bättre. Det är ingen hemlighet att det i namn av samhällsforskning idag publiceras mycket snömos. Olyckligtvis finns det nog en del av detta som skrivs i förhoppningen att vara vetenskapsteoretiskt sofistikerad.

Uttrycket "metodpolis" är antagligen använt i pejorativ betydelse. Själv skulle jag möjligen formulerat saken så här: Nej, jag anser inte att "anything goes". Ja, samhällsvetenskap är en alldeles speciell litteraturgenre med sina speciella regler och kriterier. Pluralism måste väl innebära "många olika", inte att allt flyter.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Popper, skriver Sköldberg. Förvisso. Åtskilligt av detta är emellertid betydligt grumligare än Poppers friska källflöde.