Vad gör man när man får i uppgift att undersöka maktförhållandena i landet? Makt, maktutövning, makthavare - man börjar tänka på beslutsfattande, politik, storföretag, byråkrati, massmedia, intresseorganisationer, de stora institutionerna.

Just nu pågår undersökningar av det svenska maktsystemet. Förhoppningsvis får vi så småningom en lite tydligare bild av den svenska maktstrukturen, av Sveriges eventuella särdrag och av de förändringar som nu håller på att äga rum.

Men det finns en risk förknippad med sådana undersökningar. De kan ge en ensidig bild av makten. De skildar makten "ovanifrån". Uppmärksamheten riktas mot topparna av de etablerade institutionerna. I detta uppifrånperspektiv börjar systemen lätt leva sitt eget liv.

Det finns många förklaringar till varför maktstudier brukar läggas upp på detta sätt. En inte oviktig orsak är tillgången till källor. Traditionella historiska undersökningar har fått förlita sig på skriftliga kvarlevor. Men sådana dokument har nästan uteslutande alstrats av de mäktiga. På så sätt skapas en skev bild av samhällslivet.

Undersöker man nu maktförhållandena i en demokrati kan man inte komma förbi att makten, enligt idealet, ytterst skall vila hos folket självt. Det är därför egentligen medborgarnas makt som borde stå i centrum för intresset.

Men det är lättare sagt än gjort. Hur skaffar man sig systematisk och tillförlitlig kännedom om de enskilda medborgarnas makt, i vardagslivet och i större sammanhang?

Samtidshistorikern och samhällsforskaren har här en stor fördel gentemot den historiker som undersöker gångna tider. Man nämligen använda den mest näraliggande metoden, nämligen att direkt fråga människorna själva. Så slipper man att dra mer eller mindre osäkra slutsatser grundande på indirekt material, såsom protokoll, husförhörslängder och domböcker.

Möjligheterna att praktiskt genomföra intervjuundersökningar har dramatiskt förbättrats under det senaste halvseklet. Statistisk stickprovsteori har visat hur man med hjälp av relativt små men slumpmässigt dragna urval kan dra tämligen exakta slutsatser om en hel befolkning. Psykologiska och sociologiska erfarenheter kan utnyttjas för att utforma frågorna så att resultaten inte snedvrids av intervjuareffekter. Datateknik och analysmetoder gör att det går att kartlägga mönster, samband och förändringsprocesser som är omöjliga att upptäcka med blotta ögat.

Dagens intervjuundersökningar är samhällsforskningens motsvarighet till den allmänna rösträtten. Alla, inte endast de röststarka och mäktiga, kan komma till tals. Allas svar väger lika tungt.

Det är ingen tillfällighet att intervjuundersökningar, metoden att själv besöka och fråga människor, först kom att tas i bruk för att fästa uppmärksamheten på grupper som tidigare förbigåtts med tystnad. Pionjärtidens samhällsforskare drog ut för att kartlägga och dokumentera fattigdomen i storstädernas slumområden, de arbetslösas situation, landsbygdens boendeförhållanden och det låga valdeltagandet.

Det är arvet från denna samhällsforskningens kunskapskälla som det nu är fråga om hur vi bäst skall förvalta.

Undersökningen av de svenska maktförhållandena har med hjälp av intervjuundersökningar nu kunnat kompletteras på flera viktiga punkter. I boken Medborgarnas makt, som utkom i våras, redovisar vi en studie som baseras på frågor ställda till ett riksrepresentativt urval om cirka 2 000 svenskar. Man kan säga att boken sammanfattar 2 000 små maktutredningar. Frågorna handlar nämligen om den enskildes frihet, vilken möjlighet man anser sig ha att påverka sitt liv. Undersökningen handlar om några centrala livsområden: boende, konsumentrollen, hälso- och sjukvård, barntillsyn, skola, arbete, föreningsliv och politik.

Vi har därigenom kunnat få en bild av hur de stora systemen fungerar i ett perspektiv "underifrån", hur de uppfattas av de medborgare som systemen enligt de vackra idealen är avsedda att tjäna. Resultaten berättar om vanmakt och stängda dörrar, men också om hur makt i ett avseende kan kompensera maktlöshet i ett annat och hur medborgarnas kunskaper, självständighet och sociala självförtroende nu växer från år till år.

Det råder därför inget tvivel om att den statistiska intervjuundersökningens metod i viktiga avseenden förbättrat vår kunskap om hur maktutövning och demokrati fungerar i dagens Sverige.

Om man vill skulle man kunna gå ett steg längre och göra gällande att denna typ av statistiska undersökningar kan vara av betydelse för själva demokratins funktionssätt. Om medborgarna nämligen anser det vara viktigt att ha tillgång till systematisk kunskap, och inte bara gissningar och partiska tolkningar, om hur inflytande och maktresurser varierar mellan olika medborgargrupper, i så fall försvarar statistiken sin plats som en av de säkrare metoderna.

Denna typ av medborgarinformation (om medborgarna för medborgarna) kan i så fall betraktas som en viktig del av ett samhälles självförståelse. Men medborgarstatistikens ställning är ingalunda självklar. Den utmanas från tre håll: från makthavarna, från forskarna och från medborgarna.

Eftersom de mer omfattande intervjuundersökningarna är relativt kostsamma fordras det vanligen någon form av offentlig finansiering. De aktuella förändringarna inom den offentliga förvaltningen kan här få konsekvenser som inte alltid förutsetts. Besparingskraven tvingar myndigheterna att mer och mer förlita sig på uppdragsfinansiering. Kortsiktighet och partsintressen hotar därmed att bli utslagsgivande. En ökad politisk styrning av statistikproduktionen kan också leda till att dagsaktualiteter förkväver långsiktighet och allmänna medborgarintressen. Den statistiska grundvattennivån riskerar att sjunka.

Samhällsforskningens förhållande till de statistiska metoderna är heller långt ifrån självklart. Inom forskarvärlden har det länge förts en debatt kring metodernas användning och lämplighet. Dessvärre har denna debatt långt ifrån alltid varit klargörande. Försvararna av den siffermässigt orienterade forskningen har inte sällan varit fyrkantiga och haft helt orealistiska anspråk att genom räkneoperationer upptäcka samhällets allmänna lagbundenheter. Motståndarna har ofta utgått från en schablonbild av "tabellsociologin" och i stället förespråkat ett alternativ som i praktiken lett till spekulationer och avsaknad av systematisk faktaobservation.

De statistiska metoderna kräver en stor känslighet. Fortfarande finns det mycket att lära när det gäller statistikens begränsningar och möjligheter.

Ytterst är det varken makthavare eller forskare som avgör intervjuundersökningarnas framtida öde. Det är naturligtvis medborgarna själva som bestämmer om de accepterar att bli utfrågade.

I Förenta Staterna hotas metoden idag främst av olika kommersiella intressen, som i sken av att vara opinionsundersökare tröttar ut folk med ideliga, automatiserade telefonsamtal med olika reklambudskap.

Intervjumetoden kan givetvis missbrukas, särskild när frågorna handlar om känsliga personliga förhållanden. De undersökningar som görs i Sverige uppfyller dock högt ställda krav på skydd för den personliga integriteten. Debatten häromåret om forskningsprojektet Metropolit blev sannolikt för många relativt missvisande. Farorna med intervjuundersökningar kom att starkt överdrivas. Hotet mot medborgarnas dataintegritet kommer knappast från de statistiska frågeundersökningarna.

Med tanke på de aktuella samhällsförändringarna blir kravet på informationellt självbestämmande allt viktigare. Medborgarna har rätt att kontrollera informationen om sig själva. Forskarnas frågande vilar därmed på förutsättningen att de kan vinna medborgarnas förtroende och samtycke. Man kan bara uttrycka den stilla förhoppningen att detta samtycke är informerat, att det grundas på en realistisk uppfattning av statistikens arbetsmetoder.