Jan-Erik Lane har (SvD 22/10) med utgångspunkt från maktutredningen ifrågasatt om det är möjligt att bedriva oberoende forskning inom ramen för en statlig utredning.

Man skall först ha i minnet att maktutredningen i viktiga avseenden skiljer sig från en vanlig statlig kommitté. Utredningen skall inte utmynna i några konkreta politiska förslag. Direktiven innebär ett rent forskningsuppdrag. Utredningens ledamöter utgörs uteslutande av forskare. Den referensgrupp som knutits till utredningen består av företrädare för internationell samhällsforskning.

Även i administrativt avseende intar maktutredningen en särställning. Utredningen är inte underställd något statsråd. Anslaget förvaltas av Uppsala universitet under samma villkor som för forskningsprojekt finansierade av forskningsråd och forskningsstiftelser. Alla beslut om undersökningsarbetets inriktning fattas av utredningen själv.

Den allmänna uppläggningen av den svenska maktutredningen följer den modell som etablerades av den tidigare genomförda maktutredningen i Norge. Det fanns där ett exempel på att oberoende och kritisk maktforskning kunde bedrivas inom ramen för en offentlig utredning.

Lane menar att direktiven utgör en otillbörlig begränsning av forskarens självständighet. Våra bedömningar går här helt isär. När jag blev tillfrågad om jag ville medverka i utredningen bad jag givetvis först att få läsa direktiven. Regeringen ställer där några mycket allmänna, men också mycket centrala frågor om maktfördelning och demokrati i Sverige. Jag ansåg då, och anser fortfarande, att frågorna förvisso är vittfamnande, men av den karaktären att de i princip är åtkomliga för vetenskaplig forskning.

De preciseringar som i övrigt finns i direktiven är i huvudsak att man utpekar fyra särskilt viktiga områden, nämligen näringslivet, den offentliga sektorn, organisationerna och opinionsbildningen. Detta utpekande fann jag föga hämmande. Ingen analys av makten i dagens Sverige torde ändå kunna undvika dessa områden.

Det forskningsproblem som formuleras i direktiven är mycket allmänt hållet. Det har under utredningsarbetets gång heller inte kommit några "underhandsdirektiv". Utredningen har inte vid något tillfälle behövt avstå från från någon undersökning på grund av direktivens lydelse.

Lane ondgör sig särskilt över en formulering i direktiven, nämligen att arbetet "bör bestå av empiriska studier och teoriutveckling". Jag kan inte dela Lanes upphetsning. Gör tankeexperimentet att direktiven sagt att utredningen endast fick hålla på med empiriska studier. Den arge kritikern skulle då med rätta kunnat säga att teoretisk reflexion var förbjuden. Eller anta att direktiven bara tillät teoretiska studier: kritikern skulle då kunnat påvisa hur faktainsamling förbjöds.

Men nu innehåller direktiven det självklara, nämligen att ett forskningsprojekt måste kunna innehålla såväl teoretiska som empiriska bidrag. Men Lane ser genast en konspiration: "Varför måste man ägna sig åt teoriutveckling?" Räcker det inte att "applicera redan etablerad maktteori"? Man tar sig för pannan. Om Lane anser att den maktteoretiska utvecklingen nu är fullbordad borde han omedelbart rusa till de fackvetenskapliga pressarna. Alla vi som snarast finner att det råder en orolig uppbrottsstämning i de internationella debatterna skulle då i förlitande på Lanes upptäckt kunna övergå till idisslande empiri.

Lane anser att det hade varit bättre om den samhällsvetenskapliga maktforskningen initierats från universiteten och forskningsråden. Det låter sig sägas. Men åren gick och föga hände. Mina egna erfarenheter var nedslående. Lane måste ha en mycket mer positiv bild av det statsvetenskapliga etablissemanget än vad jag har.

Det är i själva verket rätt pinsamt att det skulle behövas ett initiativ utifrån, från regeringen, för att denna typ av forskning skulle få sig ett ryck. Nu kom maktutredningen igång och jag vågar hoppas att vi kan bidra med att fylla åtminstone några av de många besvärande luckorna i svensk samhällsvetenskaplig grundforskning.

Maktutredningens huvudrapport kommer att läggas fram nästa år. Underlaget till denna utgörs av ett antal forskningsprojekt, vilkas resultat redovisas successivt. Hittills har utredningen publicerat sju böcker och ett antal rapporter. Mycket återstår ännu.

Erfarenheterna, också från den norska maktutredningen, visar att det är ett visst slag av kritik som hela tiden återkommer, nämligen att utredningen inte tillräckligt behandlat det ena eller andra problemet.

Kritiken är fullt förklarlig. Varje särintresse bevakar att dess käpphästar rastas. Men det ingår förvisso inte i en maktutrednings uppdrag att vara alla till lags. Även om maktutredningen är ett mycket omfattande forskningsprojekt varken vill den eller kan den "täcka allt". Ingen önskar att maktutredningen skall ses som det sista ordet. Förhoppningsvis kan utredningen tvärtom stimulera andra till nya undersökningar.

Det kan finnas flera olika förklaringar till att maktutredningen inte detaljgranskat det ena eller andra problemet. Det kan vara så att ämnet ligger något vid sidan av just den fokusering som de ansvariga forskarna valt. Men det finns också exempel på från utredningens synpunkt helt centrala områden som inte blivit föremål för särskilda projekt. Det beror i flera fall på att det redan finns andra undersökningar; det skulle här varit onödigt med dubbelarbete. Det kan också ha varit av olika praktiska skäl, såsom brist på forskningspersonal, som det inte gått att få till stånd någon undersökning.

Lane räknar upp några ämnesområden som han anser att maktutredningen förbisett. En del är egendomligt nog just sådana som utredningen valt att särskilt uppmärksamma.

Men anta att det finns något ämne som maktutredningen inte ägnat den uppmärksamhet som Jan-Erik Lane önskar. Det finns då faktiskt andra tänkbara förklaringar än att en grupp forskare frivilligt uppgivit sitt oberoende.