Det är knappast bilden av den framgångsrike makthavaren som här tonar fram. Harry Schein berättar i sin nya bok om fyra självupplevda fall av motgångar. Regeringen bestämde utan Scheins vetskap att avveckla Investeringsbanken. Ett av banken finansierat skattletningsprojekt utanför Columbias kust schabblades bort inom kanslihuset. Nynäskombinatet körde fast på grund av mygel från kraftmaffian och Stockholmsmoderaterna. Schein lämnade ordförandeposten i Sveriges Radios styrelse efter att förgäves försökt få gehör för sina idéer. Kapitlet med en femte fallstudie, Tele-X-fiaskot, avbryts redan efter en halvsida: "Neejjj - jag orkar inte mer---".

Varför gick det snett? Schein beskriver sitt livsverk som ett misslyckande. Det stora livet framstår idag som bortslösat och frånstötande. Ett helt kapitel ägnas åt ämnet bitterhet.

Ändå drar Schein slutsatsen att nederlaget i första hand inte är personligt. Felet ligger hos "systemet". Schein upphör inte att uppröras över ineffektiviteten i den offentliga sektorn. Produktionen styrs här av politiska representanter för konsumenten. Beslut som är politiskt optimala är inte alltid de bästa "utifrån opolitiska värderingar". Byråkratins tröghetslag, revirtänkande, tjänstemannavälde och inkompetens leder till ett gigantiskt resursslöseri.

Insikten om detta "systemfel" leder Schein att skärskåda sin socialdemokratiska trosuppfattning. Han finner sig idag vara mindre handlingsvillig och handlingskraftig. Tron på social ingenjörskonst och rationell samhällsplanering har mattats.

Schein tror inte ens längre på makten: "Det finns ingen makt". Bokens titel har satts inom pimpinetta citationstecken. En makthavare skulle vara "en person som har makten att göra vad han eller hon vill". Och det kan ingen, inte ens Carlsson eller Gyllenhammar. Däremot finns det ett "system" med många "beslutsfattare": "Alltför ofta fattas felaktiga beslut".

Denna åtskillnad mellan maktutövning och beslutsfattande är emellertid en terminologisk banalitet. Som makt här definierats finns den allsmäktige bara i myten och sagan. Varje makthavare kan vittna om begränsningarna i handlingsfriheten.

Scheins bok har sitt främsta intresse som en inblick i dagens svenska beslutssystem. Även om det rör sig om en partsinlaga ges både medvetna och omedvetna exempel för den som söker belägg för Axel Oxenstiernas gamla yttrande: "Min son, om du visste med hur ringa vishet världen styres".

Skildringen av systemet sammantvinnas med djupt personliga erfarenheter. Scheins person har präglats av det stora livet, enligt egen uppfattning alltför mycket, samtidigt som han vill skildra det offentliga livet i det personligas grodperspektiv. I ett slags skymningsstämning vittnar författaren om åldrandets vånda, sin växande tomhet och sin leda.

Utåt kan det te sig som en paradox. Det går knappast att tänka sig fler tecken på framgång. Höga formella poster, nära personliga band med centrala beslutsfattare, delaktighet i den rörelse som under lång tid dominerat ett av världens mest lättstyrda länder.

Ändå dessa vittnesbörd om vanmakt och tomhet. Ledarens leda fordrar en förklaring.

Framställningen bygger måhända på ett ännu närmare samband mellan personligt och offentligt än vad som utsägs. Kanske har Schein gestaltat sina egna erfarenheter som en sinnebild för hela den rörelse han företräder. Schein som metafor illustrerar de förhoppningar som kom på skam och de modeller som inte längre fungerar. Inget blir längre som man tänkt sig. Skaparen av svensk filmpolitik har slutat att gå på bio. Politik är att vilja vad? Det är som en rörelse utan riktning.

Schein påpekar upprepade gånger att han inte läser böcker om makt. Han tror inte heller att någon kommer att minnas denna bok. Möjligen har han på denna punkt fel. Om ett halvsekel sitter det antagligen någon avhandlingsförfattare och studerar detta märkliga uttryck för den svenska 1900-talspolitikens fin de siècle.

Harry Schein:
"Makten".
Bonniers.