Franska statsvetarförbundet höll nyligen en stor konferens om politisk popularitet. Ämnet ligger exakt rätt i tiden. Vad är egentligen popularitet, denna mystiska kraft som avgör partiers och politikers öden?

I modern politik är populariteten indirekt. Den förmedlas och översätts av opinionsbildningens mellanhänder. Mellan väljare och valda står framför allt massmedia.

Englands premiärminister tvingades avgå. Skälet var varken valnederlag eller parlamentarisk misstroendeförklaring, ingen av läroböckernas standardmetoder för politisk maktväxling. Det avgörande var i stället massmedias rapporter om sjunkande opinionssiffror och en förmodad valförlust vid ett hypotetiskt nyval. De parlamentsledamöter som invalts med knapp marginal blev oroliga. Bilden av opinionen, eller mer exakt bilden av bilden av opinionen, fällde utslaget. Valet av ny premiärminister betingades starkt av massmedias snabbundersökningar som tydde på att John Major hade störst chanser att vinna nästa val.

Styr opinionsundersökningar den opinionen som de mäter? Frågan har diskuterats länge inom samhällsvetenskapen, men något entydigt svar har inte givits. Åsiktsmätningarnas styrande effekter har såväl överskattats som underskattats. Det finns inget generellt svar. Påverkanskraften varierar från situation till situation.

Partisympatimätningarnas relativa betydelse betingas i hög grad av valsystemets utformning. Den svenska valmetodens spärrgräns förstärker valbarometrarnas inflytande. Argumentet om bortkastade röster bygger på väljarnas taktiska bedömning av småpartiernas eventuella framgång. Positiva opinionssiffror kan bli den katapult som skjuter ett nytt parti över fyraprocentströskeln. Opinionsmätningar kan därmed få en självförstärkande kraft.

Samspelet mellan massmedia och opinionsundersökare har avgörande betydelse. Massmedia har inte endast dubbelroll utan en trippelroll. Massmedia är samtidigt beställare, rapportör och förstärkare. Massmedia bestämmer vilka undersökningar som skall göras, när de skall göras och hur de skall utformas. Massmedia har makten över presentationen av resultaten. Massmedia återger och förstärker olika gruppers reaktioner på opinionssiffrorna.

Nyss offentliggjordes en Sifo-undersökning som visade att 23 procent av väljarna skulle kunna tänka sig att rösta på Bert Karlssons nya parti. Undersökningen var beställd av Sveriges Television för TV-programmet Svar Direkt. Frågan hade följande formulering: "Bert Karlsson i Skara har pratat om att bilda ett nytt politiskt parti. Om han gör det, skulle du då kunna tänka dig att rösta på det partiet eller skulle du inte det?"

Den skenbart exakta siffran "23 procent" är missvisande. Det rör sig om en helt annat typ av mätning än de ordinarie Sifo-mätningarna av partisympatierna. Allmänna och hypotetiska frågor som Bert Karlsson-mätningen brukar ge höga siffror. Skulle man mäta alla partiers sympatier på detta sätt skulle procentsumman bli flera hundra procent.

År 1980 konstaterade Sifo efter en liknande mätning att 15 procent skulle kunna tänka sig att rösta på ett eventuellt miljöparti. I valet 1982 fick det då nybildade miljöpartiet 1,6 procent av rösterna.

En allmän fråga är sedan vad opinionsmätningarna egentligen mäter. Vad är egentligen "opinionen"? I partisympatiundersökningarnas fall är det egentligen inget annat än ett urval väljares svar på en hypotetisk fråga mellan valen. Opinionsmätningarna är nu så etablerade att de blivit ett nytt politiskt uttrycksmedel. Svaret i en intervjuundersökning utgör en möjlighet att protestera och att sända en signal till sitt parti.

Den taktiske väljaren står naturligtvis här inför ett stort problem. Underlaget för de taktiska bedömningarna utgörs av opinionsmätningar som i sin tur delvis är uttryck för andra väljares taktiska bedömningar. Ens egen taktik måste då baseras på en bild av andras taktik osv. Kanske måste de grundläggande medborgarkunskaperna snart också innefatta en universitetskurs i matematisk spelteori?

Väljarnas ställningstaganden blir starkt beroende av massmedias prioriteringar. Massmedia fungerar inte minst som valdebattens grindvakt. Opinionsundersökningar är bara ett exempel. Massmedia kan även på andra sätt avgöra småpartiernas öden.

Bevakningen av kristdemokratiska samhällspartiet utgör ett utomordentligt åskådningsexempel. Det verkar nästan som om det fanns en Journalisternas Centralkommitté som sammanträtt och bestämt att 1991 skall KdS in i riksdagen.

En fråga av såväl principiell, symbolisk som reell betydelse är vilka partier som skall tillåtas vara med i valrörelsens avslutande partiledardebatt i TV och radio. Beslutanderätten ligger hos cheferna inom Sveriges Radio. Enligt pressrapporter verkar det nu som om KdS skall få vara med 1991. Tidigare har endast riksdagspartier fått delta. Argumentet skulle vara att KdS nu betraktas som "journalistiskt intressant". Det finns emellertid två problem med detta argument.

Det ena är att kriteriet är oklart och föränderligt. Vad som är journalistiskt intressant vid ett val behöver inte vara det vid nästa. Utrymmet för godtycke är stort. Vad händer om något av riksdagspartierna plötsligt bedöms vara journalistiskt ointressant?

Den andra invändningen är att argumentet baseras på ett cirkelresonemang. Det som journalisterna anser vara journalistiskt intressant är det som journalisterna bedömt vara intressant. Det finns ingen yttre verklighet som massmedia passivt speglar. Den politiska verkligheten är delvis, och i detta fall sannolikt relativt starkt, påverkad av massmedia.

Det kan inte råda något tvivel om att massmedia spelar en stor roll för valdebatten. Frågan är vem som granskar massmedias makt. Forskarna verkar upptagna av annat. Politikerna är livrädda att stöta sig med journalisterna. Reportrarnas möjligheter att granska sina egna chefer förefaller begränsade.

Om man någon gång skulle formulera den verkliga regeringsformen, i kontrast till den formella författningen, borde följande paragraf införas: "Inget parti må inväljas i riksdagen förrän det godkänts som journalistiskt intressant".