Det fattas en mellannivå i Sveriges offentliga debatt. Visst finns dagsdebatten med sina journalister, ledarskribenter och debattörer. Visst finns det en abstrakt akademisk debatt i de högre rymderna. Men däremellan?

I ett tidigare skede av vår moderna historia hade vi utredningsväsendet, berömt långt utanför landets gränser. Det var ett forum för politiskt utvecklingsarbete på medellång sikt, för analys, reflektion, debatt, kompromiss och förankring. Men utredningarna blev för kostsamma, drev fram dyra reformer, tog för lång tid, kunde inte härbärgera alltmer mångskiftande intressen och förlorade mening när samförståndskulturen bröts ner. Ett återvändande till kommittéväsendets beslutsmodell är i dag knappast möjlig.

Förenta Staterna har sina tankesmedjor, think tanks. Till varje tyskt politiskt parti har knutits ett rejält utredningsinstitut, Stiftung, som förser debatten och beslutsfattarna med ett kvalificerat underlag.

Men vad har Sverige i dag? Det land som var känt för sitt noggranna förberedelsearbete, för att tänka efter före, hankar sig fram genom trial and error-metoden. Går det så går det. Omorganisationer och krispaket ramlar ner över en oförberedd opinion.

Om vi nu går in i ett kunskapssamhälle är det värt att notera att politikens kunskapsbildning uppvisar stora brister.

Det är ett problem för de politiska beslutsfattarna, men det är i minst lika hög grad till bekymmer för medborgarna.

Dagens väljare är mindre auktoritetsbunden. De accepterar inte längre påbud på grundval av traditionella lojaliteter. Det politiska systemets legitimitet måste i stället baseras på informerat samtycke. Medborgaren kräver argument och sakskäl.

Man kan imponeras av den politiska handlingskraften bakom de senaste veckornas krispaket. Men en stor krisuppgörelse återstår, nämligen väljarnas.

Vilken hjälp har väljarna att nå fram till ett genomtänkt ställningstagande? Hur skall kortsiktiga nackdelar för individen vägas mot långsiktiga fördelar för landet? Hur stort är egentligen utrymmet för det politiska systemets handlingsförmåga? Hur stor del av den ekonomiska verkligheten kan vi bestämma innanför landets gränser? Hur mycket har förändrats i svensk inrikespolitik? Har vänster och höger närmat sig? Vilka är i dag de grundläggande skillnaderna mellan de politiska partierna?

Krisuppgörelserna aktualiserar stora och principiella frågor. Avsaknaden av en mellannivå i debatten framstår tydligt. Vem tar över när massmediernas intresse snabbt svalnar?

Man kan fråga varför de politiska partierna inte sedan länge tagit chansen att fylla debattens vakuum. På längre sikt behövs ordentliga tankesmedjor knutna till partierna. På kort sikt finns redan institutioner redo att tas i bruk.

Riksdagen har länge klagat över att ha kommit i skymundan i den allmänna debatten. Försök med nya frågestunder och omflyttningar av talarstolar i all ära, men under de veckor som varit bland de viktigaste i de senaste årtiondenas svenska politik har riksdagens kammare stått tom. Ingen begär att 349 ledamöter skall sitta och förhandla. Men i omedelbar anslutning till uppgörelserna hade det funnits tillfälle att pröva argumenten i öppna diskussioner direkt inför medborgarna. De schemalagda debatterna kommer nu för sent.

Riksdagen har stora möjligheter att organisera sina egna arbetsformer. Riksdagen har därför inte någon annan än sig själv att skylla.