Svar till Sverker Gustavsson

Den socialdemokratiske politikern Sverker Gustavsson framför den oerhörda anklagelsen mot Lindbeckkommissionen för att vilja inskränka den svenska demokratin. En sådan ohederlig debattmetod hotar att vulgarisera det offentliga samtalet.

Det är just nu som vi verkligen behöver en saklig och konstruktiv debatt för att kunna lösa den ekonomiska och politiska krisen.

Frågan är givetvis om man bör göra några förändringar. Av debatten kan man ibland få intryck av att valet står mellan kommissionens beska medicin och den svenska modellens idylliska välfärdssamhälle. Men ett återvändande är inte möjligt. Valet står mellan att inte göra något alls eller att handla medan tid är. Det är enkelt att räkna ut hur Sverige ser ut om något årtionde om inget görs. Vi lever då i ett fattigare samhälle med omfattande långtidsarbetslöshet. Om det politiska systemet inte förmår att lösa arbetslöshetens problem hotar ekonomins kris att också bli demokratins kris.

Krisen kan endast lösas genom en kombination av omedelbara beslut och långsiktiga handlingslinjer. I vår rapport formulerar vi både allmänna principer och konkreta förslag.

Är det politiskt möjligt att genomföra kommissionens förslag? Kommissionen har inte tagit några taktiska hänsyn. Vi har som oberoende forskare velat säga sanningen och lägga fram de förslag som vi anser bäst kunna lösa problemen.

Vad som ytterst bestämmer om förändringarna är möjliga att genomföra är om tillräckligt många medborgare delar vår uppfattning. Realistiskt sett kommer högst en procent av befolkningen att läsa en två hundra sidor lång statlig utredning. Resten är hänvisad till indirekt information, i praktiken till massmedierna. Det är den offentliga debatten som avgör om förslagen skall kunna genomföras.

Det ligger i nyhetsförmedlingens natur att det är de 113 konkreta förslagen som fångat uppmärksamheten. Vad som bekymrar mig är att vår diskussion om principer och argument inte har nått ut. Den enskilde medborgaren måste ha fått en skev och ofullständig bild av kommissionen.

Ett sakligt offentligt samtal fordrar att en debattör utgår från en korrekt återgivning av sin meningsmotståndares uppfattning. Sverker Gustavsson uppfyller inte ens lågt ställda krav i detta avseende. I sitt inlägg har han vanställt kommissionens uppfattning till oigenkännlighet.

Vi har exempelvis inte, som Gustavsson påstår, föreslagit opolitiska chefer för departementen. Påståendet är en ren osanning. Vi vill naturligtvis att ett parlamentariskt ansvarigt statsråd skall vara chef och det under denne skall finnas en politiskt utsedd statssekreterare. Däremot föreslår vi att det vid sidan av statssekreteraren också borde finnas en opolitisk tjänstemän som svarar för administrativ ledning och kontinuitet. Ett sådant system finns redan i andra parlamentariska demokratier.

Gustavsson vill ge de förtroendevalda bättre förutsättningar att sköta sitt uppdrag och vilseleder läsaren genom att falskeligen underförstå att kommissionen har motsatt uppfattning. Hur mycket kan en deltagare i det offentliga samtalet förvränga andras åsikter utan att förlora sin trovärdighet som seriös debattör?

Gustavsson framför den oförskämda anklagelsen att kommissionen påstår att förtroendevalda och demokratiskt uppbyggda organisationer är ett hinder. Vi tillskrivs uppfattningen att förtroendevalda bör pressas tillbaka och beskrivs som motståndare mot brett deltagande och demokratisk förankring. Kommissionen likställs med 1920-talets antidemokratiska elitteoretiker.

Det borde vara obehövligt att påpeka, men alla som med öppet sinne läst vår rapport vet att kommissionen ägnar stort utrymme åt en diskussion av hur den svenska demokratin skall kunna förstärkas. Vi döljer inte vår oro för att de stora bristerna i dagens politiska system kan leda till en djup förtroendekris. Man borde kunna diskutera förändringar i det politiska systemet, som syftar till att stärka folkstyrelsen, utan att behöva anklagas för att vara antidemokrat.

Kommissionen anser att demokratin bäst förverkligas i ett samhälle med aktivt medborgarskap, pluralism och tydlig ansvarsfördelning. Vi konkretiserar hur dessa principer skall kunna förverkligas. Utgångspunkten är grundprinciperna i den svenska författningen. Vårt budskap är emellertid att det faktiska styrelsesättet i dag dåligt lever upp till dessa goda principer. Vi har föreslagit begränsade men välriktade ändringar i de demokratiska beslutsreglerna. En renodling av ansvaret skulle förbättra systemets funktionssätt. Regeringen skulle då kunna regera och riksdagen fungera som hela folkets främsta företrädare.

Gustavssons enskilda förslag skulle knappast lösa dagens problem.

Majoritetsval leder ingalunda automatiskt till starka regeringar; ett exempel är dödläget efter valet i England februari 1974. Majoritetsval skulle också slå ut småpartierna och förhindra att nya åsiktsriktningar blir företrädda i parlamentet. Som maktutredningen visat är kvinnorepresentationen dessutom betydligt sämre i länder med majoritetsval än i proportionella valsystem.

Vill man åstadkomma starkare regeringsmakt finns det betydligt mer direkta och effektiva metoder. Kommissionen har hänvisat till två länder som dragit lärdom av sina historiska erfarenheter av instabil parlamentarism och svag regeringsmakt: Tyskland och Frankrike. Konstruktivt misstroendevotum och ökade möjligheter för en regering att få igenom budget och viktiga lagar kan väl rimligen inte anses leda till minskad demokrati. Riksdagen behåller hela tiden sin möjlighet att avsätta regeringen och välja en ny.

Gustavsson föreslår vidare att demokratin bör förstärkas genom att riksdagen utökas med hundra ledamöter och att valperioden kortas till två år. Om nu demokratin påverkas i denna riktning, varför vara så blygsam? Öka riksdagen med flera hundra eller flera tusen ledamöter, förkorta valperioderna till en månad så skulle vi bli världsmästare i demokrati.

Den som erinrar sig de statsvetenskapliga läroböckerna vet att det rör sig om avvägningar. Ett parlament måste ha en viss storlek för att olika befolkningsgrupper skall bli representerade, men det får inte bli alltför stort för att förbli arbetsdugligt. Valperioderna måste vara tillräckligt korta så att väljarna får säga sitt, men långa nog för att ge den parlamentariska majoriteten tillfälle att utforma och genomföra sin politik.

Den svenska riksdagen har förlorat sig i kortsiktiga detaljfrågor. Vi föreslår ett antal ändringar som riksdagen skulle kunna genomföra om den vill stärka sitt ansvar för landets långsiktiga allmänintresse. Förslagen om storlek och mandatperiod innebär endast en anpassning till normalvärdena för de europeiska demokratierna.

Gustavsson föreslår att sektorernas, regionernas och organisationers förtroendevalda skall dras in ännu mer i den politiska beslutsprocessen. Visst låter det vackert att "demokratiskt uppbyggda organisationer" skulle kunna genomföra och legitimera svåra politiska beslut. Men statsvetenskaplig forskning har givit en betydligt mer realistisk bild av dagens organisations-Sverige. Organisationerna har stora interna problem. Medlemmarna ifrågasätter ledningens legitimitet. Decentraliseringen underminerar centralorganisationerna. Den korporativa sammanflätningen med staten har lett till stora nackdelar för såväl de politiska beslutsorganen som det fria organisationsväsendet. Den pluralistiska demokratins dilemma är, med statsvetarens Robert Dahls formulering, att å ena sidan fordras en mångfald av självständiga organisationer, men å andra sidan kan dessa organisationer bli så mäktiga att de hotar allmänintresset.

Enligt Gustavsson finns det två olika vägar, antingen att ändra reglerna eller att få till stånd nya samarbetsmönster. Detta märkliga påstående bygger på en konstlad och falsk motsättning mellan regelförändringar och samarbete.

Enligt kommissionen utesluter det ena goda inte det andra. Kommissionen understryker behovet av regelförändringar, men också av ett nytt samhällskontrakt och beslut med brett stöd över partigränserna. Vi går inte in på hur regeringsunderlaget exakt bör se ut, om överenskommelsen beseglas genom ett avtal mellan regering och opposition eller om det tar sig uttryck i regeringssamverkan. Däremot är det väsentligt, oavsett vilken regering som bildas, att den har konstitutionella möjligheter att genomföra sin politik.

Man kan se kommissionens förslag som konturerna till en ny svensk modell. Jämförelsen med 1930-talets politiska och sociala kompromisser är träffande i ett avseende, men missvisande i ett annat. Den grundläggande likheten är att lösningen av svåra samhällsproblem kräver brett samförstånd. Olikheten är att 1990-talets samhälle kräver en annan beslutsmetod än 1930-talets. Då var det organisationseliter som bestämde. I dag ställer medborgarna större krav på insyn och delaktighet.

Den korporativa demokratins tid är förbi. Den pluralistiska demokratin förutsätter också starka organisationer, men den drar en tydlig gräns mellan organisationernas maktsfär och de politiska organ som har till uppgift att se till helhetens intresse. Den demokratimodell som vi förespråkar bygger också på ett större utrymme för personligt ansvarstagande.

Krisen kan endast lösas genom framsynt politiskt ledarskap. Men inte ens den mest fingerfärdiga kompromiss mellan de politiska ledarna kan få någon varaktig betydelse om den inte accepteras som skälig och rättvis av de enskilda medborgarna. Den offentliga debatten blir därmed avgörande. Skulle Sverker Gustavssons inlägg vara typiskt för det offentliga samtalets intellektuella nivå ser framtiden sannerligen mörk ut för Sverige.