Ingegerd Troedsson menar i en Brännpunkt-artikel den 30 mars att Lindbeckkommissionen givit en alltför dyster beskrivning av politikernas förmåga att reformera det politiska systemet.

Jag beklagar om jag givit intrycket att ingenting alls har hänt under det senaste året. Tvärtom betonade vi på ettårsdagen av vår rapport att det finns en del ljuspunkter. Den författningsreform som är på väg att genomföras kommer att ge oss längre valperioder och en förstärkning av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Riksdagen är på väg att förändra sitt inre arbete i några viktiga avseenden.

Men vi menade också att mycket återstår att göra. De ansvariga politikerna har ännu knappast full kontroll över den skenande statsskulden. Allmänintresset har svårt att hävda sig och särintressen kan därigenom blockera viktiga beslut. Parlamentarismen är fortfarande instabil. Regeringsmakten är svag.

Det är en sak att utforma politiska institutioner för tider av ekonomisk medvind, när politikernas roll begränsas till att fördela ett ständigt växande överskott. I ekonomisk motvind ställs helt andra krav på beslutsmetoderna.

Kommissionen pekade på hur man i några andra europeiska länder sökt komma till rätta med minoritetsparlamentarismens och den svaga regeringsmaktens problem. Ett exempel är den tyska grundlagens bestämmelse om konstruktivt misstroendevotum. Varken detta förslag, eller något annat som kunde ge samma resultat, har lett till några åtgärder. Det enda positiva steget är förslaget att gå tillbaka till fyraåriga mandatperioder, men detta är inte tillräckligt. Grundproblemet, parlamentarismens kris, kvarstår.