På några få år har Europas politiska karta ritats om. Gamla gränser har försvunnit, nya har dragits upp. År 1919 hade Europa 23 stater, i dag finns det mer än 50.

Det tillhör god ton att verka överraskad. Ingen hade kunnat förutse. Det som hände var oväntat. Tolkningarna tycks komma först i efterhand; Minervas uggla lever en skymningstillvaro.

Men samhällsvetenskapen behöver inte klä sig i säck och aska. Det finns faktiskt forskare som nått så långt i teoretisk och historisk förståelse att dagens stora politiska förändringar i Europa blir fullt begripliga.

Naturligtvis är det inte så att historien är exakt förutsägbar, men det finns ändå vissa regelbundenheter och mönster som gör förändringarna förståeliga. Man kan jämföra med jordbävningar och plattektonik. Fysiker och geologer har givit oss en sammanhängande bild av de stora rörelserna i jordskorpan. Vetenskapen kan säga att något sannolikt kommer att hända, men inte exakt när och var.

På motsvarande sätt har den norske samhällsforskaren Stein Rokkan formulerat en generell modell för de underliggande rörelserna och förkastningssprickorna i Europas politiska kontinent. Stora sociala och politiska strider under de gångna århundraden har efterlämnat grundläggande skiljelinjer (cleavages) som ännu i dag sätter sin prägel på det politiska livet.

Stein Rokkan började sin vetenskapliga bana som norsk valforskare. Han började undra över skillnaderna i den norska väljarkåren, särskilt kontrasten mellan centrum och periferi, och arbetade sig bakåt i historien för att nå en djupare förståelse. Hans undersökningar ledde honom snabbt in på de europeiska sambanden och han började systematiskt kartlägga likheter och skillnader i partisystem, valsystem, medborgarskap, regionala kontraster och nationsbyggande.

En viktig observation var att förändringarna sällan gick kontinuerligt. Perioder av relativ stabilitet avbröts av häftiga omkastningar. Det var dessa kritiska brytpunkter som gav upphov till mönster som kunde prägla samhällena för lång tid framåt. Omvälvningarna avsatte institutioner och traditioner.

I det moderna Europas historia har det funnits två avgörande händelser. Den ena är den nationella revolutionen då nationalstaterna etableras. Den yttrar sig i dels en konflikt mellan centrum och periferi, dels i kampen mellan kyrka och stat. Den andra avgörande händelsen är den industriella revolutionen, som leder till konflikter dels mellan stad och land, dels mellan arbete och kapital.

Uppgiften att utveckla och pröva denna allmänna idé är för mycket för en enda person. Stein Rokkan tog därför initiativ till en internationell forskarsamverkan. Med övermänsklig energi fick han till stånd ett europeiskt statsvetarförbund, effektiva dataarkiv, student- och lärarutbyte, gemensamma forskningsprogram och datakonfrontationsseminarier. Hans vilja var emellertid starkare än hans hjärta och han gick 1979 bort i förtid, 58 år gammal. Men både hans idéer och forskningsorganisation lever vidare.

Det är ett tankemässigt hjälpmedel som är centralt i Rokkans modell. Han utvecklar en begreppskarta över Europa. Denna karta utgör ett försök att i en och samma modell förena tre olika element: kronologi, topologi och typologi. Kronologi - det räcker inte att göra statiska beskrivningar, det är förändringsprocesser som måste jämföras systematiskt. Topologi - modellen måste beakta den geografiska aspekten, politiken handlar om kontroll över territorier. Typologi - modellen grundas på en generell samhällsteori där politik har ett nära samband med både ekonomi och kultur.

I en tillämpning av den europeiska begreppskartan tar Rokkan fasta på sex fakta som haft central betydelse för Europas politisk organisering. De två första har att göra med territoriet, dvs. rätt och tvång, det tredje och fjärde med ekonomi och de två sista med kultur.

1. Arvet från romarriket: kejsarens överhöghet, systematisering av rättsregler, idén om medborgarskap och rättigheter.

2. Arvet från de germanska kungadömena: traditionen med lagstiftande och dömande församlingar av fria familjeöverhuvuden.

3. Framväxten av ett centralt bälte av fria städer som delar Europa från Italien till Flandern och som uppstod efter det att handeln mellan Asien, Medelhavet och Nordsjön återupplivats efter muslimernas nederlag.

4. Utvecklingen av en feodal och godsägardominerad agrarstruktur med olikartad egendomskoncentration och motsvarande beroende/självständighet för bönderna.

5. Den romersk-katolska kyrkans centrala roll som överterritoriell och överetnisk organisation för att kanalisera elitkommunikationen efter Väst-Roms fall och som symboliskt centrum för integrationssträvanden med den kanoniska rätten som främsta medel.

6. Latinets avtagande betydelse som mellanetniskt kommunikationsmedel och uppkomsten av en litteratur på lokala talspråk, särskilt efter det att boktryckarkonsten uppfunnits.

I en tillämpning är det framför allt det tredje och femte strukturfenomenet som bildar grund för begreppskartan. Därmed framgår tydligt att hur starkt Europa formats av två faktorer: avståndet från det centrala stadsbältet (väst-öst) och avståndet från Rom (nord-syd). I väst-östlig led urskiljs sjövända periferier (Island, Skottland, Wales, Irland, Bretagne), sjövända imperienationer (främst England, Frankrike, Portugal och Spanien), stadsbältets Europa (Hansa-Tyskland, Nederländerna, Rhenlandet, Schweiz och Italien), landvända imperienationer (Sverige, Preussen, Böhmen, Bayern, Österrike, Polen, Ungern) samt de landvända periferierna/buffertområdena (Baltikum). På motsvarande sätt kan man dela upp nord-sydaxeln i protestantiska statskyrkosystem, blandade områden, länder med en nationell katolsk kyrka och motreformationens områden.

Europas historia är inte bara EU och väletablerade nationalstater. Europas identitet ligger i mångfalden och variationsrikedomen. Det finns olika slag av periferier med distinkt territoriell och språklig identitet. Med hjälp av Europakartan skiljer Rokkan mellan fyra typer av periferier. Den första är buffertperiferier, exempelvis Flandern och Vallonien vid den urgamla gränsen mellan romanskt och germanskt, Luxemburg med letzeburgiska som är en mosisk-frankisk dialekt och Savoyen i gränslandet mellan franskt och italienskt. Den andra är periferier som misslyckats i sina centrumaspirationer, såsom Occitanien. Den tredje är språkliga isolat, till exempel baskerna i Spanien och Frankrike och den rätoromanska minoriteten i Schweiz. Den fjärde är externa periferier, exempelvis Sardinien, Korsika, Bretagne, Galicien och Wales. Med utgångspunkt i denna indelning kunde den finländske sociologen Erik Allardt redan tidigt analysera den nya vågen av etno-regionala rörelser i Europa.

Utvecklingen har inte gått framåt linjärt och kontinuerligt. Ofta har samhällsomvandlingarna, särskilt de som gått plötsligt, skapat sina egna motreaktioner. Dessa motkulturer är också en viktig del av Europas politiska arv.

Med sitt breda och långa perspektiv skapar Rokkan också förståelse för hur utdragen och svår den process varit som lett fram till dagens nationalstater. Nationsbyggandet har ställts inför fyra stora problem och kriser. Det första är statsbildningen, dvs. den offentliga maktens problem. Det andra är den kulturella integrationens och gemensamma identitetens problem. Det tredje problemet är massmobiliseringen, uppgiften att skapa legala ramar för mobiliseringen av nya befolkningsgrupper. Det fjärde är de fördelningsproblem som är knutna till ekonomi och välfärdsstat. Problemen kan angripas i olika ordningsföljd, men de sätt som de lösts på har skapat strukturer som sätter ramar för dagens politik. Stein Rokkan och hans medarbetare Bernt Hagtvet har pekat på vad de kallar krisackumuleringssyndromet. Då flera kriser sammanfaller begränsas handlingsmöjligheterna. Detta är en delförklaring till fascismens seger i Tyskland och Italien. De nya demokratiernas problem i mellersta och östra Europa kan också med fördel ses i detta perspektiv.

Rokkan var den förste att påpeka att hans modell endast var preliminär. Även om grundelementen förblev identiska omarbetade han modellen ständigt från konferens till konferens, från den ena uppsatsen till den andra. (Rokkans viktigaste arbeten finns samlade i boken "Stat, nasjon, klasse", Oslo 1987.) Han gjorde en poäng av att modellen var öppen och under ständig utveckling.

De statsvetare, sociologer och historiker som arbetar i Rokkans spår är heller inte okritiska. Europakartan är omdiskuterad och alternativa formuleringar har föreslagits. (Se särskilt samlingsvolymen "Politikk mellom økonomi og kultur: Stein Rokkan som politisk sosiolog of forskningsinspirator", redigerad av Bernt Hagtvet, Oslo 1992.) Men det tycks som om grundtanken består och att huvudansträngningarna nu sätts in på att tillämpa modellen på nya områden. Det finns försök att tolka Mellanamerikas politiska organisering utifrån Rokkans perspektiv. En ytterst utmanande uppgift är att förstå dagens östeuropeiska utveckling genom en modell som samtidigt tar hänsyn till territorium, historia, politik, ekonomi och kultur.

Även om mycket återstår i detta forskningsarbete finns det redan nu viktiga bidrag. För Rokkan, som tidigt såg datorernas möjlighet att bemästra stora och komplexa datamaterial, skulle det ha varit en fröjd att få uppleva ett PC-program som "Millennium" (Clockwork Software, P.O. Box 148036, Chicago IL 60614, USA). Programmet ritar upp Europas karta och visar gränsförändringarna år för år under perioden 1000-1993. Kartan, som även innefattar Nordafrika och Västasien, utvecklas dynamiskt och medger inzoomning på mindre områden. Denna tusenårshistoria i satellitperspektiv ger en oöverträffad föreställning om imperiernas uppgång och fall och om gränsernas föränderlighet.

De politiska gränsernas historia har för övrigt grundligt utretts av den franske geografen Michel Foucher ("Fronts et frontières: un tour du monde géopolitque", 2 uppl., Paris 1991). Han har räknat ut att det i världen finns 226 000 kilometer statsgräns, som kan uppdelas i 264 dyader, dvs. gränser mellan grannländer. I Europa har två tredjedelar av gränserna tillkommit under detta århundrade. Asiens gränser är betydligt äldre.

Samme Foucher har nu tillsammans med en stor forskargrupp vid det europeiska geopolitiska observatoriet i Lyon givit ut ett vetenskapligt och grafiskt praktverk över mellersta och östra Europa ("Fragments d'Europe: atlas de l'Europe médiane et orientale", Paris 1993). På ett beundransvärt sätt lyckas de integrera historia, kultur, ekonomi, politik och geografi. Den europeiska identitetens historia beledsagas av kartor över munkordnar, universitet, boktryckerier, byggnadsverk, Mozarts resor, operauppsättningar, Encyklopedins utgivningsorter, Marx liv, jugendkonst och Freuds vistelseorter. Satellitbilder (i bokstavlig mening) blir utgångspunkten för analyser av Warszawas förstäder, ungersk valsociologi och ukrainska minoriteter. Boktitelns "fragment" motiveras med att ordet betyder något som brustit i bitar, men också att det står för det som återstår av en bok, ett förlorat poem, eller en bit av ett arbete som ännu icke är avslutat eller som heller kanske inte kan avslutas.

Ytterligare ett uttryck för det nära sambandet mellan politik och geografi är det nyutkomna uppslagsverket "Dictionnaire de géopolitique" redigerat av Yves Lacoste (Paris 1993). Perspektivet är här världsomspännande och tillfredsställer alla som söker kunskap om Karibadammens betydelse och om de etniska konflikterna i Karnataka. Tillståndet i Europa ges därmed en välbehövlig global relief. Även Sveriges geopolitiska läge uppmärksammas (alfabetiskt inplacerat mellan sudeter och Suez). Analysen avslutas med konstaterandet att Sverige har den längsta Östersjökusten och delar tillsammans med Tyskland rollen som stormakt i denna nya region, där Sverige kan spela en ledande roll om landet snabbt förmår göra en analys av de senaste geopolitiska omvälvningarna. Men, konstaterar uppslagsboken, Sveriges reaktion förefaller vara mycket långsam och landet har uppenbarligen svårt att ta sig ur den bipolära världens schema.

Men de nytryckta Norden-kartorna ser annorlunda ut. Östersjön försvinner inte längre i högerkanten utan har hamnat i bildens mitt. Snart kanske vi också lär oss orientera på Europas nya politiska karta.