Visst bör forskarna delta i samhällsdebatten, men helst bör de också ha något att säga.

I bästa fall kan utomvetenskapligt och inomvetenskapligt engagemang vara till ömsesidig nytta. Idealet är att samtidigt kunna bidra till såväl samhällsdebatten som den vetenskapliga teoriutvecklingen.

Men många viktiga samhällsfrågor har inget vetenskapligt givet svar. En av forskarens svåraste uppgifter att sortera bort frågor som är inte är forskningsbara och att begränsa sig till sådana problem som är åtkomliga med vetenskapliga metoder.

Dessa allmänna synpunkter blir mycket konkreta inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i den europeiska unionen. Vad kan vi forskare bidra med till debatten inför omröstningen? Kan man som statsvetare, ekonom, sociolog, historiker eller geograf ta ställning till frågan om ett svenskt EU-medlemskap?

Man bör skilja mellan ståndpunkt och argument. Enligt min mening finns det ingen vetenskaplig lösning på problemet att välja ståndpunkt, att ta ställning mellan alternativen ja och nej. Däremot är det möjligt att utsätta många av debattens argument för vetenskaplig hållbarhetsprövning. I den mån en vetenskapsman kan bidra till den kritiska granskningen av de båda sidornas argument har denne inte bara rätt utan också skyldighet att delta i debatten.

Många av debattens argument utgörs nämligen till stora delar av påståenden om verkligheten. Debatten är full av "sanningar" om vad som skulle hända med demokrati, ekonomi och välfärd om Sverige skulle bli medlem respektive inte bli medlem. Många av dessa utsagor är möjliga att pröva med vetenskapens metodregler. Det gäller därvid att på sedvanligt vis bedöma begreppsbildning, logisk konsistens, prövbarhet, belägg, utrymme för alternativa tolkningar och slutsatsernas rimlighet.

Man kan utsträcka forskarens skyldighet att yttra sig bortom denna granskning av redan framförda argument. Det kan hända att debatten endast uppmärksammar snäva sektorer av mängden tänkbart relevanta argument. En forskare kan genom sina specialistkunskaper finna att ett EU-medlemskap skulle få konsekvenser inom ett för den offentliga debatten okänt område. Också här finns en plikt att låta allmänheten få del av vetenskapens rön.

Själv anser jag att EU-debatten lider av en obalans i två avseenden. Den har hittills fokuserats till vissa speciella argument och till kortsiktiga effekter.

De argument som framförts för och emot ett medlemskap har främst handlat om ekonomi och juridik. De ekonomiska argumenten försöker besvara frågan om vi vinner eller förlorar på att gå med i EU. Ja-sidan betonar näringslivets och exportindustrins behov, nej-sidan ställer frågan om vi har råd med EU. I det juridiska perspektivet blir problemet om ett svenskt EU-medlemskap en stadgefråga. EU:s institutionella uppbyggnad, omröstningsregler och normgivningsprocess framställs här som de omständigheter vilka bör avgöra medborgarnas ställningstagande.

Debatten är också skev i det avseendet att kortsiktiga perspektiv dominerar framför långsiktiga. Ju mer omedelbara effekterna är, desto mer konkret blir budskapet. Massmediernas speciella samhällsperspektiv bidrar till denna fokusering på det näraliggande. Det är den enskilde individen, socialgruppen eller regionen som utpekas som vinnare och förlorare.

En viktig lärdom av folkomröstningarna i Danmark och Norge 1972 är att båda sidorna överdrev de kortsiktiga effekterna. Det visade sig att många andra faktorer formade de efterföljande årens utveckling i politik, ekonomi och samhälle.

Koncentrationen till ekonomi, juridik och kortsiktiga konsekvenser förbiser att EU-medlemskapet inte minst är en politisk fråga med långsiktiga konsekvenser.

Frågan om Sverige bör gå med i EU liknar i många avseenden det beslut som varje person måste fatta inför valet att gå med i en förening. För de flesta avgörs valet inte av medlemsavgiftens storlek eller stadgans paragrafer. Det viktigaste brukar vara om man anser att föreningens syfte är tillräckligt viktigt och att man känner samhörighet med dem som redan är medlemmar.

I en av den moderna samhällsvetenskapens klassiker uppmärksammade den amerikanske ekonomen Mancur Olson organisationslivets paradox (The logic of collective action, Cambridge: Harvard University Press, 1965). Enligt en strikt rationellt kalkyl borde egentligen ingen bli medlem i någon förening. Eftersom kostnaden är större än nyttan lönar det sig att som fripassagerare ställa sig utanför.

Ändå engagerar sig människor och åtar sig medlemskapets förpliktelser. Den strikt ekonomiska tolkningen förbiser nämligen betydelsen av solidaritet och samhörighetskänsla.

Vill man våga sig på ett djärvt tankeexperiment kan man föreställa sig att Sverige haft demokrati i början av 1500-talet. Antag att det inte varit Gustav Vasa som drivit igenom rikets enande, utan att frågan överlåtits till allmogen att avgöras i en folkomröstning. Man kan undra om smålänningar, västgötar och dalkarlar frivilligt överlämnat landskapens makt till några främmande byråkrater i Stockholm. Även om de haft några århundradens historiskt facit i sin hand hade Sverige nog inte tett sig om ett särskilt lockande projekt. Det skulle dröja 400 år innan befolkningsflertalet fick någorlunda drägliga levnadsvillkor. Kortsiktigt, ekonomiskt och juridiskt, hade Sverige knappast varit möjligt.

I detta perspektiv är de relevanta argumenten varken frågan om medlemskapets kortsiktiga lönsamhet eller ministerrådets omröstningsregler 1995. Ställningstagandet avgörs i stället om man känner tillräckligt stor gemenskap med invånarna i andra europeiska länder och om man anser att EU verkar ge rimliga möjligheter att förverkliga denna samverkan.

Ingen forskare kan ge något svar på denna fråga, inte heller ta ställning till huruvida det är kortsiktiga eller långsiktiga överväganden som bör fälla utslaget. Den forskare som rekommenderar ett ja eller ett nej gör det antingen som privatperson eller i ett snävt fackperspektiv som förbiser många andra relevanta argument.

Många väljare är i dag osäkra. Men den som avvaktar experternas svar väntar förgäves. Vetenskapliga inlägg kan ge en hjälp att skilja mellan goda och dåliga argument i debatten. Men den slutliga frågan, huvuvida man bör rösta ja eller nej, är för svår och för viktig för att överlämnas till experter.

I en demokrati har alla medborgare lika rätt att delta i de avgörande besluten om samhällets framtid. Den bästa experten på vad en medborgare önskar för en framtid är medborgaren själv. Detta är det främsta argumentet för att frågan om ett svenskt EU-medlemskap avgörs i en folkomröstning.