Maktutredningen visade att andelen kvinnor i den svenska makteliten var 13 procent. Senare undersökningar har dokumenterat att styrelseledamöterna i de stora börsföretagen består av 97 procent män och tre procent kvinnor. Ju högre upp i makthierarkin, desto färre kvinnor. Kvinnor har heller inte samma tillgång till ekonomiska resurser som män.

1.

Trots år av debatt och jämställdhetsarbete går utvecklingen endast långsamt framåt eller rör sig inte alls - i några avseenden till och med bakåt. Andelen kvinnor har visserligen nu ökat inom riksdag, regering, landsting och kommer. Men politiken framstår som ett undantag.

De måste alltså vara starka krafter som upprätthåller manssamhället. Att undersöka dessa mekanismer är en samhällsvetenskaplig förstarangsuppgift.

Det är en myt att Sverige är så väldokumenterat. Idoga ämbetsmän, utredare och forskare verkar ha kartlagt varenda vrå av folkhemmet. Men inom många områden är kunskaperna mycket ofullständiga. Det gäller inte minst jämställdhetsarbetet. Man kunde tro att vi i dag förfogar över en detaljerad karta över maktförhållandena mellan män och kvinnor inom samhällets olika delar. Men de vita fläckarna är stora.

Statsvetaren Christina Bergqvist disputerade nyligen på avhandlingen "Mäns makt och kvinnors intressen" (Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 121, distr. Almqvist & Wiksell International), som redovisar ny kunskap om kvinnors inflytande i politik och arbetsmarknadsorganisationer. Fakultetsopponenten Lauri Karvonen, numera professor vid institutet för jämförande politik vid Bergen-universitetet, höll med författaren om att det i dag saknas även mycket grundläggande fakta om den reella jämställdheten, särskilt inom de områden som ligger utanför politiken.

Detta intryck av bristande dokumentation delas uppenbarligen även av de politiska beslutsfattarna. Ett av den borgerliga regeringens sista beslut var att formulera direktiven till en utredning om "fördelning av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män". Den socialdemokratiska regeringen har tydligen funnit utredningen lika angelägen och har nu bett mig ta ansvar för genomförandet.

Efter att ha fått försäkringar om att få arbeta under samma vetenskapliga oberoende som maktutredningen accepterade jag omedelbart uppdraget. Jag anser att utredningen reser ett antal frågor som är helt centrala för dagens samhällsvetenskap. Om utredningen dessutom kan bidra med fakta och teoretiska perspektiv som kan vara användbara i det praktiska jämställhetsarbetet, desto bättre.

2.

Direktiven till utredningen utpekar fyra särskilt viktiga områden.

Det första problemet rör makten över de ekonomiska regelsystemen. Direktiven återger maktutredningens konstaterande att dagens maktutövning i mycket går ut på att skapa, upphäva och ändra regler som styr människors handlande. I dag påverkas människors handlande i stor utsträckning av de ekonomiska regelsystemen bestående av exempelvis skatter, transfereringar och regler för lönesättning. Därmed bildar en ekonomisk incitamentsstruktur ramen för hur medborgarna fattar sina beslut. Denna ram har avgörande betydelse för kvinnor och män fördelar sin tid mellan betalt och obetalt arbete och därigenom också för kvinnors och män tillgång till ekonomiska resurser och ekonomisk makt. Den nya utredningen skall analysera i vilken utsträckning kvinnor har makt att påverka de ekonomiska regelsystemen. Utredningen skall också försöka finna metoder för att synliggöra och följa utvecklingen av andelen kvinnor bland ekonomiska makthavare.

Utredningens andra uppgift är att undersöka de ekonomiska regelsystemens konsekvenser för fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Förändringarna i de ekonomiska regelsystemen har frambringat en ny ordning med ökat arbetsmarknadsdeltagande för kvinnor och därmed minskat ekonomiskt beroende av enskilda män. Men det ekonomiska livet kännetecknas fortfarande av segregering och hierarkisering mellan könen. Utredningen skall kartlägga och analysera i vilken utsträckning de ekonomiska regelsystemen stimulerar respektive motverkar ekonomiskt jämställdhet samt undersöka i vilken utsträckning ekonomisk-politiska åtgärder granskas ur jämställdhetsperspektiv.

Den tredje frågan gäller kvinnors och mäns tillgång till ekonomiska resurser. Trots att kvinnor och män arbetar lika mycket, om hänsyn tas till såväl betalt som obetalt arbete, är det stora skillnader i kvinnors och mäns ekonomiska resurser. Utredningen skall belysa och analysera kvinnors och mäns tillgång till ekonomiska resurser, hur stora dessa är och från vilka källor de kommer (förvärvsinkomster, kapitalinkomster, socialförsäkringar, andra transfereringar). Frågan är också vilka skillnader som finns över livscykeln, mellan utlandsfödda och svenskfödda samt mellan regioner.

Den fjärde uppgiften är att beskriva och analysera vad tillgången till ekonomiska resurser innebär för maktfördelningen i familjen. Påverkar skillnader i inkomst mellan kvinna och man arbetsfördelningen i familjen? Påverkas fördelningen av vård av barn och olika hushållsarbetsuppgifter inklusive vem som sköter ekonomin? Tar fäder i familjer där föräldrarna har lika höga inkomster i större utsträckning ut föräldrapenningdagar? Vem betalar vad i familjen? Vem konsumerar vad?

Direktiven påpekar också att utredaren är oförhindrad att belysa andra aspekter av betydelse för utredningen. Slutrapporten skall redovisas vid halvårsskiftet 1997.

3.

Kvinnomaktutredningen har alltså nu satt igång. Min förhoppning är att utredningen skall kunna bli en mötesplats för nyskapande samhällsvetenskaplig teoribildning, inträngande undersökningar av faktiska maktprocesser och praktiska erfarenheter av jämställdhetsarbete.

Även om det är för tidigt att säga exakt vilka delundersökningar som kommer att genomföras är det ändå uppenbart att mina erfarenheter från maktutredningen 1985-1990 kommer att spela roll för uppläggningen av kvinnomaktutredningen.

Slutsatserna från den gamla maktutredningen visade sig bygga på en kombination av tidigare forskning och undersökningar som initerats av utredningen. Inte heller kvinnomaktutredningen börjar från en nollpunkt. Det finns redan i dag viktiga undersökningar som antingen avslutats eller fortfarande pågår. En första uppgift är därför att kartlägga det aktuella forskningsläget inom vart och ett av de fyra delområdena. Våren 1995 kommer antagligen främst att ägnas denna uppgift. Kartläggningen bör kunna ge en grund för att bedöma vilka nya undersökningar som är mest angelägna.

Maktutredningen visade också hur pass svårt men ändå fruktbart det var att mötas över de ofta skarpt dragna akademiska ämnesgränserna. Just frågan om kvinnors och mäns ekonomiska makt borde kunna inspirera till ett fruktbart samtal mellan många samhällsvetenskapliga discipliner. Särskilt nyfiken är jag på hur mina vänner nationalekonomerna kommer att reagera. Det finns förvisso en ambitiös nationalekonomisk kvinnoforskning, men en stor del av den neoklassiska huvudfåran flyter förbi utan bekymra sig om jämställdhet, eller för den del ens begreppet ekonomisk makt. Vad har nationalekonomerna att bidra med till kvinnomaktutredningen?

Kvinnomaktutredningen utgör en fördjupning av ett viktigt tema i den gamla maktutredningen. Det finns kvinnoforskare som driver särartsfilosofin så långt att de menar att kvinnofrågan kräver sina alldeles egna metoder, teorier och begrepp. Min föreställning är dock att samhällsvetenskapens allmänna arsenal av metodregler och teorier är tillämpliga även i undersökningar av kvinnors och mäns makt. Det utesluter givetvis inte att forskningen inom jämställdhetsområdet, liksom forskning inom andra delområden, kan bidra med ny teori- och metodutveckling som kan komma hela samhällsvetenskapen till godo.

För ett tag sedan skrev jag en artikel på denna sida om att Sverige förlorar mark därför att Gubbsverige tappat greppet (Samtider den 1 oktober 1994). Jag undrade varför utvecklingen mot ett jämställt Sverige gick så långsamt. I ett svar gav professor Madeleine Leijonhufvud några tankeväckande synpunkter (Samtider den 22 oktober 1994). Hon fäste uppmärksamheten på det osynliga men ändå påtagliga attitydtryck som en kvinna upplever då en befordran eller utnämning till en ledningsfunktion blir aktuell. Kvinnor i chefspositioner får ingen hjälp genom beslutsvallen. På det emellanåt framförda påståendet att kvinnorna inte vill bli chefer replikerar Madeleine Leijonhufvud att det skulle inte männen heller vilja vara under motsvarande omständigheter. Hon påpekar att attityder ändras mycket långsamt, men att bli medveten om dem är första steget i den processen.

Min fråga är nu om dessa osynliga attityder och förväntningar över huvud taget kan göras till föremål för undersökning och forskning. Vad finns det hittills för erfarenheter? Om dessa attityder skulle kunna dokumenteras och beläggas vore det en viktig etapp på vägen mot synliggörandet av gubbmaktens mekanismer.

4.

Det kan vara på sin plats att avsluta med några allmänna reflexioner över de eventuella problem som kan vara förknippade med uppgiften att bedriva forskning inom ramen för en statlig utredning.

En invändning kan vara att det finns en risk för politisk styrning. Men min erfarenhet från maktutredningen var att detta problem aldrig aktualiserades. Regeringen gjorde aldrig något försök att påverka. (Det förekom under utredningstiden några motionärer i riksdagen som krävde att maktutredningen skulle ta upp den ena eller andra frågan, men dessa motioner gick aldrig igenom.) Faktiskt är det så att jag nog aldrig haft så stor forskningsmässig självständighet som under tiden med maktutredningen. Ingen ifrågasatte att det var vi i maktutredningen som bestämde vilka undersökningar som skulle göras och vilka slutsatser som skulle dras.

En annan invändning skulle kunna vara att forskningen riskerar att utarmas om kortsiktiga och avgränsade utredningsuppgifter tillåts styra vetenskapens ämnesval. Kvinnomaktutredningens uppdrag är knappast särskilt snävt formulerat. Problemet är snarast att det famnar över så vida samhällsvetenskapliga fält.

Det finns dessutom en risk att man övertolkar den traditionella uppdelningen i grundforskning och tillämpad forskning. Man kan få intrycket att vetenskaplig betydelse och samhällsrelevans är två poler på en skala och därmed varandras motsatser. Så behöver emellertid ingalunda vara fallet. Det rör sig i stället om två logiskt sett separata dimensioner (se t.ex forskningsrådsutredningen, SOU 1975:26). Den lyckliga alliansen är givetvis att samtidigt kunna åstadkomma inomvetenskapliga nydaningar och lösningar på samhälleliga problem.

Det är min förhoppning att kvinnomaktutredningen skall kunna bli ett exempel på denna lyckliga kombination. Tänk om den både kunde föra den samhällsvetenskapliga utvecklingen framåt och samtidigt bidra till debatten om hur man skapar ett samhälle där kvinnor och män har lika stor makt.