För någon månad sedan fick jag frågan om jag ville leda utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Jag märkte att hur jag än svarade skulle det bli fel. Om jag tackade nej skulle jag fått höra hur vi män gladeligen åtar oss att utreda makt i allmänhet, men vägrar att befatta oss med kvinnornas problem. Om jag tackade ja skulle det tolkas som ytterligare ett tecken på manssamhällets dominans. Det är som kvinnoforskningen alltid har sagt: damned if you do, damned if you don't.

När jag så accepterade var det inte bara för att utredningen rör ett ytterst centralt forskningsproblem. Jag såg det också som en plikt att visa att även män vill bidra till jämställdhetsforskningen.

Maud Eduards, Yvonne Hirdman och Ulla Wikander (DN 12/12) ifrågasätter nu min kompetens för uppdraget. Eftersom jag inte själv sökt uppdraget utan blivit ombedd är det egentligen inte jag som skall motivera min utnämning.

Låt mig ändå påpeka att de tre artikelförfattarna inte med ett ord nämner min egen forskning. Tala om osynliggörande! Jag har i mina studier av makt och demokrati verkligen försökt vinnlägga mig om att uppmärksamma kvinnoaspekterna. Nyligen hade jag anledning att konstatera att Gubbsveriges hårdnackade motstånd i dag är vårt största demokratiproblem. Stora delar av samhällsforskningen har länge varit könsblind och därmed bidragit till att upprätthålla manssamhället. Det är viktigt att kvinnoforskningen inte stannar inom ett litet isolerat reservat. Forskning om kvinnor och män måste bli alla forskares angelägenhet.

Kritiken mot mig motiveras med två citat. I det ena konstaterar jag att samhällsvetenskapens allmänna metodregler och teorier är tillämpliga även i undersökningar av kvinnors och mäns makt, men att kvinnoforskningen givetvis kan bidra med nya teorier och metoder. Det andra citatet är hämtat ur ett kort följebrev som bifogades när jag distribuerade utredningens direktiv till berörda forskare. Jag inbjöd där i allmänna ordalag att lämna synpunkter på utredningens uppläggning. Det är mycket möjligt att jag skulle kunna formulerat mig bättre. Men det vore orimligt att från dessa två korta citat dra slutsatsen att jag skulle sakna kompetens för uppdraget.

Det måste vara något annat som ligger bakom och artikelförfattarna döljer inte att deras dom egentligen grundas på två anklagelser: jag är statsvetare och jag är man. Jag erkänner mig skyldig på båda punkterna, men jag tänker inte be om ursäkt för någondera.

Författarna påpekar att det finns en duktig nationalekonom som lika gärna kunde fått uppdraget och de har helt rätt. Jag skulle också kunna nämna fler forskare som med stor framgång kunde leda en kvinnomaktutredning. Men om nu en enda forskare skall väljas som ledare för ett tvärvetenskapligt projekt uppstår oundvikligen akademiska revirkonflikter. Det för utredningen centrala begreppet ekonomisk makt hör inte naturligt hemma i något samhällsvetenskapligt fack. Nationalekonomer, företagsekonomer, sociologer, historiker, ekonomhistoriker, statsvetare och andra ämnen har viktiga bidrag att lämna. Vem som än leder utredningen måste i hög grad förlita sig på experter utanför det egna ämnesområdet.

Men den springande punkten är naturligtvis att jag är man. Jag skulle därmed inte ha förutsättning att tillägna mig "den kunskap kvinnor ackumulerat". Detta kan inte uppfattas på annat sätt än som könsdiskriminering. Kan kvinnovetenskap bara bedrivas av kvinnor? Bör jämställdhetsforskningen inte vara jämställd?

Artikelförfattarna vänder sig mot tanken att "en normalbegåvad man" skulle kunna sätta sig in i kvinnoforskningen "på några månader". Jag erkänner gärna att jag har mycket att lära av kvinnovetenskapen. Men om man efter två och ett halvt års utredningstid fortfarande inte skulle begripa vad kvinnoforskarna menar borde man kanske börja ställa sig frågan vems felet egentligen är.

Ingen kan förneka att kvinnor, inte minst till följd av århundraden av underordning, har alldeles speciella erfarenheter. Men kvinnoforskningens uppgift måste väl vara att tolka dessa erfarenheter i ett språk som är tillgängligt för alla forskare, även män? Vetenskapliga teorier och forskningsresultat måste väl kunna diskuteras och prövas oberoende av kön, ras, nationalitet eller annan grupptillhörighet? Hur går det annars med den fundamentala idén om vetenskapens gränslösa republik?

Helst skulle jag vilja läsa debattinlägget i denna anda av vetenskapligt samtal, som en konstruktiv kritik ägnad att fästa uppmärksamheten på viktiga forskningsproblem.

Men artikeln innebär också ett ifrågasättande av mig som ledare för kvinnomaktutredningen. Under de gångna veckorna har jag fått klart för mig att denna skepsis också delas av andra kvinnoforskare, förvisso långt ifrån alla men allt för många för att kunna negligeras.

Jag har prövat olika sätt att ändå föra utredningen i hamn och bland annat övervägt att engagera utländska kvinnoforskare, som skulle kunna ge nya perspektiv på det svenska manssamhället. Men de skulle vara beroende av data och erfarenheter som bara finns hos svenska kvinnoforskare.

En utredning av detta slag kan inte utföras av en enda person utan är ett stort forskningsprogram som bygger på att forskare från olika ämnen frivilligt och entusiastiskt samlas för att lösa ett gemensamt forskningsproblem. Det går inte att leda utredningen om kvinnoforskarna gör aktivt eller passivt motstånd.