En debatt om debatten, det är inte det sämsta. Hur fungerar egentligen det offentliga rummet, den fortlöpande dialog som är en förutsättning för en vital demokrati?

Frågan blev central i SNS demokratiråd när vi gjorde ett försök att bedöma kvaliteten i dagens svenska demokrati. Våra delvis kritiska synpunkter på massmedierna bemöttes på denna tidnings ledarsida (1 juli). Mats Svegfors ansåg att demokratirådet generaliserat för grovt. Vårt meningsutbyte (5 juli) aktualiserar ett allmänt problem som förtjänar en utförligare behandling.

En av demokratirådets slutsatser är att det saknas en mellannivå i svensk offentlig debatt. Det finns en nyhetsförmedling och en diskussion om de dagsaktuella händelserna. Det finns en akademisk debatt i facktidskrifter och seminarierum.

Vad som fattas däremellan är vad man kunde kalla politiskt utvecklingsarbete på medellång sikt. Det fanns en gång några fungerande former.

Det offentliga utredningsväsendet var på sin tid berömt långt utanför landets gränser. I tjocka, omsorgsfulla betänkanden lades grunden till det svenska välfärdsbygget. Många utredningar baserades på högklassig forskning. Historiska och internationella utblickar vidgade perspektiven. Detta noggranna förberedelsearbete underlättade såväl beslutsfattande som genomförande.

De politiska partierna hade fram till för några årtionden sedan en omfattande broschyrutgivning. Partiernas politik kunde där utvecklas, förklaras och motiveras. Läsare var främst partiers aktiva medlemmar och förtroendevalda. Dagspolitiken länkades ihop med ideologi och principdebatt.

Dessa två inslag i den svenska offentligheten har nu förlorat betydelse. Det gamla kommittéväsendets arbetsmetod passade för en tid av korporatism, offentlig expansion och långsammare tempo. De politiska partiernas inre liv har stagnerat.

Frågan är vad det nu i stället finns för möjligheter att diskutera de svåra avvägningsproblem som ständigt dyker upp i öppet, komplext samhälle. Hur ser problemen ut? Är verklighetsbeskrivningen rättvisande? Vilka krav skall lösningarna uppfylla? Hur skall motstridande anspråk vägas mot varandra? Vad kan vi lära av tidigare erfarenheter? Vad säger vår egen historia? Hur har liknande problem lösts i andra länder?

Kan massmedierna fylla denna uppgift? Dagspress, radio och en del teveprogram ger viktiga bidrag, det kan ingen förneka. Mats Svegfors har också helt rätt i att en del medier är bättre och andra sämre. Men det finns också generella inslag i den journalistiska arbetsmetoden som kan utgöra hinder.

När den norske maktutredaren Gudmund Hernes påpekade att ödet medievridna samhälletö favoriserar tillspetsning blev han omedelbart anklagad för att själv göra sig skyldig till en tillspetsning.

Men han hade rätt. Massmediernas styrka och genomslagskraft bygger på konkretion och förenkling. Visst är det enklare att få ut ett budskap om det formuleras som en slagkraftig tes. Hur många jäktade journalisters blick börjar inte flacka inför resonemang om dilemman, avvägningar, å ena sidan och å andra sidan.

Det slags dialog som demokratirådet efterlyser förutsätter nyansering och en vilja att hålla flera bollar i luften samtidigt. Massmedierna kan välja att behandla en sak i sänder. Mediernas berättarmetod suggererar ofta att det finns enkla svar på enkla frågor. Demokratin ställs däremot i situationer där det sällan finns några enkla svar, men där det ändå gäller att finna praktiska lösningar.

Förståelsen och respekten för politiskt beslutsfattande skulle bi större om medborgarna oftare fick tillgång till denna mer realistiska bild av demokratins funktionssätt och om de själva gavs möjlighet att sätta sig in i den politiska problemlösningens svåra men uppfostrande konst.

Demokratirådets kritik är egentligen ett uttryck för en tilltro till massmedierna. En annan möjlighet hade nämligen varit att dra slutsatsen att massmediernas revir borde begränsas till nyhetsredovisning, underhållning och sensationer och att andra institutioner borde ta över resten av det offentliga rummet.

Det finns tecken på att många medborgare söker denna mer kvalificerade debatt, bortom dagspolitikens schabloner och irrande strålkastarsken. Här har massmedierna en stor och viktig uppgift.