Måste demokratidebatten bara bestå av lösa tyckanden? Är det en omöjlighet att med vetenskapliga anspråk uttala sig om tillståndet i den svenska demokratin?

Man får det intrycket när man läser Tomas Lappalainens och Folke Tersmans anmälan (27 juni) av Demokrati som dialog, årets rapport från SNS demokratiråd. Som en av de fem författarna skulle jag vilja förklara varför jag har en annan mening.

Det vetenskapliga förhållningssättet förutsätter en strävan efter systematik och objektivitet. Metoden är i grund och botten enkel och är uppbyggd efter principen "om - så". Om vi definierar demokratin på det och det sättet och om man med öppet och kritiskt sinne observerar verkligheten så måste man dra den och den slutsatsen.

Lappalainen och Tersman har därmed rätt så långt som att definitionen är avgörande. Att vi avvisar en vanlig demokratidefinition beror inte på att den är oväsentlig utan att den främst är användbar för att skilja demokratier från odemokratiska styrelsesätt. Den lagstiftande församlingen måste utses genom allmänna val. Valen måste genomföras regelbundet, korrekt och utan inslag av tvång. I princip får ingen vuxen utestängas från rätten att rösta. I princip måste alla vuxna ha rätt att ställa upp som kandidater. Alla måste fritt få yttra sig och framföra kritiska åsikter om makthavarna. Medborgarna måste ha rätt att söka alternativa informationskällor. Organisationsfrihet, särskilt rätten att bilda politiska partier, måste tryggas.

Vi utgår från att dessa minimivillkor är uppfyllda och har i stället gått vidare och formulerat mått på demokratins kvalitet. För att undvika att bli anklagade för att ha kokat ihop något eget recept har vi utgått från huvudfåran i internationell statsvetenskaplig demokratidebatt. Demokratin kan bedömas efter tre huvudkriterier: medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft. Vart och ett av dessa värden kan i sin tur preciseras.

Recensenterna invänder nu mot att låta rättsstatsidealet ingå i demokratibegreppet. Det finns en möjlig konflikt med folkviljetanken: "begreppet riskerar att bli ohanterligt".

Just det, och detta är ett huvudtema i vår bok. Demokratin består inte bara av ett enda, utan av flera olika värden. Också handlingskraft kan komma i konflikt med medborgarstyrelsen. Demokratin rymmer många inbyggda spänningar och dilemman. Hur dessa skall lösas finns det inget vetenskapligt svar på. Vi tar uttryckligen avstånd från tanken att experter skall kunna finna den perfekta avvägningen. I en demokrati kan detta problem ytterst endast lösas av medborgarna själva. Det är därför som demokrati kräver en kontinuerlig debatt. Det är ingen tillfällighet att vi så utförligt diskuterar det offentliga rummet och att rapporten fått titeln Demokrati som dialog.

Begreppsexercisen har inget egenvärde. Syftet är att demokratibegreppet skall systematisera våra iakttagelser av verkligheten. All vetenskap bygger på jämförelser och vi påpekar noga att slutsatserna beror på vad man jämför med. Vi gör två olika slags jämförelser, som vi är noga med att hålla isär. Dagens verklighet relateras för det första till demokratins ideal. I vissa avseenden ligger Sverige ganska nära vad demokratins teoretiker ansett vara önskvärt, men på några områden finns det en vid klyfta mellan ideal och verklighet. Den andra jämförelsen sätter dagens verklighet i kontrast med situationen för några årtionden sedan. Vi kan därför dra slutsatser om situationen har förbättrats (i några fall) eller försämrats (tyvärr i fler fall).

Märkvärdigare än då är det inte, även om det i praktiken är en hel del jobb med att samla in tillräckligt med material som gör att man har fast mark för sin beskrivning av verkligheten.