Söndagen den 17 september blir en milstolpe i den svenska folkstyrelsens historia. Hittills har demokratin begränsats till nationalstaten. Internationell politik har varit diplomaternas, ministrarnas och parlamentsledamöternas domän. Den nya valsedeln innebär att medborgarna direkt kan påverka sammansättningen av ett inte helt betydelselöst organ på internationell nivå.

Frågan är hur väljarna kommer att agera. Genom statsvetenskapliga valundersökningar vet vi numera en hel del om valdeltagande, kunskaper, åsikter och partival vid valen till riksdagen och de kommunala fullmäktigeförsamlingarna. Där dock ovisst i vilken mån dessa resultat går att överföra till Europavalet.

Däremot finns det en relativt rik fond av erfarenheter från de gamla EU-länderna. Sedan direktval infördes 1979 har det hållits fyra val till Europaparlamentet. Analyserna från valet i juni förra året har nu blivit klara, bl.a. publicerade i boken "Le vote des douze" (Paris 1995) och tidskriften Electoral Studies (nr 4 1994).

Det första som slår en är att valdeltagandet är jämförelsevis lågt och dessutom sjunkande. Vid det första Europavalet 1979 deltog 63 procent av de röstberättigade, vid valet 1994 inte mer än 57 procent. Nedgången beror inte enbart på att Spanien, Grekland och Portugal blev medlemmar under perioden eller att Tyskland numera också innefattar en östra rikshalva med något lägre andel röstande. I Nederländerna rasade valdeltagandet från 58 till 36 procent. Riktigt högt deltagande, kring 90 procent, återfinns bara i Belgien och Luxemburg, länder som har röstplikt. I Luxemburg hålls Europavalet dessutom samtidigt som parlamentsvalet.

Det är uppenbart att många väljare misstror EU och är ointresserade av Europavalen. Det finns stora variationer inom varje land. Sociala skillnader sätter sina spår. De mest engagerade är i allmänhet de högutbildade och välsituerade tjänstemännen i städerna. EU-skeptikerna är inte sällan socialt isolerade, de som känner sig att de lämnats åt sitt öde av utvecklingen.

Intresset för EU höjs knappast av att valrörelserna ofta är tråkiga och får liten uppmärksamhet. Valrörelsen i Belgien 1994 beskrivs exempelvis som odramatisk, lågmäld, trist och knappt märkbar. Många i Nederländerna var helt enkelt ointresserade och brydde sig inte om att rösta därför att det inte fanns några tydliga skillnader mellan partierna.

Bland dem som ändå röstar är det i första hand de inrikespolitiska åsikterna som avgör. Partierna i Europaparlamentet är, med vissa undantag, desamma som i de nationella parlamenten. Många väljare lägger sin röst på sitt gamla vanliga parti.

Man kunde kanske förvänta sig att Europavalen under åren blev mer och mer europeiska, men utvecklingen tycks snarare gå i andra riktningen. Europafrågor har fått en alltmer undanskymd plats i valrörelserna. Inrikespolitiken dominerar valdebatterna.

Europavalen brukar dock inte bli någon exakt kopia av föregående parlamentsval. De fungerar i stället som ett slags opinionsmätning. En tysk statsvetare, Karlheinz Reif, menar att Europaval, liksom kommunalval i länder med skilda valdagar, är ett slags mellanval. De politiskt viktiga valen är fortfarande parlamentsval och, i några länder, presidentval. Hur det går i mellanvalen beror på hur de tidsmässigt ligger placerade i förhållande till riksvalen.

Opinionsskiftningarna mellan två val följer ofta ett karaktäristiskt mönster. Valets segrare bildar regering och får njuta av en smekmånad, några månaders eller i bästa fall något års stigande opinionssiffror. Förr eller senare byts emellertid väljarnas förväntningar i besvikelse. Regeringens popularitet sjunker, ofta djupt och långvarigt. Så svänger opinionen på nytt. Tiden före nästa val återtar regeringen en del av förlusterna. Populära reformer och vackra vallöften lyfter opinionskurvan.

Denna böljande rörelse är givetvis en stark generalisering, men modellen har förvånansvärt ofta visa kunna förklara utgången av Europavalen. Ligger Europavalet strax efter eller strax före ett viktigt inrikesval har regeringspartier bättre chanser än om Europavalet inträffar mitt under valperioden.

Rikspolitiken är dock inte ensamt utslagsgivande. Europafrågorna spelar exempelvis stor roll i Danmark. Eftersom två anti-EU-partier ställer upp blir valet delvis en opinionsmätning av inställningen till EU. Det kan också vara värt att notera att EU-motstånd inte alltid lönade sig. Framstegspartiet gick emot mot den nationella kompromiss som ledde fram till ett ja i folkomröstningen, men partiet förlorade i alla fall.

Danmark är också intressant eftersom personvalet visade sig ha betydelse. Personvalet gynnade de partier som hade kända och populära politiker överst på listan. Det gick dåligt för partier med okända toppnamn. Också på Irland spelade personvalet stor roll för valutgången.

I Frankrike fick Europavalet ett delvis annat förlopp, mycket beroende på att det proportionella valsättet gjorde att småpartier hade bättre möjligheter än i parlamentsvalen. De etablerade partierna förlorade och många väljare röstade i stället på nya politiska rörelser. Valet utnyttjades bland annat för att uttrycka sitt missnöje med EU. De partier som var emot Maastricht fick sammanlagt 40 procent.

Undersökningarna av Europavalen är på många sätt nedslående. Visserligen ger de ett tillfälle att diskutera inrikespolitik och en möjlighet för EU-motståndarna att föra fram sina argument, men valrörelserna är ofta suddiga och intresset lågt.