1.

När Stora journalistpriset förra året gick till två medarbetare vid denna tidning var det en triumf för journalisterna och ett nederlag för forskarna. Björn Hygstedt och Hans Strandberg fick sin välförtjänta utmärkelse efter att i en serie artiklar riktat ljuset mot oegentligheter inom forskningsråden.

Professionell autonomi betyder makt, men också ansvar. Forskarna är stolta över sin långa och framgångsrika strid för akademisk frihet. Universiteten och högskolorna åtnjuter i dag en långtgående självstyrelse. Frågan är om vetenskapssamhället är tillräckligt bra på att kritiskt granska sin egen verksamhet.

Möjligen handlar det om ytterligare ett exempel på organisationsparadoxen. Familjeterapeuter dras med skilsmässoproblem, organisationskonsulter har slarviga skrivbord och barnpedagoger skämmer bort sina egna ungar. Journalister granskar olika maktgrupper, men försummar medierna. Politikerna har ambitionen att lösa världens alla bekymmer, men har svårt att ta sig an det politiska systemets egna brister. Forskarna mäter, väger och granskar, men upptäcker sällan missförhållandena inom de egna murarna.

Ingen förnekar att det finns vetenskapsteori och forskning om forskning. Problemet är att dessa ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap bildar små specialiserade discipliner som sällan förmår att bidra till den allmänna debatten innanför och utanför universiteten.

2.

Ett ämne som statskunskap (eller statsvetenskap, som någon övermodigt tycks ha bestämt att det skall heta nuförtiden) saknar förvisso inte en självbespeglande litteratur, men det är frågan om hur långt den räcker som underlag för kritisk reflektion.

En litteraturgenre har karaktären av ämnets interna släktkrönika. Mer eller mindre vördnadsfulla skildringar av äldre generationer fyller uppenbarligen ett nostalgiskt behov. Ett exempel är samlingsvolymen Statsvetarporträtt (red. Gunnar Falkemark, SNS Förlag 1992). Dagens statsvetare bläddrar där respektfullt i det gulnade familjealbumet och berättar om raden av professorer från Svedelius ("gubben Sved") till Gunnar Heckscher.

De praktiska slutsatserna för dagens statsvetare är få och emellanåt komiska. Jörgen Westerståhl avslutar sin artikel om Herbert Tingsten med uppmaningen "att knyta an till denna produktion, att ta upp trådarna och gå vidare". Tingstens pekoralsamling har här fått ett praktfullt tillskott. Är det verkligen så klokt att promenera vidare om man knutit fast sig med de hopsamlade trådarna?

3.

Det statsvetenskapliga tillbakablickandet tar sig emellertid inte alltid formen av krönikor över ämnets farbröder. Det finns också försök att förstå ämnets intellektuella traditioner. Ett nyutkommet verk (James Farr, John S. Dryzek och Stephen Leonard, red. Political science in history: research programs and political traditions, Cambridge University Press 1995) har en amerikansk inriktning, men till följd av de starka transatlantiska influenserna är analysen i flertalet fall tillämplig även på europeisk statskunskap.

Propagandisten skulle säga att boken visar på statskunskapens bredd, mångfald och idérikedom. Den mer skeptiskt lagde kunde formulera saken så att statskunskapsämnet saknar en teoretisk kärna, inte har funnit någon generell lag för det politiska livet och famlar omkring mellan ytterst disparata frågor och forskningsproblem.

Staten var en gång i tiden statskunskapens centrala föremål. Efter ett tag förkastades staten till förmån för grupper, organisationer, processer och allehanda fenomen, men på senare tid har staten fått en renässans ("bringing the state back in").

Demokratin betraktades länge med betydande skepsis, i alla fall när det gällde medborgarnas förmåga att leva upp till de hårt formulerade idealen. Statsvetarna såg som sin uppgift att rädda demokratin från demokratin själv. Så småningom återupprättades medborgaren; bilden av den apatiske väljaren visade sig i mycket ha framkallats av forskarnas egna mätmetoder.

Under sextiotalet samlades de euforiska statsvetarna kring den stora uppenbarelsen. Ämnet hade äntligen funnit sin generella teori. Politiken var ett system. Det dröjde inte länge förrän budskapet nått till och med de svenska kommunalforskarna. Ända in i den gråstencilerade licentiatavhandlingen trängde den triumferande modellen. Politiken illustrerades av en låda (systemet). In från vänster strömmade väljarkrav (input), ut till höger flödade beslut (output). I sin mer avancerade utformning löpte en återkopplingspil (feedback). Vad som försiggick inne i lådan lämnades för säkerhets skull osagt.

Glädjen blev emellertid kortvarig. Lådans upphovsman, David Easton, proklamerade vid det amerikanska statsvetarförbundets årsmöte 1969 att en revolution utbrutit inom ämnet. Den nya eran, "postbehaviorismen", skulle inte ägna sig åt att samla data och jaga generella teorier. Politikens praktiska innehåll blev i stället den främsta angelägenheten. Under namnet av "policyvetenskap" importerades till Sverige denna amerikanska nymodighet som vi sedan länge haft i statens offentliga utredningar.

4.

"Statskunskapen syftar till förstående av den samtida författningspolitiken i dess konkreta gestaltning", sade Herbert Tingsten i sin installationsföreläsning 1935. Samtida var ordet. Det aktuella, nutida, moderna och pågående skulle därmed vara statskunskapens speciella kännemärke.

En grupp tysk statsvetare har tagit fasta på detta nyhetskrav (Claus Leggewie, red. Wozu Politikwissenschaft? Über das Neue in der Politik, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft 1994). Vad kan statskunskapen bidra med när det gäller att förstå det som håller på att hända just nu? Man känner fortfarande stötvågen från 1989. Flera artiklar handlar om det omtänkande som blivit nödvändigt när inrikespolitik blivit utrikespolitik och utrikespolitik blivit inrikespolitik.

Nya tider kräver nya teorier. De tyska kollegerna gör några anslående försök att vara innovativa. Under rubriken "skuggpolitik" går Ulrich von Alemann på strövtåg i politikens gråzoner. Ungefär som det finns en svart ekonomi så finns det en dold, svart politik. En artikel försöker tillämpa naturvetenskapliga begrepp på politikens självorganisation. Nutidspolitikens komplexitet kräver nya nätverksmodeller, hävdar en annan. Här finns också uppslag till forskning om politikens ikonografi och om politiken som kampanj. Inte minst behjärtansvärda är några kvinnoforskares försök att bryta mansdominansen. Boken är en vacker provkarta på förmågan till nytänkande.

Så på ett sätt måste man erkänna att statsvetare faktiskt aktivt granskar sin egen verksamhet, åtminstone när det gäller teorier och begrepp. Det är snarast så att man kan bli orolig för motsatsen. Innovationslustan är så stor att ämnet riskerar att pulvriseras. Nya trender och modebegrepp avlöser snabbt varandra. Ämnet spjälkas upp i underavdelningar och specialgebit. Varje avhandlingsförfattare försöker hitta på sin egen teori. Nya perspektiv presenteras nästan med reklamkampanjer och mediesatsningar.

Eftertänksamheten blir en bristvara. Få ger sig till tåls att granska och pröva teorier. Generalisterna försvinner.

Som Michele Micheletti visat i en kritisk granskning pendlar svensk statskunskap ofta mellan data utan teorier och teorier utan data (Politologen, 1 1993).

5.

Så långt teorierna. Det är också rätt illa beställt med statsvetarnas förmåga att granska sin egen samhällsroll. Flertalet statsvetare önskar något mer än att bara syssla med inomvetenskaplig utveckling. Statsvetaren vill också bidra till samhällets förbättring.

En amerikansk statsvetare har hävdat att dessa två syften är dömda att råka i konflikt. Det går inte att samtidigt sträva efter vetenskaplighet och praktiskt verka för demokratins ideal (David Ricci, The tragedy of political science: politics, scholarship, and democracy, New Haven: Yale University Press 1984). Riccis tes är minst sagt omstridd och argumenteringen håller knappast vid närmare granskning. Däremot lyckades boken äntligen fästa uppmärksamheten på statsvetarnas blinda fläck. Statsvetare analyserar politik, men är dåliga på att analysera statsvetarnas politiska roll.

Bristen på systematiska undersökningar gör att man måste uttala sig med försiktighet. Statsvetarnas samhällsengagmang varierar också från det ena landet till det andra. Det finns debattörer som hävdar att statsvetarna ibland spelar en roll som går vida längre än de marginelle kommentatorns. Vissa franska statsvetare samverkar nära med de stora opinionsundersökningsföretagen. De bidrar därmed till att skapa bilden av opinionen och därmed själva opinionen (Patrick Champagne, Faire l'opinion: le nouveau jeu politique, Paris: Les Editions de Minuit 1990).

I Sverige finns en lång tradition av att samhällsforskare aktivt medverkar i den offentliga beslutsprocessen. De flesta stora reformer har grundats på samhällsvetenskapliga undersökningar; åtminstone har forskningsresultat använts för att i efterhand legitimera besluten.

Denna nära samverkan mellan stat och samhällsforskning ifrågasätts sällan; det var länge sedan någon talade om "klerkernas förräderi". Den välvilliga tystnaden kanske inte är helt sund. Det finns praktiska och principiella problem som borde diskuteras öppet.

Eftersom Sverige normalt bara kan ha ett fåtal forskare inom varje specialområde uppstår oundvikligen rollblandningar och lojalitetskonflikter. Hur skall den forskare som varit med om att utforma ett beslut sedan kunna återvända till forskarrollen och kritiskt granska samma beslut?

Hur skall grundlagskommentatorn Nils Stjernquist kunna kritisera regeringsformens kapitel om normgivningsmakten när det är han själv som är grundlagsfadern?

Vid statsvetenskapliga förbundets senaste årsmöte utbröt en livlig diskussion om statsvetarnas engagemang i några offentliga utredningar. En kollega har varit huvudsekreterare i regionberedningen. En annan är huvudsekreterare i den kommunala förnyelsekommittén. En tredje sitter i den förvaltningspolitiska kommissionen, som har i uppgift att föreslå riktlinjer för statens framtida organisation.

Själv finner jag mitt arbete i maktutredningen vara mindre problematiskt; det rörde sig om ett renodlat forskningsprojekt. Däremot var det en annan sak med Lindbeckkommissionen. Uppgiften var där att lägga fram praktiska förslag. Det blev därmed ett medvetet steg utanför den snäva forskarrollen, även om kommissionen enbart bestod av forskare. Borde vi avstått från att ge råd när vi blev tillfrågade? Hade det inte varit att svika den del av forskarrollen som handlar om samhällsansvar?

Frågan om forskarens politiska roll ställs naturligtvis på sin spets i de fall statsvetaren är partipolitiskt aktiv. Det finns en betydande risk att man då drabbas av selektiv tystnad. Man väljer ut de resultat som passar den egna ståndpunkten och förtiger motstridande och besvärande fakta.

Rent teoretiskt och principiellt finns det inget som hindrar att en person kan separera rollerna och vara framgångsrik i båda egenskaperna. Det kan också hävdas att rollföreningen kan vara till ömsesidig nytta. Politikern får en vetenskaplig kunskapsbas. Forskaren ges en personlig inblick i politikens realiteter.

I en självrannsakande artikel gav Gunnar Heckscher en mindre idyllisk bild (Statsvetenskaplig tidskrift 1 1982). Den statsvetenskaplige politikern har också problem. Den övertygade politikern får inte tveka om den absoluta giltigheten av partiets värderingar. Statsvetenskapsmannen måste däremot betrakta de politiska värderingarna, inklusive de egna, som objekt för studium, analys och kritik. Forskaren blir mindre benägen att se världen i svart och vitt. Gunnar Heckscher erkände att insikten att ingen i politiken har helt rätt eller helt orätt kan minska politikerns förmåga att övertyga de tveksamma.

I förlängningen ligger ett fasansfullt scenario. Tänk om alla blev statsvetare, inskränkta i rollen som förnumstiga kommentatorer. Vem skulle då engagera sig, driva politik och ta ansvar för framtiden?