Svar till Lappalainen och Tersman (AB den 7 augusti 1996).

För tjugo år sedan var bara var fjärde stat en demokrati. I början av nittiotalet hade vartannat land passerat tröskeln för att räknas som en demokrati. Under de senaste åren har demokratiseringsvågen fortsatt, om än i något långsammare takt. År 1995 var 61 procent av jordens stater demokratiska, konstaterar statsvetaren Larry Diamond i julinumret av Journal of Democracy.

Men friheten har inte samma ljusa nutidshistoria. Andelen fria stater är faktiskt något lägre i dag än för några år sedan. Hur kommer det sig? Är inte demokrati och frihet samma sak? Tyvärr inte. Det finns allt fler länder som formellt sett är demokratier, men som i praktiken inte erbjuder medborgarna rättssäkerhet och grundläggande rättigheter.

Många biståndsgivare ställer numera upp kravet att mottagarlandet skall vara en demokrati. Alltför ofta nöjer man sig med att makthavarna ordnar ett val. Sedan verkar det inte spela någon roll om oppositionen förföljs, massmedierna tyglas och valresultatet manipuleras.

Denna lärdom är viktig att beakta för alla som vill diskutera vad demokrati är och hur ett demokratiskt samhälle bör inrättas. När vi i SNS demokratiråd stod inför uppgiften att precisera demokratins ideal valde vi medvetet att inte bara beakta majoritetsprincipen och medborgarinflytandet. En god demokrati måste också vara en rättsstat och den måste dessutom, vilket Tage Erlander aldrig försummade att påpeka, ha tillräcklig handlingskraft för att faktiskt kunna uppfylla medborgarnas önskningar.

Det svåra med ett demokratiskt samhälle är att samtidigt tillgodose kraven på medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft. Ingen expert kan finna den evigt perfekta sammanvägningen. Värdekonflikter är ofrånkomliga. Ansvaret för att i varje situation finna den bästa balansen ligger hos medborgarna själva och deras valda ombud. När Tomas Lappalainen och Folke Tersman (7 aug) anklagar demokratirådet för att inte ta ställning så är det poänglöst. Vårt demokratiideal måste alltid innehålla dilemman som saknar en enkel lösning.

Däremot framför vi stark kritik mot svenska politikers sätt att hantera demokratiproblemet. Efter att ha granskat hur beslutsfattandet går till inom politikens olika sektorer drar vi slutsatsen att politikerna inte tagit sitt ansvar. Det politiska ledarskapet har varit för dåligt. Det skulle heller inte hjälpa att återvända till den gamla svenska modellen. Dennispaketet är ett exempel på hur man försökte åstadkomma handlingskraft genom förhandlingar inom ett begränsat elitskikt. Bristen på medborgerlig förankring ledde därefter till så starka ifrågasättanden att just handlingskraften gick förlorad. Lappalainen och Tersman har fel när de säger att vi ensidigt tagit ställning för handlingskraften. Vi har dessutom både behandlat den offentliga sektorn och presenterat nya data om den svenska makteliten, inte minst vad gäller kvinnorepresentationen.