En krukskärva symboliserar förhållandet mellan väljare och valda. På en ostrakon skrevs namnet på den grekiske politiker som med sin alltför glänsande talekonst hotade att förleda folket. Ostracism betydde landsförvisning på tio år.

Denna konstitutionella klassiker från antikens Athen torde utan större effekter kunna införlivas i svensk offentlig rätt. Om dagens mumlande fullmäktigeledamöter riskerar att förlora sina platser är det knappast därför att de väckt ett övermått av hänförelse.

Ledarnas förhållande till folket är ett av demokratins olösta problem. Olika mätningar av allmänhetens attityder till de förtroendevalda ger en lika entydig som dyster bild. Misstroende och främlingskänsla präglar folkets inställning till de folkvalda.

Det kan ifrågasättas om folket har rätt. Är dagens valda representanter verkligen så mycket sämre än gårdagens politiker eller folkvalda i andra länder? Politikerna förtjänar knappast sitt underbetyg. Även om bristen på systematiska och tillförlitliga studier förhindrar alla tvärsäkra slutsatser tyder ändå tillräckligt mycket på att det finns en klyfta mellan verklighet och opinion. De stora flertalet svenska politiker är, trots allt, jämförelsevis hängivna, uppoffrande och okorrumperade.

Det är inte första gången man kan ifrågasätta missnöjets faktiska grund. I själva verket är det ett ofta omvittnat samhällsfenomen att folk blir mer missnöjda ju bättre de får det. Alexis de Tocqueville påpekade att revolutioner inte inträffade när levnadsförhållandena blev sämre utan när de vände till det bättre. Bengt Owe Birgersson upptäckte i sin avhandling om de svenska kommunerna en serviceparadox: missnöjet var störst i de kommuner som hade bäst service.

Egentligen är det inte så egendomligt. Missnöje är skillnaden mellan det förväntade och det faktiska. Om förväntningarna stiger snabbare än resultaten ökar missnöjet. En skicklig politiker som Tage Erlander utnyttjade denna psykologiska process när han i mitten av femtiotalet tog "de stora förväntningarnas missnöje" som argument för att expandera den offentliga sektorn.

Så dagens misstroendeklyfta säger sannolikt mindre om våra politiker än om väljarnas förväntningar. I andra länder dämpas missnöjet av luttrad cynism. Man väntar ingenting annat än att en politiker utnyttjar det allmänna för privat vinning. Det svenska missnöjet blir därmed positivt åtminstone i ett avseende. Folket har förväntningarna kvar.

Hur skall då en en folkvald politiker se ut? Ett helgon, ett felfritt överjordiskt exemplar? En representativ person med samma skavanker och brister som oss andra?

2.

Som företrädare för statsvetenskapen måste jag erkänna att de akademiska bidragen till denna viktiga principdebatt varit tunna och emellanåt rent vilseledande. Generationer av studenter har fått lära sig att det finns två demokratiskolor: elitdemokrati och deltagardemokrati. Men dessa kategorier är varken uttömmande eller ömsesidigt uteslutande. Båda har dessutom, tagna var för sig, stora defekter.

Tanken på elitdemokrati överdriver parallellen mellan politikens valprocedur och marknadens konkurrens. Den underskattar demokratins krav på delaktiga medborgare. Deltagardemokratin idylliserar å sin sida stormötets beslutsmetod och negligerar behovet av representation och ledarskap.

Det politiska livet har också drabbats av allehanda importprodukter från andra samhällssfärer. Den offentliga sektorns omtolkning av privatföretagets managementideal har stundom fått förskräckande konsekvenser i form av godtycke och mannamån. Inte heller metaforer från domäner som idrott och krigsväsen har ökat förståelsen av demokratins ledarskapsproblem.

När vi i SNS demokratiråd skulle analysera ledarskapet i demokratins Sverige tvangs vi därför tänka i delvis nya banor (Olof Petersson, Jörgen Hermansson, Michele Micheletti och Anders Westholm, Demokrati och ledarskap, SNS Förlag 1996). Ett viktigt ställningstagande var att inte ta vår utgångspunkt i begreppet ledarskap, utan i demokratins ideal. Ett demokratiskt samhälle skall uppfylla tre olika krav: medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft. Vår huvudtanke är att dessa tre element kan bilda grundpelarna för en teori om demokratins ledarskap.

Många har hävdat att den folkvalde ledaren befinner sig ett dilemma mellan lyhördhet och effektivitet. James Bryce skriver i sitt klassiska översiktsverk Modern Democracies (1921) att den gode ledaren både förmår att uppfatta vad folket önskar och att ha mod att gå före och ta initiativ. Den amerikanske statsvetaren Robert Dahl framhåller att en demokrati måste låta folkets vilja komma till uttryck och samtidigt ge utrymme för handling och beslutsförverkligande.

Tvivelsutan har man därmed fångat två viktiga krav på de förtroendevalda och uppdelningen kastar också visst ljus över ledarskapets variationer. En del ledare har sin styrka i att ge röst åt folkets önskningar och längtan. Andra grundar sin ryktbarhet på förmågan att driva igenom beslut och nå praktiska resultat. Många gånger får handlingsförmågan skyla över andra brister. Hur många gånger har inte politiker med väldokumenterade karaktärsbrister blivit omvalda därför att de levererat valmännen de önskade tjänsterna.

3.

Men lyhördhet och dådkraft är inte de enda kraven. Den välkända tudelningen saknar ett betydelsefullt element. Ett demokratiskt system måste också uppfylla bestämda villkor när det gäller proceduren, sättet att fatta och genomföra offentliga beslut. Rättsstatens krav på oväld, likabehandling och förutsebarhet har en motsvarighet för den enskilde politikern. Demokratin fordrar rättrådiga ledare.

Det är inte nog att registrera en opinion och verkställa den med offentlig makt. Tillvägagångssättet är lika viktigt. Demokratins beslutsmetod är inte uteslutande instrumentell. Målet kan inte nås till vilket pris som helst. Även medlet är ett mål. Den tyske sociologen Niklas Luhmann har skrivit en bok med titeln Legitimation durch Verfahren (1983). Själva förfaringssättet bildar grund för medborgerligt förtroende.

Att formulera politikerns uppdrag med ett uttryck som "att ge väljarna vad de vill ha" är ofullständigt därför att det försummar kravet på rättrådighet. Den folkvaldes sätt att uppträda, tala, handla och förklara bestämmer i hög grad demokratins kvalitet.

Är det måhända i detta avseende som väljarna känner sina förväntningar särskilt svikna? Folket kanske inte enbart väljer voteringsautomater som skall producera materiella nyttigheter för den egna valkretsen. Kanske är valen också ett försök från medborgarnas sida att skaffa sig förebilder och rollmodeller. I varje människas själ strider egoisten med altruisten. Hoppas vi att politikern skall företräda det goda överjag som kan utveckla oss som människor? Det är i så fall icke att förundra sig över att rollen som politisk representant blivit vansklig.

4.

Hur kan en politiker genom rättrådighet vinna väljarens respekt? Demokratirådets genomlysning av svensk politik gav dessvärre fler negativa exempel än positiva. Politikerna lyckades inte förklara, sammanfattade vi exempelvis avsnittet om Europavalet. Slutsatsen kan utsträckas till många andra områden. De lyckades inte förklara.

Många år har nu förflutit sedan politikern var samhällets store hjälte och fixare, den allsmäktige serviceproducenten. Frågan är om de förtroendevalda funnit ett sätt att skapa förståelse för det politiska beslutsfattandets nya förutsättningar.

Demokratirådets granskning av den process som föregick besluten om småviltsjakten, Dennispaketet och socialförsäkringarna gav ett mycket nedslående resultat. Den svenska modellens traditionella beslutsmetod visar sig ofta ha stora brister från demokratisynpunkt. Det politiska systemet har i många fall misslyckats med att åstadkomma hållbara och legitima beslut. Bristen på politiskt ledarskap är uppenbar. De folkvalda befinner sig i underläge och faller undan för särintressenas hot och tjänstemännens motstånd.

Många viktiga beslut fattas genom dolda, informella kontakter. Särintressena frodas i mörkret. Mer offentlighet skulle gynna saklighet och kvalitet i beslutsfattandet. Dagens medborgare kräver också ett bättre kunskapsunderlag för att acceptera besluten.

Kravet på sanning och uppriktighet går på tvärs mot det inrikespolitiska spelets schabloner och mediefixering. Demokratins förnyelse kräver en omgestaltning av det offentliga rummet. Demokratins dialog har knappast utvecklats med ens en bråkdel av informationsteknikens hastighet.