Resultatet har blivit dubbelt lärorikt. Det ger inte bara en överblick över Sveriges geografi utan illustrerar även populärvetenskapens möjligheter och svårigheter.

När så många forskare skall samverka under ett gemensamt paraply är det ofrånkomligt att variationerna kommer att bli stora, både när det gäller uppläggning och kvalitet. Låt mig som granne från en annat samhällsvetenskapligt ämne redovisa några reflektioner under läsningen.

1.

Flera av volymerna har blivit riktiga fullträffar som, trots språkforskaren Sven Öhmans pessimistiska varningsord, visar att populärvetenskap inte bara är möjlig utan rent av en egen konstform.

Särskilda lovord förtjänar delen om miljön, som utkom 1991 med Claes Bernes och Claes Grundsten som temaredaktörer. Man märker att de många medarbetarna haft något angeläget att berätta. Kartorna, diagrammen och bilderna över svaveldioxidutsläpp, kväveläckage, syrebrist, miljöfarliga anläggningar och grustäkter ger tillsammans en både överväldigande och balanserad bild av miljöhotens proportioner. Uppenbarligen har miljöproblemet fungerat som en sammanbindande länk och underlättat integrationen mellan dataredovisning, kartläggning och slutsatser. Att Rolf Edberg på de avslutande sidorna förlänger perspektivet i två framtidsversioner förhöjer ytterligare läsvärdet.

En annan av favoriterna är Kulturlandskapet och bebyggelsen (red. Staffan Helmfrid, 1994). Kanske beror fascinationen på att det historiska kartmaterialet och alla flygbilder så åskådligt visar det komplicerade förhållandet mellan struktur och aktör inom samhällsvetenskaperna. Visst har naturen påverkat människors levnad, men se också hur människorna med egen kraft har omvandlat landskapet, som i sin tur bildar struktur för nästa generation. Huvuddelen av boken består av en vandring genom kulturlandskapets skiftande regioner. Man försjunker i begrundan över Flatåsen i Värmlands finnskogar, den första förstaden Sundbyberg, Klövsjös gårdsbebyggelse och Malmös donationsjordar.

2.

Sådana här samlingsverk är också intressanta för vad de inte berättar. Geograferna är lika dåliga som oss statsvetare och många andra när det gäller att analysera det egna bidraget till sitt forskningsföremål. I de förbiflimrande avsnitten om planering och markanvändning anar läsaren att kartan inte endast behöver vara en oskyldig beskrivning. Kartan är också ett instrument som makthavare genom tiderna har utnyttjat för att vinna kontroll över territoriet och ytterst dess invånare.

Nationalatlasens oskrivna del handlar om hur geograferna direkt och indirekt, medvetet och omedvetet, bidragit till att omforma landskapet och det svenska samhället. Hur ser dagens geografer på sin insats under sextiotalets högkonjunktur för samhällsplanering och beslutsmodeller? Var det någon disciplin som drabbades av de stora programmens adrenalinchock så var det geografin.

Atlasen nämner givetvis att gårdagens cirka 2 500 kommuner under några dramatiska decennier slogs samman till dagens drygt 280 storkommuner, men läsaren hålls ovetande om att gränserna ritades om på grundval av geografernas egna omlandsberäkningar och analysmodeller. Det närmaste man kommer är att bandet Infrastrukturen i förbigående nämner att ett utredningsförslag diskuterat "teorier om tätorters funktioner, influensfält och omland".

Det sista bandet, som bär den ståtliga titeln Sveriges geografi (red. Staffan Helmfrid, 1996), avslutas med ett avsnitt om geografins källor och metoder. Den som trott att man här äntligen skulle få en inblick i geografernas arbetssätt blir djupt besviken.

Den rumphuggna texten kan möjligen passera som parodi på missriktad populärvetenskap."Lägesbestämda data kan beskrivas och analyseras i form av geografiska mönster", förklarar författarna. Jaha, det hade man ju efter sjutton band börjat inse. Men hur? Boken visar två färgglada kartor, en med orter och en med vägar. "Tätorterna bildar punktmönster medan vägnätet är ett linjemönster." Häpnadsväckande. Man börjar i stället grubbla över om tätorterna skulle börja bilda linjemönster. (Om husen i Malmö lades i en lång rad, hur många varv runt jorden...) Och kanske har geograferna någon dold plan med vägar som punktmönster. Några teknister har ju definierat en cirkel som den dummaste vägen mellan en punkt.

Hela verket avrundas med en beskrivning av centralortsteorin, vilken ser tätorternas läge och storlek som "resultatet av en funktionell samverkan och påverkan mellan orter inom ett visst område". Teorin skall exemplifiera geografernas bruk av den funktionella förklaringstypen. Också på denna punkt skulle de nog behövas mer av samtal över de samhällsvetenskapliga ämnesgränserna. Funktionella förklaringar behövs säkert inom ett ämne som biologi, men deras användbarhet inom samhällsvetenskaperna har på goda grunder ifrågasatts.

3.

Ett annat grundläggande metodproblem hade också förtjänat en närmare diskussion. Kartan är uppenbarligen geografens viktigaste verktyg. När man söker efter samband mellan olika fenomen är det därför naturligt att man jämför kartbilder. Överensstämmer mönstren så drar man slutsatsen att det finns ett samband.

Men det är ingalunda självklart att geografisk samvariation också behöver motsvaras av en koppling i verkligheten. Tidigare epokers valforskare använde karteringsmetoden. En karta över jordbrukarbefolkningen jämfördes med en karta över bondeförbundet. Stor överensstämmelse tolkades som ett starkt samband: jordbrukare röstar på bondeförbundet. I det här fallet hade man rätt, men det kunde lika gärna uppträda skensamband. En uppmärksammad artikel av W.S. Robinson år 1950 visade att ett samband på den geografiska nivån inte alls behövde återfinnas på individnivån. Faran för ett sådant ekologiskt felslut innebar slutet för en hel forskningsriktning.

I dag diskuteras om man inte skulle kunna komma runt detta metodproblem genom att införa vissa antaganden och utnyttja nya analysmetoder. Harvardforskaren Gary King cirkulerar just nu ett manuskript där han påstår sig ha funnit en lösning på problemet.

Nationalatlasen antyder knappast alls att det kan finnas metodproblem när det gäller att tolka den geografiska informationen. Populärvetenskap innebär inte endast att förmedla slutprodukter i form av färdig kunskap utan också att lotsa in nya människor i forskarens värld av osäkerhet och tvivel.

4.

Statsvetarens nyfikenhet riktas helt naturlig mot avsnitten om politikens geografi. Det finns här stolta traditioner att falla tillbaka på. Föregångaren till SNA, Atlas över Sverige (1958), hade ett lika koncist som informativt avsnitt om de politiska partiernas utbredning och omfattning. Ingen som studerat partiernas historiska utveckling har kunnat gå förbi de noggranna kartorna över högerns, liberalernas och socialdemokraternas väljarstöd 1911, 1921 och 1956; för bondeförbundet och kommunisterna började skildringen 1921. Den analyserande texten, som skrevs av statsvetaren Gunnar Gerdner, lyckades förena överblick med upplysande detaljinformation. Ramsjö i norra Hälsingland var vid valet 1956 Sveriges rödaste kommun med 42 procent kommunister.

I SNA ägnas de politiska partierna ett tjugotal sidor i delen Befolkningen (red. Sture Öberg och Peter Springfeldt, 1991). De större partierna får var sitt uppslag med en kort text över partiets historiska framväxt och partiets politiska geografi. Skildringen är tunnare än i Atlas över Sverige. Huvudkartan visar andelen röster vid senaste riksdagsval; ungefär samma bild ger en kompletterande karta över genomsnittet under den senaste tjugoårsperioden. Kommunsammanslagningarna har medfört att redovisningsenheterna blivit större och därmed har en del detaljrikedom gått förlorad. Kartorna ger heller inte något historiskt perspektiv.

Även om layout och färgsättning är snitsigare i SNA måste man konstatera att jämförelsen när det gäller innehåll knappast utfaller till SNA:s fördel. Det kan möjligen finnas en brist på grundforskning om Sveriges politiska geografi, men det hade ändå gått att göra mer av redan tillgänglig kunskap.

Denna slutsats gäller inte bara avsnittet om partierna, utan kan utsträckas till stora delar av atlasen. Det verkar som man medvetet valt att lägga sig på en tämligen allmän nivå och därmed avstå från att ge verket en mer vetenskaplig prägel. Ambitionen att nå en stor läsekrets är naturligtvis lovvärd, men frågan är om inte den publik som söker sig till ett arbete av detta slag skulle tålt och uppskattat några grader högre forskartemperatur.

Som det nu blivit har en betydande del av atlasen kommit ägnats åt allmänna illustrationer med beledsagande texter av relativt låg informationshalt. "Geografin handlar om människan och naturen. Akvedukten i Håverud, Dalsland." "Fram till 1992 bröt man järnmalm i Dannemora gruvor i Uppland." "Avesta lasarett vid Dalälven, en del av den offentliga sektorn, med landstinget som huvudman." "Den mesta tiden tillbringar vi hemma, och inte bara för sömn." Exemplen har hämtats från avslutningsbandet.

Även om nationalatlasens sista del nu har utkommit så fortsätter arbetet. Verket ges ut även i en engelsk upplaga och en PC-version blir komplett i början av 1997. Vissa delar skall komma ut i nya upplagor. Behovet av geografisk allmänbildning ökar säkert i en tid då vi alla kommer att bära GPS-mottagare när vi ger oss ut i blåbärsskogen.