Förhållandet mellan centralmakt och lokalmakt har ibland förskjutits. Särskilt under två epoker var den lokala självstyrelsen starkt tillbakapressad av en härsklysten centralmakt. Den ena gången var under det karolinska enväldets tid. Riket hade då fått en enhetlig och effektiv statsförvaltning som kungamakten inte var sen att utnyttja. Den andra gången var under välfärdsstatens expansiva årtionden efter andra världskriget. Jämlikhet och standardhöjning fick motivera centralstyrning, stordrift och strukturrationalisering. Storkommunerna blev i praktiken lokala organ för den statliga förvaltningen.

Karl XI och Tage Erlander delade åtminstone en åsikt. Stockholm vet bäst. Enhetlighet är en dygd. Sveriges styrelse är för viktig för att överlämnas åt de olika landsändarna.

Av olika skäl befinner vi oss nu i en tid av decentralisering. Kommunerna återfår en del av sin självständighet. Den cyniske säger att när pengarna är slut så delar man ut makt. Den vidgade lokala självstyrelsen skulle därmed bara innebära att centralmakten överlämnar till kommunerna att administrera nedskärningarna i den offentliga sektorn.

Denna realpolitiska tolkning kan säkert ha fog för sig, men den fångar inte hela sanningen. Den lokala självstyrelsens förstärkning är också en del av en demokratiseringsprocess. Dagens medborgare ställer större krav på delaktighet och inflytande. Olika orter runt om i landet nöjer sig inte längre med att sitta och vänta på Stockholm.

Den stora frågan är om dagens kommuner klarar av den stora omställningen från lokal statsmyndighet till levande organ för medborgerlig självstyrelse. Förutsättningarna är både goda och dåliga.

I längre perspektiv har Sverige en internationellt relativt unik tradition av lokal självstyrelse. Menigheten har genom århundraden på olika sätt deltagit i rättskipning och offentlig förvaltning. Läskunnighet och träning i folkrörelsernas studiecirklar har förberett medborgarna på att ta samhällsansvar. Undersökningar under senare år visar också att medborgarna blir alltmer kunniga och kritiska. Kommunalpolitiken har också blivit alltmer vital och självständig i förhållande till rikspolitiken. Olika lokala initiativ såsom byagrupper stärker självkänslan.

Men det finns också svårigheter. Många medborgare känner sig främmande för dagens politiska former. Den senaste tidens skandaler har ytterligare spätt på misstroendet mot politikerna. Klyftan mellan väljare och valda blir inte mindre av massmediernas fixering vid politiken som spel och drama. De lokala partierna har svårt att rekrytera nya medlemmar. Ungdomarna är ofta starkt engagerade av dagens problem i Sverige och världen, men de drar sig för att engagera sig i de traditionella politiska organisationerna.

Uppenbarligen finns det ett glapp mellan institutioner och medborgare. Mycket kan åstadkommas genom att ändra kommunernas organisation och beslutsformer. Många kanske tycker att det redan experimenterats alldeles för mycket med kommundelsnämnder, beställar-utförar-organisationer, folkomröstningar, brukarmedverkan, egenmakt och andra nyheter. Men det här är inte slutet, det är bara början. En lång process återstår innan varje kommun funnit sin fungerande modell för hur gårdagens tradition av lokal självförvaltning skall kunna översättas till morgondagens krav på medborgarstyrelse, rättssäkerhet och handlingskraft.

Sökandet efter en standardmodell är förgäves. Kommunerna är så olika. Det går exempelvis inte att generellt säga huruvida kommunal parlamentarism eller kommunal samlingsregering är bäst.

Det räcker inte heller att bara ändra organisationen. Demokratin står och faller med sina medborgare. Under välfärdssystemens uppbyggnadsskede vande sig invånarna vid en alldeles speciell och mycket inskränkt roll som servicekonsument. Kommunmedlemmen reducerades till en kund och klient, vars enda uppgift blev att ställa krav och stå i kö.

Demokratin innebär dock någonting mycket mer. Medborgarskapet bygger på en förening av rättigheter och skyldigheter, av frihet och ansvar.

Att vara medborgare är att gemensamt med andra vara med och skapa morgondagens samhälle. Var och en har sina speciella erfarenheter och önskemål. Det är en rättighet att föra fram dem, men också en skyldighet att lyssna på andras krav och synpunkter. Demokratin kräver därför en ständig dialog, ett offentligt rum där olika meningar kan mötas och brytas.