Vad det bara en tillfällighet att ett massmediums födelse illustrerades av bilder på en fabrik som stängdes? När industrialismen gick ut kom journalismen in.

Industrialismen var inte bara ett ekonomiskt system utan en hel organisationsprincip som kom att forma stora delar av samhällslivet. Fabrikssystemet byggde på standardisering, rutiner och disciplinering. Det var kanske synd att roboten och datamaskinen kom ett sekel för sent. Tänk om vi sluppit det tvång och den smärta som följde på alla frenetiska försök att tämja individer till lydiga automater vid löpande band och slamrande skrivmaskiner. Historien om de sociala rörelserna är i mycket en fråga om motreaktioner. Hur skall arbetarrörelsen förklaras annat än som ett försök att i kollektivet återfinna mänsklig värdighet. Att även motrörelsen kom att organiseras som en fabriksarmé bevisar endast motståndarens dominans.

I många avseenden innebar industrialismen ett brott med det förgångna, men på en punkt var det kontinuiteten som dominerade. Liksom det traditionella samhället byggde industrialismen på att människorna visste sin plats och vad var vana vid att lyda. Visserligen ersattes den kyrkliga auktoriteten av den värdsliga, visserligen innebar den allmänna rösträtten en delseger för medborgarskapstanken, men i praktiken var makten över tanken alltjämt starkt koncentrerad. Auktoriteterna ifrågasattes inte.

Ett av de intressanta resultaten från de statsvetenskapliga väljarundersökningarna syns aldrig i de redovisade tabellerna. Bortfallet, i praktiken de personer som vägrar ställa upp för en intervju, steg mellan 1956 och 1976 från 7 till 26 procent. Gamla intervjuare som jag talat med berättar om att det i mitten av femtiotalet normalt inte föll någon in att man kunde säga nej när en myndighetsperson från statistiska centralbyrån knackade på och sade att man blivit utvald för en intervju. Numera krävs det utförliga beskrivningar och informerat samtycke innan man ställer upp.

2.

De senaste årtiondenas utveckling är så omvälvande att vi ännu inte hunnit fånga och etikettera den. En del skulle beskriva den i mörka toner, som normupplösning, anomi och samhällets sönderfall. Andra ser den säkert som en färd mot ljuset, mot individualitet, frihet och självständighet.

Frågan är om vi i vår förståelse har kommit så mycket längre än det polariserade debattläget efter franska revolutionen. Edmund Burkes reflektioner har fortfarande inte fått något tillfredsställande svar.

Det finns trots allt ett antal samhällsteoretiker som mer förutsättningslöst nalkas frågan om hur man bör organisera den sociala kontrollen i ett icke-hierarkiskt samhälle. Den engelske statsvetaren Michael Taylor har svept igenom litteraturen om statslösa samhällen och funnit tre olika sätt att upprätthålla allmän ordning (Community, liberty and anarchy, 1982). Ett är att anklaga avvikare för häxeri och svartkonst. Ett annat är att dra undan fördelar i ett system med tjänster och gentjänster; i värsta fall kan en upprorisk helt uteslutas ur gemenskapen. Den tredje metoden är skvaller.

Taylor erkänner själv att häxbränning kanske inte är så gångbar i det moderna samhället, men ser mer positivt på den lilla gruppens ömsesidiga bindningar. Han har dock får skarpt svar på tal av antroplogen Mary Douglas, som avfärdar detta förslag som ett uttryck för romantisk kommunitarism (Ethics, oktober 1985).

Kvarstår så skvallermetoden. Ordningen upprätthålls genom den allmänna opinionens tryck. Löje, kritik och beröm spelar på negativa sanktioner som skam och skuldkänslor. En avvikare straffas genom man tar heder och ära av honom eller henne.

Inget samhälle är utan makt, inte heller det minst hierarkiska. Den viktigaste maktresursen i skvallersamhället är makten att utså misstroende. Vem är det som väljer ut den som denna vecka skall utställas till allmänt åtlöje?

Jag förmodar att man på journalisthögskolorna studerar tryckfrihetsförordningen och de pressetiska reglerna. Kurslitteraturen borde omedelbart kompletteras med en av de allra viktigaste normkällorna, nämligen Jantelagen.

När morgondagens historiker skildrar det sena nittonhundratalets Sverige kommer antagligen ett viktigt kapitel att handla om skamstraffets återinförande. En möjlig rubrik vore "Från skampåle till löpsedel".

Oavsett om man tycker bra eller illa om denna utveckling borde man så sakligt som möjligt kunna fastställa hur normbildningen faktiskt går till i journalismens skvallersamhälle. Svaret måste sannolikt till stor del bero på vilket slag av normproblem som samhället står inför. Gäller det ett mindre antal normer av enkel natur kan skambeläggandet säkerligen vara en effektiv metod. Däremot är det betydligt mer tveksamt om löpsedeln fungerar som det bästa tillvägagångssättet för att bilda och upprätthålla normer av mera komplicerat slag.

Allt tyder på att vi kommer att ställas inför stora och svåra avgöranden av etiskt slag. Frågetecknen för dagens normbildningssystem är så stora att det är en samhällsteoretisk förstarangsuppgift att söka efter alternativ.

3.

Det tragiska är att lösningen ligger i ett system som försatt sig självt i en härva av moraliska konflikter. Demokratin erbjuder en fungerande arbetsmetod för att hantera svåra moralproblem.

Att gå från detta allmänna konstaterande till mer praktiskt utslagsgivande rekommendationer ställer den samhällsvetenskapliga analysförmågan på hårda prov. En nyutkommen bok uppfyller de redan höga förväntningarna. Författarna tillhör mina forskarfavoriter. Amy Gutmann, statsvetare i Princeton, minns jag från en kongress häromåret när hon med en stillsam men etsande kritik fick nestorn Robert Dahl att erkänna att han önskade att han kunnat skriva om sin bok. Dennis Thompson från Harvard har skrivit mycket om byråkratins etik, men kanske framför allt gjort sig känd för sin lysande essä om John Stuart Mill och den representativa demokratin. När nu dessa två skarpsinniga analytiker gått samman i en studie om demokrati och moraliska konflikter har resultatet blivit en bok som sannolikt kommer att bli ett standardverk i de kommande årens demokratidebatt (Democracy and disagreement, Harvard University Press 1996).

Boken handlar om varför moraliska konflikter är oundvikliga i politiken och vad som bör göras åt dem. Författarna distanserar sig från åtskilligt som skrivits i den allt stridare strömmen av böcker i den diskursdemokratiska genren. Jürgen Habermas anklagas exempelvis för att inte tillräckligt beaktat kravet på fri- och rättigheter. De utvecklar en egen precisering av tanken på demokratin som dialog, vad som i den samhällsvetenskapliga jargongen också benämns deliberativ demokrati.

I kort sammanfattning grundas deras demokratitolkning på tre principer som reglerar den politiska processen: ömsesidighet, offentlighet och ansvar. Den offentliga politiken måste också bygga på principerna om grundläggande frihet, grundläggande möjligheter och rättvisa möjligheter.

För många i huvudådran av internationell och även svensk statsvetenskap utmanar boken en del invanda föreställningar. Vi är vana vid att definiera demokratin som en procedur, en beslutsteknik. Gutmann och Thompson menar att majoritetsprincipen inte är tillräcklig. Demokratin måste också kunna se till att beslutens innehåll tillfredsställer vissa grundläggande krav. De polemiserar förvisso även mot dem som vill hämma den politiska majoriteten genom rättsliga bindningar. De ser sin demokratitolkning som en väg ut ur låsningen mellan procedur och innehåll.

Också i andra avseenden försöker Gutmann och Thompson inta en mellanposition. De menar att den samhällsteoretiska debatten alltför länge fått domineras av två motstående skolor. Det ena lägret utgår från egoistiska aktörer som enbart försöker maximera sin egen nytta. Det andra synsättet förutsätter att beslutsfattaren kan höja sig till en altruistisk nivå som kan överblicka den definitiva helheten. Sin egen position bygger de på ömsesidighetens princip. Aktörerna erkänner här att det föreligger oenighet, men de är inriktade på att utveckla sina argument gentemot andra och försöker nå fram till en lösning som är acceptabel för alla parter. Metoden kan inte reduceras till en enkel förhandling, eftersom aktörerna inte enbart strävar efter att maximera sina egna vinster.

Dagens representativa demokrati uppfyller långt ifrån kraven på dialogdemokrati. De förtroendevalda hindras särskilt av två omständigheter: specialisering och valkretstillhörighet. Arbetsdelningen har lett till att många moraliska konflikter förvandlats till tekniska frågor som delegerats till myndigheter och domstolar. Rädslan att inte bli åternominerad och omvald reducerar den folkvalde att bli en närsynt försvarare av snäva valkretsintressen.

4.

Amy Gutmann och Dennis Thompson är de första att påpeka att deras dialogdemokratisk argument måste gälla även deras eget arbete. Boken är inget facit för dagens moralproblem, men den erbjuder goda argument för en arbetsmetod som kan hantera konflikter i ett samhälle med djupgående oenighet mellan olika medborgargrupper.

Författarna anger några riktlinjer för att reformera den politiska processen. De varnar mot tendensen att skilja mellan separata debattarenor och beslutsarenor. Den representativa demokratin bör heller inte organiseras så att det bara är de förtroendevalda som ger argument och medborgarna som tar emot dem. Dialogdemokratin bör inte förpassas enbart till de politiska institutionerna; samtalet i moralfrågor måste också föras i arbete, fritid och föreningsliv. Särskilt stor betydelse har utbildningssystemet. Skolornas uppgift är inte endast att förmedla kunskaper utan att träna för den svåra medborgarplikten att argumentera för sin uppfattning och lyssna på motståndaren. Även om institutionernas utformning kan vara viktig gäller det att inte försumma kulturen och de medborgerliga dygderna.

Dialogdemokratin öppnar möjligheten att låta samhällets normbildning och medborgarnas moraliska oenighet träda in mitt i vardagspolitik och dagsdebatt. Dialogdemokratin är mer idealistisk än traditionell politik eftersom den ställer högre krav på opinionsbildningen. Däremot är den mer realistisk eftersom den inte förväntar att samhället skall kunna uppnå slutlig enhet i grundläggande värdekonflikter. Demokratin erbjuder en väg att leva i oenighet under ömsesidigt acceptabla former.