Maria Leissner motiverar sitt avhopp med att hon inte lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna. Det innebär en bekräftelse på att popularitetsmätningarna från Sifo, Imu, SCB, Temo, Gallup och allt vad de heter nu har fått en betydelse som kan överträffa valen.

Enligt vår konstitution fäller väljarna sin dom med vissa regelbundet återkommande tillfällen. Däremellan har de förtroendevalda ett mandat att styra landet. Valperioden får inte vara för lång, för då kan de valda bli alltför okänsliga för opinionen. Men valen får heller inte komma för tätt, för då blir politiken alldeles för kortsiktig, nervös och ryckig. Som en kompromiss mellan dessa två krav har Sverige numera fyraåriga mandatperioder, vilket är normalt för de parlamentariska demokratierna.

Det verkar emellertid som om vi nu i praktiken gått över till ett annat system. De ideligen återkommande opinionspejlingarna har lett till att vi fått en permanent valrörelse. Detta politiska systemskifte behöver diskuteras. Håller opinionsundersökningarna tillräcklig kvalitet för att kunna läggas till grund för så allvarliga beslut som partiledarskiften och därmed sammansättningen av regeringsalternativen? Är de som svarar på telefonintervjuarnas snabba frågebatterier medvetna om att de i praktiken utövar en konstitutionell makt i klass med riksdagens val av statsminister? Vet journalister och politiska kommentatorer om att deras tolkningar av opinionen inte bara är en oskyldig spegellek utan att de ingår i en beslutsprocess med långtgående konsekvenser för landets ledning? Och inte minst viktigt: bör de politiska partierna själva acceptera och understödja denna utveckling?

Folkpartiledarens avgång har också givit tillfälle till en interiörskildring av dagens politiska partier. Man får intrycket att det är Maria Leissner, inte folkpartiet, som drabbats av dåliga opinionssiffror. Partiledaren förväntas uppenbarligen fungera som en bogserbåt med de tröga partipråmarna på släp.

Denna bild av maktrelationerna inom partierna är rätt realistisk. Det verkar finnas en strikt arbetsfördelning så att partiledningen sköter politiken och partiorganisationen nominerar riksdagsledamöter. I övrigt har partimedlemmarnas roll reducerats till att då och då utbrista i veklagan över den lika avlägsna som oförstående partiledningen.

Det fanns en gång tanken att de politiska partierna skulle vara idéburna rörelser, fyllda av ett patos att skapa ett nytt samhälle. I dag sviker de politiska partierna sin uppgift att bidra till samhällsdebatten med nya, framåtsyftande idéer. Inte ens den mest visionäre ledare kan ensam ersätta en debatterande organisation. Ett partiledarskifte kanske därför i första hand visar på partiets kris.