Strax efter klockan tio på kvällen den 28 mars 1979 förklarade talmannen i det engelska underhuset att de konservativas misstroendeförklaring mot regeringen hade samlat 311 röster medan 310 ledamöter röstat för regeringen. Ministären Callaghan föll. Ett nyval kort tid därefter förde Margaret Thatcher till makten.

En av labour-ledamöterna, Sir Alfred Broughton, var så sjuk att Callaghan avstod från att tvinga honom till parlamentet för att rösta. Vad hade hänt om regeringen med denna röst kunnat sitta kvar och själv bestämma tidpunkten för nästa val?

Den 8 november 1960 segrade John F. Kennedy över Richard Nixon med ytterst knapp marginal. Om mindre än 9 000 väljare i Chicago med förorter hade röstat annorlunda så hade Nixon blivit vald. Amerikansk politik, sannolikt också världspolitiken, hade tagit en annan riktning i ett av efterkrigstidens avgörande skeden.

Den 14 augusti 1949 gick väljarna i Förbundsrepubliken Tyskland till sitt första parlamentsval. Partisplittringen medförde att den efterföljande regeringsbildningen blev komplicerad. Till sist valdes Konrad Adenauer till förbundskansler. Socialdemokraten Kurt Schumacher missade chansen att leda arbetet på att lägga fast landets inrikes- och utrikespolitiska kurs. Adenauer vann med en rösts övervikt.

Dessa exempel återges av Jean Blondel i sin lärobok i statskunskap (The Discipline of Politics, 1981). Han kunde kompletterat med några svenska motsvarigheter. Efter valet 1887 hade frihandlarna ännu majoritet i andra kammaren. En av frihandlarna resterade emellertid för obetald kommunalskatt med 11 kronor och 58 öre. Både ngköks-Olle och övriga frihandlare som stod uppsatta på hans listor diskvalificerades och byttes ut mot 22 tullvänner (se Leif Lewin, Ideologi och strategi). Protektionisterna kom därmed att segra.

Från vår egen epok kan vi erinra oss jämviktsriksdagen efter 1973 års val och de enstaka söndagspoströster och bråkdelar av procent som gjorde att 1979 års val följdes av ytterligare tre borgerliga regeringsår.

2.

Hur skall man tolka de små marginalernas mystik? Det enklaste vore att skriva utfallen av dessa jämna lägen på tillfälligheternas konto.

Det visar sig dock att slumpen inte räcker som förklaring. Två statsvetare tog den långa serien av amerikansk valstatistik och studerade röstvariationerna för de två stora partierna. Med en rent slumpmässig modell skulle svängningarna varit större och mer oregelbundna. I stället verkade det finnas osynliga krafter i rörelse. Väljarna föreföll, åtminstone genomsnittligt sett, att föredra det parti som för tillfället befann sig i minoritet. Konkurrensen mellan partierna blev därmed skarpare än väntat (Donald Stokes och Gudmund Iversen, "On the existence of forces restoring party competition", Elections and the Political Order, 1966).

Vilken är då denna politikens mystiska kraft? Lösningen på gåtan formulerades i en statsvetenskaplig klassiker som i år fyller fyrtio år. Anthony Downs kom med sitt arbete An Economic Theory of Democracy att lägga grund till ett livskraftigt forskningsområde i gränslandet mellan statskunskap och nationalekonomi.

I Downs värld är det inte väljarna utan partierna som rör sig. Han har därmed samma uppfattning som åtskilliga partibytare. "Nej, jag har inte ändrat åsikt, det är mitt gamla parti som jag inte längre känner igen." Man borde därför hellre tala om partierna som väljarbytare.

Med en provokativ formulering utgår Downs från att partierna är röstmaximerare. "Partierna utformar sin politik för att vinna val, snarare än att de vinner val för att utforma sin politik."

Downs erkänner själv att hans modell inte är originell. I själva verket har han låtit sig inspireras av ekonomen Harald Hotelling, som i en klassisk uppsats från 1929 förklarat varför två konkurrerande butiker tenderar att lokalisera sig i mitten av huvudgatan. Om gatan motsvaras av vänster-högerskalan och affärerna av politiska partier visar Downs varför två partier maximerar sina röstchanser om de närmar sig centrum och lägger sig nära varandra.

Som alla modeller bygger även denna på vissa antaganden. Opinionsfördelningen förutsätts vara stabil. Väljarnas rangordningar av olika politiska alternativ antas följa vänster-högermönstret. De flesta väljare ligger i mitten av skalan.

Modellen utsäger att partierna söker sig till mittenväljaren. Medianväljarteoremet innebär att den väljare som har hälften av väljarna till vänster om sig och hälften av väljarna till höger om sig får igenom sin vilja.

Det har senare visats att modellen gäller även om en del antaganden modifieras. Downs resonemang begränsade sig till en enda politisk skala, men logiken håller också i ett partisystem med fler än en dimension (t.ex. Gordon Tullock, "Hotelling and Downs in two dimensions", i Toward a Mathematics of Politics, 1967). Även i politikens värld har motsvarigheterna till ICA och Konsum en tendens att etablera sig mitt på det blåsiga förortstorget.

3.

Två konkurrerande partier, eller två politiska block i ett flerpartisystem, har alltså en tendens att dela upp väljarkåren i två ungefär likstora hälfter. I sin enkla formulering är modellen statisk. Det ligger emellertid nära till hands att beakta ett antal förändringsfaktorer.

Demografiska förändringar påverkar väljarkårens sammansättning. Opinionsfördelningen kan förskjutas. Informationsbrister gör det svårare för partierna att profilera sig. Partierna kan gå till val på diffusa program som ökar väljarnas osäkerhet. Partierna fastnar därför inte i fixa lägen. I stället blir partiernas positionering en kontinuerlig sökprocess.

Dessutom kan nya partier dyka upp. Downs påpekar att partier kan födas av två olika orsaker. Ett slags parti uppstår därför att det vill vinna val. Det utgår från att det finns många väljare som inte längre företräds av något existerande parti. En annan typ av parti är inriktat på att påverka ett gammalt parti att ändra sina ståndpunkter.

Downs förslag om hur modellen skulle kunna utvecklas har inspirerat många forskare. Id‚n om att politikern kan analyseras som öden ekonomiska människanö visade sig mycket fruktbar (en översikt ges i Erik Moberg, Offentliga beslut: en introduktion till den ekonomiska teoribildningen inom statsvetenskapen, 1994).

Flerpartisystem är mer komplicerade att analysera än det enkla tvåpartisystemet. I länder med många partier är det sällan väljarna som direkt avgör regeringsmaktens sammansättning. Utfallet bestäms i stället genom förhandlingar mellan partiledarna. Frågan är hur rationellt kalkylerande partier agerar. Olika slags koalitionsteorier har under åren utvecklats för att förstå regeringsbildningens logik.

Också för valforskningen kom Downs modell att spela stor roll. Grundantagandet, att väljare röstar på det parti som de tycker bäst om, kan verka föga upphetsande, men satte igång en febril aktivitet bland statsvetare och ekonomer med sinne för matematik. Politikens avstånd och dimensioner låter sig uttryckas i rumsliga modeller. Dessa kartbilder blev snabbt föremål för tolkningar och räkneövningar.

Uppfinningsrika forskare fann dessutom att inte endast politikerna utan också byråkraterna kunde tolkas som nyttomaximerande aktörer. Precis som ett parti försöker vinna röster strävar den rationelle generaldirektören att befästa och utvidga sitt revir. Man hade därmed fått en förklaring till förvaltningsapparatens inneboende expansionstendens.

4.

Detta slags formella modeller baserade på antagandet om rationella val är numera allmängods inom statsvetenskapen. Varje nummer av ledande facktidskrifter som American Political Science Review innehåller artiklar med invecklade matematiska modeller och mycken algebraisk krutrök.

Forskningsriktningen är i dag etablerad men ingalunda oomstridd. Frågan är vad resultaten egentligen lär oss om den politiska vardagsverkligheten.

Ibland hör man påståenden om att statsvetenskaplig och ekonomisk öpublic choiceö-teori har visat att politiker och offentliga byråkrater är egoister som bara är ute efter för att tillfredsställa sitt eget särintresse. Man gör sig då skyldig till att ha förväxlat verklighetspåståenden med teoretiska modellantaganden. En genomgång av systematiska undersökningar visar att väljare, politiker och tjänstemän ingalunda är dömda till närsynt egoism (Leif Lewin, Det gemensamma bästa: om egenintresset och allmänintresset i västerländsk politik, 1988).

Man skulle enkelt kunna samla en stor hög undantag. Politiken präglas naturligtvis långt ifrån alltid av små marginaler. Det finns mängder av exempel där Downs modell inte stämmer.

Men kritiken för bristande realism skjuter på ett sätt förbi målet. Många invändningar som riktats mot Downs modell grundas på en missuppfattning av vetenskapliga modellers natur över huvud taget.

Den franske sociologen Raymond Boudon har påpekat att man ofta blandar samman modell och verklighetspåstående (La place du désordre, 1984). En teoretisk modell är en abstrakt stilisering. De bygger på den enkla logiken öom, såö. Om man gör vissa antaganden, så händer detta och detta. Många samhällsteoretiska konstruktioner har denna karaktär. Idén om den perfekta marknaden är ett tankemässigt hjälpmedel. Någon perfekt marknad har naturligtvis aldrig funnits och skulle idén tolkats som en empirisk hypotes skulle den varit förkastad och glömd för länge sedan.

Tankemodeller av Downs typ är värdefulla just därför att de inte är realistiska. De hjälper oss att skönja regelbundenheter och systematik i en värld av oordning och detaljer. Som tankeinstrument är de effektiva just därför att de renodlar och förenklar.

Ingen skulle emellertid komma på tanken att låta sin förståelse av samhället begränsas till en enda modell. Det skulle möjligen vara den som frivilligt sätter på sig skygglappar med en millimeterstor öppning. För en specialiserad forskare kan det vara berättigat att driva ett enda spår i botten. För samhällsdebatten skulle det emellertid vara förödande om ett enda betraktelsesätt blev förhärskande.