Tolkningarna av högerextremismen bygger anmärkningsvärt ofta på organiska metaforer. Det förefaller närmast obligatoriskt att förklara högerextremism och fascism i termer av grogrund och jordmån; propagandan sår frön som kan slå rot i arbetslöshetens betongöken. Budskapet sprids längs politikens smittovägar. Den politiska sociologin har inte undgått att påverkas att vi lever i aidssjukdomens tidsålder.

Det finns nu en relativt omfattande samhällsvetenskaplig forskning om europeisk högerextremism. Mediernas larmrapporter kan lätt ge intryck av att högerextremismen kontinuerligt växer. En översikt över valstatistiken ger knappast belägg för någon sådan enhetlig trend. I vissa länder, förutom Frankrike även exempelvis Österrike, Italien och Belgien, har högerextrema partier under senare tid fått stöd av mer än var tionde väljare. Men det finns också länder där högerextremismen gått tillbaka; i Tyskland samlar Republikanerna numera endast några få procent.

Tyska attitydundersökningar pekar på att det finns en hård högerextrem kärna på cirka fem procent. Därtill kan läggas mellan tio och femton procent av befolkningen som kan beskrivas som mjuka högerextremister (Jürgen Falter, "Wer wählt rechts?", 1994). Även i Frankrike uppger omkring var femte väljare att de instämmer med Nationella frontens uppfattningar. Även om röstsiffrorna uppvisar stora variationer mellan länder och över tid så har högerextremismen i dag nått en sådan omfattning att den har förändrat Europas politiska karta.

2.
Samhällsforskarnas traditionella analysinstrument har ofta visat sig otillräckliga för att fånga detta politiska fenomen. Redan etiketteringen vållar problem. Den allmänt brukade termen "högerextremismen" är i själva verket inte särskilt träffande.

Le Pen och Nationella fronten har skärskådats av en grupp franska statsvetare. Deras bok "Le Front national à découvert" har blivit ett standardverk. Den första upplagan kom ut redan 1989 (och recenserades av mig i under strecket den 7 april samma år); försedd med aktualiserande tillägg har den nu utkommit i en andra upplaga (Nonna Mayer och Pascal Perrineau, red., Presses de la Fondation Nationale des sciences politiques, 1996).

Nationella frontens budskap består av två huvudelement: nation och folk. Det regeringsprogram som partiet presenterade 1993 syftar till en nationell pånyttfödelse. Den nationella identiteten anses vara akut hotad av diverse krafter och processer som leder till rotlöshet och globalisering. Den mest överhängande faran är invandringen. Nationella fronten synes vilja åstadkomma en etnisk rensning. Tanken på assimilering avvisas; de främmande folkelementen skall förpassas. Le Pen förkunnar segregeringens credo: "separate but equal". Även om ordet "ras" vanligen undviks till förmån för ord som "folk", "kulturer", "traditioner" och "mentaliteter" är programmet i praktiken rasistiskt.

Partiprogrammets åkallan av det franska folket förbinds med en kritik av den "formella" demokratin. Makten har övertagits av lobbygrupper, oligarkier och ett korrupt partivälde. Frontens diffusa plädering för direkt demokrati gör det befogat att karaktärisera dess budskap som populistiskt.

Denna speciella idéblandning av nation och folk ges av Pierre-André Taguieff benämningen nationalpopulism. Den förenar vissa traditionella värderingar såsom enhet, hierarki och harmoni med socialdarwinistiskt tankegods såsom vitalism, kamp, strid och den starkares seger.

I den nya upplagan av sin bok konstaterar forskningsgruppen att Le Pen tonat ner sin högerprofil. Under 1980-talet fanns tydliga spår av nyliberalism och attacker på socialstaten. I dag vinnlägger sig fronten om en mer social framtoning och har gjort arbetslösheten till ett framträdande tema i angreppen mot de etablerade partierna.

3.
Valsociologins vedertagna förklaringsmodeller räcker inte särskilt långt för att förklara Nationella frontens valframgångar. Det går knappast att utpeka ett enda avgränsat socialt skikt som partiets kärnområde. I stället stöds partiet såväl av unga som gamla, kvinnor som män, både högre tjänstemän, småföretagare och arbetare.

Det som särskiljer Nationella frontens anhängare från övriga väljare är inte deras yttre sociala egenskaper utan deras inre bevekelsegrunder. Bortsett från en liten durkdriven kärna av medvetna ledare är partiets sympatisörer knappast några ideologiskt renläriga nationalpopulister. De drivs framför allt av sin misstro mot de etablerade partierna. Bokens redaktörer kallar Nationella Fronten rädslans parti. De nedslitna förorterna alstrar fruktan för brottslighet, invandring och arbetslöshet. De sociala nätverken är sönderslitna. Otryggheten förstärks av övertygelsen om att de gamla partierna står handfallna och likgiltiga. Le Pens seger speglar stadens och statens kris.

4.
Forskningen har därmed vänt sig från de individbaserade förklaringsmodellerna. En viss social bakgrund eller personlighetstyp behöver inte predestinera till evig högerextremism. Det är i stället fråga om ett samspel mellan sociala problem och det politiska systemets funktionssätt.

Redan de franska statsvetarna är inne på att de politiska institutionerna delvis kan förklara Le Pens valframgångar. Genombrotten 1984 och 1986 illustrerade en av statsvetenskapens "lagar": proportionella val leder till flerpartisystem. När Mitterrand experimenterade med valsystemet för att splittra motståndarna öppnades dörren till parlamentet. När Frankrike sedermera återgick till majoritetsvalsystemet höjdes ånyo tröskeln. Man kan dock parentetiskt fråga sig om det är rimligt med ett valsystem som gör att den fjärdedel av väljarna som röstat på något småparti inte har en enda representant i parlamentet.

Le Pen har också haft särskilt stora framgångar i jämförelsevis betydelselösa val. Europaval, kommunalval och regionval har av väljarna knappast uppfattats få några stora politiska konsekvenser och har i stället utnyttjats som tillfällen att protestera mot det politiska etablissemanget.

Tanken att det politiska systemet kan förklara högerextremismens variationer har fått en elegant formulering och prövning av tysk-amerikanen Herbert Kitschelt. Hans bok "The Radical Right in Western Europe" (The University of Michigan Press, 1995) har fått amerikanska statsvetarförbundets utmärkelse som bästa bok inom området jämförande politik.

Egentligen är undersökningen endast en tillämpning av statsvetenskapens medianväljarteorem. I sin enklaste form konkurrerar två partier om rösterna längs en vänster-högerskala. För att maximera sitt röstunderlag drar sig partierna in mot mitten där det stora väljarmängderna finns. Därmed lämnas flyglarna tomma. Fältet är öppet för partier som utmanar både från vänster och höger.

Det centrala begreppet är politikens möjlighetsstrukturer. Det räcker inte med att hänvisa till förändringar i samhälle och ekonomi för att förklara utmanarpartiernas framgångar. Rasism och etnocentrism är varken tillräckliga eller nödvändiga betingelser. Man måste också beakta det utrymme som lämnas av politikens institutioner och etablerade aktörer. Man kunde säga att även statskunskapen har sina teorier om utbudssidan, ett slags "supply-side politics".

För att kunna tillämpa teorin måste åtskilliga av dess element preciseras. Kitschelt modifierar exempelvis den vedertagna innebörden av vänster-högerskalan. Samtidens politik domineras inte längre lika fullständigt av planhushållnings-, socialiserings- och privatiseringsdebatternas polaritet. Under de senaste årtiondenas värderingsförskjutningar har det även insmugit sig postmateriella element. Dagens spänningsfält utspelar sig snarast mellan den vänsterlibertarianska och den högerauktoritära polen.

De högerextrema partiernas valresultat kommer enligt denna modell väsentligen att bestämmas av den politiska möjlighetsstrukturen och av partistrategin. Lämnar den etablerade borgerligheten ett utrymme som utmanarpartier kan utnyttja?

Kitschelt bygger sina observationer på förhållandena i Frankrike, Skandinavien, Österrike, Italien, Tyskland och Storbritannien. Detta komparativa örnperspektiv framtvingar vissa förenklingar. Vänster-högerskalan är en analytisk renodling. De politiska förutsättningarna är unika för varje enskilt land. Det är heller inte nödvändigt att de borgerliga partierna behöver dra sig åt höger för att täcka ytterflygeln. En anpassning till de högerextrema partiernas retorik kan tvärtom förstärka utmanarnas legitimitet.

Läxan från det senaste årtiondets europeiska partipolitik är i grund och botten densamma som mellankringstidens erfarenheter. Demokratin gick under i de länder med minoritetsparlamentarism och handlingsförlamade partier. I de länder där det politiska systemet visade sig kunna uppfylla medborgarnas förväntningar på att lösa de sociala problemen överlevde demokratin.

Högerextremismens framgångar här därmed tydligt visat på svagheterna i Europas etablerade demokratier. De gamla politiska partierna har i vissa avseenden förlorat kontakten med invånarnas vardagsliv och uppfattas inte längre representera reella valalternativ. För åtskilliga medborgare speglar den offentliga debatten inte vardagens reella problem.