En gång i tiden sågs demokrati och byråkrati som varandras motsatser. Demokrati grundas på jämlikhet och individualitet, medan byråkrati är uttryck för hierarki och opersonlighet. En del utopier ville frälsa demokratin genom att avskaffa tjänstemannavälde och statsapparat, andra såg tvärtom ämbetsmän och domstolar som allmänintressets sista värn mot framrusande populism och partivälde.

I dag har de flesta accepterat att demokrati och förvaltning kompletterar och till och med förutsätter varandra. En representativ demokrati kräver professionella tjänstemän som på eget ansvar tar fram faktaunderlag för de politiska besluten och genomför de åtgärder som de folkvalda bestämt. En offentlig makt kan i en upplyst värld inte fungera utan att ytterst grundas på medborgarnas samtycke och förtroende.

Alla länder har betydande problem att omsätta dessa allmänna tankar i praktisk verklighet. Debatten domineras av begrepp som överbelastning och ostyrbarhet. Varje nytillträdande regering brukar som en av de främsta programpunkterna ha en reformering av den offentliga förvaltningen. Omorganiseringen av kommuner, regionala organ och statliga myndigheter har blivit en mindre industri.

Länge trodde vi svenskar att vi var immuna mot den offentliga maktutövningens avarter. Vi har berömt oss av att ha en effektiv, okorrumperad och öppen förvaltning. Envar som under utlandsvistelser stiftat bekantskap med tvära paragrafryttare har väl längtat efter försäkringskassans informella hejande och duande.

Men undan för undan avslöjas nu den offentliga maktens mörkare sidor. Problemen gäller inte bara den offentliga sektorns storlek, skattenivå och nedskärningar. Det finns också allvarliga defekter i den offentliga maktens inre organisation och arbetssätt.

När vi i SNS demokratiråd skulle sammanfatta årets bedömning av det politiska systemets funktionssätt fann vi oss nödsakade att sänka betyget på kontrollen över genomförandet av de politiska besluten ("Demokrati över gränser: demokratirådets rapport 1997", SNS Förlag). Den offentliga makten har skapat sina egna problem.

Den komplexa och svåröverskådliga förvaltningsapparaten har medfört stora styrningsproblem. Politikerna har inte tillräckligt lyckats följa upp hur de beslutade reformerna faktiskt fungerar. Det är ytterst riksdagen som bär ansvaret för att det finns fungerande larmsignaler i form av utvärdering och revision.

Det är en paradox att samtidigt som alla säger att vi går mot en kunskapssamhälle så försämras kunskapsunderlaget för de politiska besluten. Det svenska utredningsväsendet har varit berömt långt utanför landets gränser. I dag fattas många beslut på ett bristfälligt och hastigt hoprafsat underlag.

För något år sedan konstaterade Stefan Fölster och Catharina Barkman i en kritisk rapport att många myndigheter inte kan utvärdera sig själva. En fjärdedel av myndigheterna utvärderar inte alls den egna verksamheten. Utvärderingarnas kvalitet är ofta dålig, både när det gäller metod och resultat. Resonemang om ändamålsenlighet och kostnadseffektivitet saknas ofta helt.

I våras påpekade riksdagens revisorer att det statliga utredningsväsendet dras med stora kvalitetsproblem. Tidsramarna har krympt och många utredningar brister i fråga om kompetens och resurser. Här finns en viktig förklaring till dagspolitikens ryckighet.

Nyligen föreslog en utredning om regeringens stabsmyndigheter att ge Riksrevisionsverket en ändrad roll. Förutom oron över att den statliga effektivitetsrevisionen skulle försvagas och bli mer beroende av den politiska makten kan man ha kritiska synpunkter på själva underlaget för förslaget. Utredningen innehåller inte ens en internationell översikt. Just när det gäller formerna för granskning och kontroll skulle Sverige ha mycket att lära av andra länders erfarenheter.