Politiker orsakar demokratikris

DN Debatt den 19 oktober 1997

Olof Petersson


Nyligen tillsatte regeringen en demokratikommitté under ledning av Bengt Göransson. Det är inte fråga om någon maktutredning av den typ som tidigare genomförts i Norge och Sverige och som just satts igång i Danmark. Maktutredningen bestod av forskare och hade i uppgift att kartlägga. Demokratikommittén består av politiker och skall lägga fram konkreta förslag.

Uppenbarligen har regeringen gjort bedömningen att det i dagens läge är viktigare att skrida till handling än att invänta ytterligare forskning.

Varje förslag om praktiska åtgärder kräver emellertid en uppfattning om hur verkligheten ser ut och var de största problemen finns. Regeringen slår fast att mycket har hänt i det svenska samhället sedan maktutredningen presenterade sin slutrapport 1990. Ingen kan förneka att samhällsförändringarna varit stora: den statsfinansiella krisen, EU-medlemskapet och arbetslösheten har förändrat förutsättningarna för den politiska processen.

Men åtskilliga tendenser var fullt synliga redan när vi skrev maktutredningen. Internationaliseringen av ekonomin, förändringstakten i samhället, nyheterna inom medier och informationsteknik, utvecklingen mot ett mångfaldens samhälle, den stigande utbildningsnivån, det sjunkande förtroendet för traditionell politik, de ändrade formerna för medborgarnas samhällsengagemang, miljöfrågornas ökande betydelse, kvinnornas intåg i politiken, omorganisationerna i den offentliga sektorn - alla dessa skeenden var kända när maktutredningen gick till tryck.

Varför försöker regeringen ge sken av att demokratin plötsligt ställts "inför nya förutsättningar"? De förändrade förutsättningarna har varit kända i många år och den fråga som reses är snarast varför de politiska ledarna reagerar först nu. Det politiska systemets hämmas uppenbarligen av en eftersläpande självförståelse.

Farhågorna besannas när man tar del av demokratikommitténs inriktning. Regeringen ger i uppdrag åt Bengt Göransson och företrädarna för de andra partierna att koncentrera sig till fyra huvudområden: internationaliseringen av ekonomin, Sveriges EU-medlemskap, informationsteknik och rationaliseringarna inom den offentliga sektorn.

Dessa fyra huvudområden har något gemensamt. De utpekar att skulden för demokratins kris står att finna i förhållanden utanför politiken. Den bild man får är att utländska krafter, makthavare i Bryssel, tekniska påhitt och managementkonsulternas härjningar i kommuner och landsting har förstört vårt gamla fina Folkrörelsesverige.

Men det saknas någonting på listan. Politikens kris har inte bara externa utan också interna orsaker. Om det var någonting som blev maktutredningens huvudslutsats så var det just detta: institutionell tröghet och en oförmåga att kritiskt analysera sig själv var en viktig orsak till det politiska systemets kris. Direktiven till demokratikommittén ger ett oavsiktligt belägg för denna slutsats.

Det politiska systemets kris är delvis självförvållad. Det faktum att svenskarna i dag har mycket lågt förtroende för partier och politiker kan inte bara skyllas på yttre omständigheter. En viktig förklaring är också att det politiska ledarskapet och de politiska institutionerna har stora brister.

Den representativa demokratin står och faller med de politiska partierna. Genom den långa serien av valundersökningar vet vi att väljarnas band med partierna håller på att försvagas. På många orter har de lokala partiorganisationerna stora svårigheter att rekrytera nya medlemmar. Åtskilliga av dem som trots allt söker sig till något parti stöts förr eller senare bort av de stela och förlegade arbetsformerna.

Partiernas kris visar sig också indirekt, som ett vakuum i den allmänna debatten. Trots de rundliga summor som partierna beviljar sig själva i form av offentligt partistöd ägnas mycket blygsamma resurser åt att få fram underlag för den kvalificerade och framåtsyftande diskussion som många samhällsintresserade medborgare saknar.

Väljarnas främlingskänsla inför politiken är bland annat resultatet av svagt politiskt ledarskap. De folkvalda politikerna har inte tillräckligt väl förmått att levandegöra politikens villkor och möjligheter. Politiken är för många en främmande värld. De politiska borde egentligen vara det gemensamma och alla medborgares angelägenhet. I stället har allmänheten under åren invaggats i föreställningen att politik är något som sköts av yrkespolitiker.

Att vara politisk ledare ställer alldeles speciella krav. En förtroendevald skall både lyssna på opinionen och vara beredd att argumentera för sin egen uppfattning. Denna kombination av lyhördhet, rättrådighet och handlingsförmåga är i praktiken relativt sällsynt. Inom en del viktiga samhällsområden har de förtroendevalda svikit sin uppgift att föra en aktiv dialog med väljarna. Europapolitiken är ett exempel. Allmänhetens svaga intresse för Europavalet, rådvillheten inför Sveriges bidrag till regeringskonferensen om EU:s framtid och tveksamheten till EMU beror till viss del på mumlande och hukande politiker.

Misstron mot politikerna har fått ytterligare näring av de senaste årens skandaler. Det går inte att bara skylla på moraliska brister hos enskilda personer. Affärerna är också symptom på systemfel. Långvarig maktutövning i små slutna cirklar tenderar lätt att urarta. Grupptänkande, grabbstil och gubbsjuka bildar en elakartad blandning. Den svenska offentlighetsprincipen är ett ideal som långt ifrån alltid återfinns i verkligheten. Många beslut fattas fortfarande i slutna miljöer utan insyn och offentlig debatt.

Det är heller ingen tillfällighet att det gått så lång tid innan skandalerna upptäckts. Till slut blev det journalister som fick fylla kontrollantens roll. Granskningsorganen fungerade inte som de skulle. Den svenska konstitutionen har allvarliga brister när det gäller maktdelning. Vi har vant oss vid ett enhetsperspektiv på den offentliga sektorn. Organisationsfrågor har betraktats som praktiska lämplighetsavvägningar. Därmed har vi kommit att försumma betydelsen av tydlig ansvarsfördelning, skarpa gränser för den offentliga makten och principer grundade på rättigheter och skyldigheter.

En väl fungerande demokrati fordrar att medborgarstyrelsen förenas med kraven på rättsstat och handlingskraft. Det politiska systemet måste ha förmåga att genomföra medborgarnas önskningar. Också i detta avseende finns självförvållade brister. Den offentliga sektorn har med åren blivit svåröverskådlig och komplex. Försöken att via administrativa reformer förbättra styrbarheten har knappast varit särskilt framgångsrika. Politikerna har varit dåliga på att följa upp och ta reda på hur de politiska besluten faktiskt fungerar i verkligheten. Många beslut fattas i dag på bristfälligt kunskapsunderlag.

De politiker som kommer att ingå i demokratikommittén behöver således inte sakna uppgifter. De kan lämpligen börja med att granska sig själva.

Olof Petersson
Statsvetare, ordförande i maktutredningen 1985-1990, ordförande i SNS demokratiråd


[ index ]
SNS, Design & produktion Lexivision