Opinionens för- och betryck

Svenska Dagbladet Samtider den 21 juni 1998

Olof Petersson


- När jag vill veta vad Frankrike tycker så frågar jag mig själv.
Detta yttrande har tillskrivits Charles de Gaulle och vittnar om en numera sällsynt uppfattning om den allmänna opinionen. Folkviljan har i stället blivit identisk med opinionsmätningarnas procentsiffror.

Riksdagens beslut i höstas att säga nej till svenskt deltagande i valutaunionens tredje steg är det yttersta beviset på den omvälvning som opinionsundersökningarna inneburit för den politiska styrelsekonsten. Trots en övervägande positiv remissopinion och många argument till förmån för ett deltagande valde riksdagen ändå att säga nej. Det avgörande skälet var bristen på folkligt stöd. "Opinionsmätningar och många andra indikationer ger härvidlag en tydlig bild", konstaterade regeringen i sin EMU-proposition. Så knöts Sveriges utrikespolitiska linje direkt till opinionsutvecklingen. Därmed har också metoderna att mäta opinionen fått en avgörande betydelse.

Hittills har det främst varit statistiker, sociologer och statsvetare som skrivit om fenomenet opinionsundersökningar. Glädjande nog har nu ämnet också börjat angripas från historiskt perspektiv. Hur blev det så allmänt accepterat att folkopinionen är samma sak som resultatet från opinionsmätningar? Det är historikerns uppgift att ifrågasätta samtidens nödvändighet. Det kunde varit annorlunda. Dagens samhälle är resultatet av en serie händelser och medvetna val.

Med sin nyutkomna bok har fransmannen Loïc Blondiaux skapat ett massivt verk över opinionsundersökningarnas framväxt i Förenta Staterna och Frankrike (La fabrique de l'opinion: une histoire sociale des sondages, 1998). Denna opinionsmätningarnas socialhistoria berättar om de människor, idéer och intressen som tillsammans omformat det politiska livet i den moderna demokratin.

Det historiska perspektivet visar hur själva begreppet allmän opinion genomgått en fundamental omvandling. I äldre tider skulle det varit fullständigt främmande att sätta likhetstecken mellan den allmänna opinion och massan. Man skilde snarast mellan den bildade och upplysta opinionen (opinion publique) och stämningsläget hos den okunniga massan (opinion commune). Det var förnuftet som räknades, inte numerären.

Efter en utdragen process kom de två opinionsbegreppen att sammansmälta. Det finns många faktorer som bidragit till denna händelseutveckling, men två förklaringar framstår som särskilt viktiga. Den ena är demokratiseringen och segern för den allmänna rösträttens idé. Den andra är den moderna rationalitetens betoning på mätning och klassificering. Såsom idéhistorikern Karin Johannisson för några år sedan visade i sin bok om det mätbara samhället byggde statistikens genombrott på en dröm om det perfekt kartlagda och uppmätta samhället. Opinionsmätningen har uppstått i korsningen mellan folksuveränitetsdoktrin och kvantifiering.

Skildringen av opinionsmätningarnas framväxt visar att viljan att registrera opinionen ofta gått hand i hand med viljan att kontrollera opinionen. Under inflytande av mellankrigstidens socialpsykologi utvecklades en manipulativ syn på opinionen. De totalitära rörelserna i Europa syntes också bevisa att folkopinionen gick att forma med hjälp av mer eller mindre sofistikerade propagandametoder.

George Gallup, en av de moderna opinionsundersökningarnas stora pionjärer, ansåg emellertid den nya teknikens var ägnad att stärka demokratin. År 1940 formulerade han sina tankar i en bok om "demokratins puls". Det kan tilläggas att Alva Myrdal kort därefter framförde liknande tankar i svensk debatt. Opinionsmätningarna var en motsvarighet till den allmänna rösträtten. Alla svar vägde lika. De tysta och glömda medborgarna kunde nu ges röst.

Opinionsundersökningarna omgavs av en speciell metaforik. De omtalades i bilder som fotografi, porträtt, spegel, barometer och termometer. Därmed suggererades en parallell med medicin och naturvetenskap. De noggranna siffrorna gav ett intryck att vara exakta. Reservationerna om felmarginaler, sneda urval, bortfall, ledande frågor, intervjuareffekter och andra felkällor försvann snart i massmediernas opinionsjournalistik. Gallupmätningarna fick omedelbart stort nyhetsvärde.

Därmed förvandlades också bilden av den allmänna opinionen. Detta gamla diffusa väsen som gäckat generationer av statsmän och filosofer blev nu högst konkret och påtagligt. Opinionen personifierades; det är ingen tillfällighet att Gallups vitt spridda presskrönika publicerades under rubriken "America speaks". Den amerikanske opinionsforskaren Floyd Allport kommenterade att opinionen nu antagit fetischkaraktär.

Misstänksamheten mot opinionsundersökningarna har varit särskilt stor inom den sociologiska forskningen. Åtskilliga sociologer har avfärdat opinionsmätningarna på principiella grunder. Procentsiffrorna är endast statistiska konstprodukter, artificiella aggregat. I sociologins värld består samhället av grupper; människan är en varelse som socialiseras in i och lever i gemenskap, underkastad normer och levnadsregler. Opinionsmätningarna underförstår emellertid att individerna utgör isolerade atomer som kan sättas samman i mekaniska tabeller. Denna sociologiska kritik är särskilt framträdande i fransk debatt. Pierre Bourdieu proklamerade för ett kvartssekel sedan frankt att "den allmänna opinionen finns inte" (i en artikel som finns på svenska i Kultur och kritik, 1992).

Den akademiska kritiken har emellertid inte kunnat hindra opinionsmätningarnas segertåg över världen. De politiska och kommersiella krafterna har varit övermäktiga. Den europeiska branschorganisationen Esomar har beräknat att världsmarknaden för opinions- och marknadsundersökningar numera motsvarar över åttio miljarder kronor.

I Förenta Staterna har utvecklingen löpt förhållandevis jämnt. De franska opinionsmätningarnas historia är emellertid ryckigare. Visserligen var Frankrike ett av det första länderna utanför Amerika som satte igång med regelbundna undersökningar. Jean Stoetzel lade grunden till ett institut som behöll nära kontakter med den akademiska samhällsforskningen. Alfred Max var mer inspirerad av Gallups journalistiska inriktning.

Redan under det sena 1930-talet märktes dock en motreaktion i Frankrike. De nya mätmetoderna utdömdes tillsammans med kommersialism och massamhälle av kulturdebattens antiamerikanska falang. De siffermässiga uttrycken för folkopinionen uppfattades inte alltid som legitima. När en mätning 1953 visade att en majoritet av den franska befolkningen ställde sig positiv till en europeisk försvarsunion angrep motståndarna opinionsinstitutet för att hota nationens säkerhet och suveränitet.

Det skulle dröja ända till 1960-talet innan det franska opinionsmätandet utvecklats i full skala. Sedan dess är Frankrike ett av jordens mest sönderintervjuade länder. Varje dag publiceras i genomsnitt två nya mätningar. Oron över valbarometrarnas fördärvliga inflytande ledde 1977 till en lag som gör det förbjudet att publicera, sprida eller kommentera opinionsundersökningar under sista veckan före valdagen. Den informationstekniska utvecklingen har emellertid gjort lagen mer eller mindre verkningslös. Uppgifterna om partisympatierna publiceras av utländska tidningar och läggs ut på Internet.

Lagstiftarens fåfänga försöka att reglera opinionsundersökningarna och den jämna utbredningen över alla demokratier ger intryck av det rör sig om en oundviklig process. Men, som Loïc Blondiaux sammanfattar sina stora studie, utvecklingsriktningen är inte nödvändig. Det finns utrymme för val. Den avgörande frågan är vilken demokratimodell som vi strävar efter.

Denna synpunkt ligger också till grund för Sören Holmbergs och min nya bok "Opinionsmätningarna och demokratin" (SNS Förlag). Vi återkommer här till frågor som vi tog upp till diskussion i en tidigare bok i samma ämne ("Inom felmarginalen", 1980). Under de år som passerat sedan dess har opinionsmätningarnas problem blivit än mer akuta. Konsekvenserna har inte tillräckligt belysts i svensk debatt.

För att ge ett bättre faktaunderlag till denna angelägna diskussion har vi genomfört ett forskningsprojekt om opinionsmätningarnas betydelse i svensk politik. Den nya boken redovisar ett antal systematiska undersökningar av hur de politiska partierna pejlar väljaropinionen, hur företag och intresseorganisationer utnyttjar åsiktsmätningar i det politiska maktspelet och hur massmedierna har utvecklat en ny form för opinionsjournalistik.

Det står utom allt tvivel att opinionsmätningar medverkat till att förändra demokratins funktionssätt. Frågan är om dessa förändringar är av godo eller av ondo. Har opinionsmätningarna berikat demokratin eller utgör de en fara för demokratin?

Uppenbarligen beror svaret på vilken innebörd som läggs in i begreppet demokrati. Demokratins ideal ställer ett antal bestämda krav på det politiska styrelsesättet. Ett sådant grundkrav är att alla medborgare och grupper av medborgare har rätt att påverka den politiska beslutsprocessen. I själva verket är själva andemeningen i folkstyrelsen att olika intressen och åsikter skall bryta sig mot varandra i en öppen och konstruktiv samhällsdebatt.

Flera förutsättningar måste dock vara uppfyllda för att ett samhälle i praktiken skall kunna fungera i enlighet med demokratins ideal. Enskilda individer och kollektiva aktörer måste exempelvis ha möjlighet och förmåga att formulera tydliga uppfattningar. Förekommande ståndpunkter och argument måste föras fram i den offentliga debatten. Meningsmotståndare måste kunna mötas och utbyta skäl och motskäl. Det måste finnas möjligheter att pröva och ompröva ståndpunkter. Alla medborgare, inte minst de förtroendevalda som slutligen har uppgiften att fatta de auktoritativa besluten, förutsätts ha tillgång till ett rikhaltigt informationsunderlag för sina ställningstaganden.

Bedömningen av opinionsmätningarnas betydelse för den demokratiska processen måste ytterst utgå från detta medborgarperspektiv.


[ index ]
SNS, Design & produktion Lexivision