När Lindbeckkommissionen tidigare i år blickade tillbaka på vad som hänt sedan vår rapport publicerats ett år tidigare blev slutsatserna nedslående. Sverige ser ut att köra 1980-talet i repris, fast denna gång med sämre förutsättningar. Arbetslöshet, underskott, inflationstendenser och produktivitetsproblem gör att läget inför nästa konjunkturnedgång ser mycket mörkt ut.

Dagens problem är symptom på en djupgående och långsiktig ekonomisk strukturkris, som beror på svagheter i både det ekonomiska och politiska systemet.

Uppgifterna för regeringen är därför enorma. Det gäller inte bara att bemästra de i och för sig överväldigande problemen med sysselsättning och statsbudget. Det fordras åtskillig statsmannakonst för att de kortsiktiga åtgärderna skall kunna sättas in i ett långsiktigt program för att förstärka de bristfälliga och förlegade institutionerna i dagens svenska samhälle.

Vad som egentligen skulle krävas är en politik för en förändrad samhällsstruktur. Man brukar med författningspolitik avse den del av politiken som handlar om politiken själv. Alla statsvetare är idag ense om att de konstitutionella spelreglerna har avgörande betydelse för politikens innehåll. Däremot är det vanskligt att i förväg veta precis vilka konsekvenser som följer av den ena eller andra författningsändringen. Författningspolitik är ingen exakt vetenskap, men det finns i historien exempel på hur framsynt politiskt ledarskap genom en kombination av historiska erfarenheter och nyskapande fantasi kunnat skapa varaktiga grundbetingelser för ett fredligt och dynamiskt samhällsliv.

En av de uppenbara svagheterna i dagens svenska styrelsesätt är den svaga regeringsmakten. Visst kan minoritetsregeringar åstadkomma långsiktiga och bärkraftiga beslut. Det danska 1980-talet är ett exempel. Men ett sådant ekonomiskt saneringsprogram fordrar vilja till överenskommelser och ömsesidigt förtroende mellan partier och intressegrupper. Lindbeckkommissionen förespråkade just ett sådant samhällskontrakt.

Men oavsett vilken regering som bildas fordras förmåga att leda. Parlamentarismen innebär att regeringen (inte riksdagen) styr riket. Kommissionen pekade på hur man i några andra europeiska länder sökt komma till rätta med minoritetsparlamentarismens och den svaga regeringsmaktens problem. Ett exempel är den tyska grundlagens bestämmelse om konstruktivt misstroendevotum. Varken detta förslag, eller något annat som kunde leda till samma resultat, har lett till några åtgärder. Det enda positiva steget är förslaget att gå tillbaka till fyraåriga mandatperioder, men detta är inte tillräckligt. Grundproblemet, parlamentarismens kris, kvarstår.

Förvisso kan åtskilliga av dagens bekymmer direkt hänföras till brister i det politiska systemet. Men politiken bär inte ensam skulden. Lindbeckkommissionen ägnade även stor uppmärksamhet åt bristerna inom näringslivet. Alla är för den fria marknaden i princip, men starka särintressen försvarar envist marknadshinder inom den egna branschen. Den underliggande konkurrenskraften har försvagats. Devalveringsvinster gör att företag blir konservativa och kan uppskjuta den nödvändiga förnyelsen. Kontakten med avancerad forskning är ofta bristfällig och de långsiktiga, banbrytande investeringarna är alltför få.

Även andra delar av samhället uppvisar klara stagnationsproblem. Lindbeckkommissionen framförde synpunkter på bland annat intresseorganisationerna, kommunerna, de statliga förvaltningsmyndigheterna och Riksbanken. Våra förslag syftade att dra tydligare gränser mellan olika samhällssektorer, att hävda allmänintresset i de politiska beslutsorganen, att värna den kommunala självstyrelsen och att förstärka massmediernas självständighet.

Den konstitutionella utmaningen är därför dubbel. Det gäller dels att förbättra statens egna institutioner, dels att befrämja förnyelsen inom andra samhällssektorer. En väsentlig del av den politiska styreskonsten blir därmed indirekt.

Politikerna kan inte, och bör inte, ingripa i exempelvis företag, massmedier och frivilliga organisationer. Men politiska beslut har stora indirekta effekter på alla dessa olika samhällsinstitutioner. Betydelsen av politikernas handlingar blir särskilt stor i ett land med så omfattande offentlig sektor.

Den offentliga debatten handlar alltför lite om dessa grundfrågor om det framtida samhällets organisation. Det gäller egentligen hur vi vill utforma morgondagens demokrati.

Lindbeckkommissionen gjorde sig till tolk för en pluralistisk demokratisyn. Den pluralistiska demokratin fordrar inte bara en demokratisk stat, styrd enligt folkmajoritetens vilja, utan också att det mellan individer och stat finns en mångfald självständiga aktörer såsom föreningar, kyrkor, företag, universitet och massmedier. Ett sådant organiserat medborgarsamhälle, eller civilt samhälle, är förutsättningen för en öppen, dynamisk och frihetlig samhällsordning.

Det är i detta avseende som dagens Sverige har klara brister. Debatten om hur samhällets institutioner skall förbättras bör därför inte begränsas till statens aktuella problem. I ett längre perspektiv är det minst lika viktigt att förstärka medborgarnas personliga ansvarstagande och att tydliggöra den i dag ofta oklara ansvarsfördelningen mellan samhällets olika aktörer.

Institutionella reformer kräver breda överenskommelser och långsiktiga perspektiv. Men i dagsdebatten dominerar särintressenas kortsiktiga perspektiv. Den offentliga debatten har varit närsynt och det behövs därför en principiellt hållen diskussion om Sveriges långsiktiga problem.