De mange forventninger

Olof Petersson

AKF Nyt, 4, 1998

[Svensk version: Svenska erfarenheter i ljuset av den danska maktutredningen]

Likt all annan mänsklig verksamhet är också begynnelsen av ett nytt forskningsprogram en stund då förhoppningar kommer som tydligast till uttryck. Förväntningarna om vad en maktutredning är till för avgör i stor utsträckning hur slutresultatet kommer att bedömas. Endast i mindre mån har utredarna själva möjlighet att styra förväntningarna. Makten över anspråk och föreställningar följer andra, mestadels outredda, vägar.

Erfarenheterna från den svenska maktutredningen visar att förväntningarna bildade ett mycket sammansatt mönster. Utredningens tillsättande hade föregåtts av en lång debatt, där olika aktörer och intressen argumenterat för att också Sverige borde ansluta sig till de maktutredda ländernas skara.

Oro inför framtiden

Beställaren, i första hand regeringen men också andra delar av statens politiska styrelseorgan, drevs nog främst av en oro inför framtiden. Vid mitten av 1980-talet stod det helt klart att utvecklingen inom skilda samhällssfärer gick så snabbt och hade så genomgripande verkningar att ett återvändande till den gamla svenska modellen var orealistiskt. Däremot var ovissheten desto större om vad som framtiden skulle bära med sig. Låt oss tillsätta en utredning, blev den för svensk politisk kultur naturliga reaktionen. Så vände man sig till en grupp akademiska experter för att kartlägga drivkrafter och utvecklingslinjer.

Yttre orsaker?

De svenska utredningsdirektiven var mycket allmänt formulerade, men innehöll ändå vissa preciseringar. Fyra områden utpekades såsom särskilt viktiga: näringslivet, den offentliga sektorn, organisationerna och opinionsbildningen. Urvalet av områden kunde knappast betecknas som originellt, men bildar ändå ett speciellt mönster. De exogena förklaringarna dominerar över de endogena. Den självklara utgångspunkten är att demokratins bekymmer i första hand har yttre förklaringar, inte inre. Det politiska systemets inre funktionssätt förbigås med tystnad, antagligen därför att hälsan tiger still. De politiska partierna nämns exempelvis knappast alls.

Den vanligaste frågan som ställs till en maktutredare är: "Skall ni ta upp X?", varvid X står för teknikutveckling, barnhälsovård, kommundelsnämnder, bildanalys, federalism, etnicitet, finansmarknader och alla andra väsentliga ämnen. Maktutredaren står då inför ett dilemma. Som god forskare kan man hänvisa till att begränsningen röjer mästaren och att all vetenskap bygger på att renodla ett problem och att bortse från annat. Problemet är att ett "nej" på frågan ofta tolkas som ett värderande omdöme, att X är mindre viktigt än annat. Det publicitetsmässigt korrekta, ehuru principiellt mer diskutabelt, är att alltid svara "ja", eftersom ju allting är viktigt för makt. På så sätt hålls opinionen åtminstone tillfälligt lugnad.

Identitetsunderskott

Som maktutredare får man också erfara att samhället har ett gigantiskt identitetsunderskott. Det finns ett outsägligt stort behov av att bli bekräftad. Det gäller uppenbarligen kollektiva aktörer i än högre grad än enskilda individer. Maktutredningen blev därmed ett massmedium bland andra. Det viktiga är att synas, bli nämnd, komma fram, få sitt namn nämnt. Många gånger synes det mindre viktigt om publiciteten är positiv eller negativ, det viktiga är att inte bli förbigången och bortglömd. Möjligen skulle man som bilaga till maktutredningens slutrapport foga den aktuella upplagan av telefonkatalogens Gula sidor, försedd med förordet "Ja, ni är alla viktiga".

En kategori som fäste särskilt stora förväntningar på maktutredningen var förlorarna. Det var grupper och enskilda som upplevde att motparten hade segrat i någon konflikt. Makt brukar oftast betraktas som något negativt och något som innehas av andra. Man vände sig därför till maktutredningen för att få ett kvitto på att man egentligen haft rätt och att man egentligen borde ha blivit framgångsrik, bara det inte hade varit för att de andra haft så mycket "makt".

Forskarsamhället bemötte maktutredningen med den vanliga kombinationen av uppskattning och avund. Visst var det bra att det blev en maktutredning, men det hade varit ännu bättre om det hade varit jag som fått uppdraget. Den pragmatiska linjen segrade i allmänhet. Maktutredningen blev ett kompletterande forskningsråd som gav mer resurser för att göra det som man skulle gjort i alla fall.

Makt och demokrati

Med så många korsande förväntningar öppnas egentligen stora möjligheter. En maktutredning symboliserar ett vackert drag i nordisk demokrati. De folkvalda, oavsett om de befinner sig i regering eller parlament, känner ett ansvar för det demokratiska systemets förnyelseförmåga och framtidsmöjligheter. De har tillräckligt med förtroende för vetenskapen för att de skall låta en grupp samhällsforskare axla ett mycket tungt ansvar. Maktutredningen innebär att folkets valda representanter vänder sig till samhällsvetenskapen med en vädjan. Hjälp oss att förstå samhället så att vi skall kunna påverka vår gemensamma framtid.

Det för nordisk maktforskning kännetecknande draget är det nära sambandet mellan maktanalys och demokratiteoretiska frågeställningar.

Olof Petersson
Professor och forskningsledare