Anmälan av:
Erik Damgaard Folkets styre. Magt og ansvar i dansk politik. Magtudredningen. Aarhus universitetsforlag, Århus 2003.
ISBN 87 7934 060 1, 174 s.

Maktutredningar verkar vara en skandinavisk specialitet. Den norska maktutredningen på sjuttiotalet, med sina analyser av korporatism och sektorsbaserade särintressen, inspirerade den svenska maktutredningen under slutet av åttiotalet. Just nu pågår danska och norska maktutredningar, vilka håller på att redovisa sina upptäckter.

Visserligen finns det alltid en fara för alltför nära kopplingar mellan samhällsvetenskapen och den politiska makten, men fördelen med dessa offentliga uppdrag är att forskarna tvingas att ta lite bredare grepp för att försöka besvara medborgarnas bekymrade frågor om demokratins läge och framtid.

Både när det gäller den norska och den danska maktutredningen ingav mandatet vissa farhågor. Det verkade som politikerna ville snäva in uppdraget. Direktiven ger i och för sig en tankeväckande inblick i hur dagens regeringar ser på sin omvärld. Demokratin hotas av yttre krafter. De styrande politikerna hyser uppenbarligen uppfattningen att deras makt minskar eftersom andra maktcentra ökat sitt inflytande. Politikerna ser sig hotade av multinationella företag, internationella byråkratier, tekniska påhitt, aggressiva medier, gränsöverskridande miljörörelser, avvikande minoriteter, självmedvetna professioner och härsklystna organisationer.

Men det är någonting som fattas i denna uppräkning av politikernas konkurrenter. Demokratins problem har inte bara yttre utan också inre orsaker. Vår svenska maktutredning utmynnade i slutsatsen att institutionell tröghet och politikens oförmåga att kritiskt analysera sig själv var en viktig orsak till systemets kris.

De politiska partierna bär själva ett stort ansvar för att de har problem med att rekrytera nya medlemmar och att hävda sig i den offentliga debatten. Väljarnas främlingskänsla inför politiken kan bland annat bero på att de folkvalda politikerna inte tillräckligt väl har förmått att levandegöra politikens villkor och möjligheter. Politikens egna institutioner fungerar inte så bra som de skulle kunna göra.

Lyckligtvis har de danska och norska forskarna gjort en generös tolkning av uppdragets gränser. De kommer nu med en rad undersökningar av det politiska systemets funktionssätt. En av de senast utkomna är den danske statsvetarveteranen Erik Damgaards bok Folkets styre: magt og ansvar i dansk politik (Aarhus universitetsforlag 2003). Den som är ute efter en kondenserad, skarpsinnig och lättillgänglig översikt över vad dagens forskning säger om den representativa demokratin i dansk tappning behöver nu inte vänta längre.

Damgaard konstaterar att dansk politik påverkas av samma förändringar som många andra europeiska demokratier fått uppleva. EU:s betydelse växer och gränsen mellan utrikespolitik och inrikespolitik håller på att suddas ut. Massmedierna har blivit mer självständiga och politiken utspelas ofta på mediernas villkor. Domstolarnas roll har ökat, inte minst genom makten att tolka internationella fördrag. Centralbanken har fått självständigt ansvar för kampen mot inflationen. Marknadsorientering har skapat en gråzon mellan privat och offentlig sektor. Intresseorganisationerna är fortfarande mäktiga aktörer, även om deras påverkansmetoder har förändrats.

Så det råder inget tvivel om att politiken lever under delvis nya villkor. Men Damgaard finner ändå ingen anledning att klämta i larmklockan och varna för demokratins kris och snara undergång. Tvärtom är hans huvudslutsats att den politiska makt- och ansvarskedjan fungerar allmänt väl i Danmark, trots de stora förändringarna i den nationella och internationella omgivningen.

Folketinget är ett starkt parlament, inte minst till följd av den danska traditionen med minoritetsregeringar. Det har visat sig vara möjligt att föra en någorlunda fast ekonomisk politik, eftersom man har lyckats nå breda överenskommelser om statsbudgeten. Danmark har också bidragit till att parlamentarismens teori fått revideras - minoritetsregeringar accepterar numera att bli nedröstade utan att avgå. I dansk politik händer det därför att oppositionen utformar regeringspolitiken under det att regeringen opponerar.

Att det politiska systemet visar prov på hög flexibilitet innebär dock inte att det saknas problem. Väljarnas möjligheter att utkräva ansvar har försvårats genom partisystemets fragmentering. Det har också blivit vanskligare att rekrytera nya krafter till politikens centrala poster. Uppdraget som parlamentsledamot uppfattas inte längre som lika attraktivt.

Det största problemet i det danska parlamentariska systemet är oenigheten mellan väljarna och det parlamentariska flertalet om landets förhållande till den europeiska integrationen. Flera folkomröstningar om EU har gått det politiska etablissemanget emot.

Dessa slutsatser från den danska maktutredningen pekar på att demokratins problem delvis beror på brister inom det politiska systemet självt. Det kan förefalla nedslående att många av demokratins problem är självförvållade, men det trösterika är att en del orsaksfaktorer faktiskt går att påverka.

I denna pågående debatt om det demokratiska systemets reformering både kan och bör samhällsforskare spela en viktig roll, även om Erik Damgaard hänvisar till en annan undersökning inom maktutredningen, som varnar för att symbiosen mellan medier och forskare också kan ha sina risker.

Erik Damgaards bok är föredömlig i det avseendet att den inte nöjer sig med att slå fast det kända, utan också pekar ut områden där kunskapen är osäker eller obefintlig. Just samspelet mellan den nationellt baserade demokratin och den framväxande demokratiska samfälligheten på europeisk nivå måste åren framöver bli ett ännu mer prioriterat forskningsfält.

Boken visar också att det behövs ett teoretiskt utvecklingsarbete. Damgaard menar att principal-agentteori är föga lämpad för att analysera länken mellan väljare och valda, och pläderar i stället för representationsteori i Hanna Pitkins anda. Men det som slår läsaren är snarast hur statiska båda dessa teorier framstår. Det är som om allmänna val endast ägde rum vid ett enda tillfälle.

För att förstå makt- och ansvarsprocesser i ett demokratiskt system krävs ett mycket mer dynamiskt betraktelsesätt. Både principal-agentteori och representationsteori, i sina konventionella tolkningar, behöver integreras med det öppna samhällets idé om demokratin som kontinuerlig läroprocess. Erik Damgaard inspirerar till en sådan teoriutveckling, som kan hjälpa oss att bättre förstå den nordiska folkstyrelsens framtida öden.