Olof Petersson

I: Cilla Nergårdh & Göran Hemberg, red., Demokratin är död. Leve demokratin! Ordfront, Stockholm 1999.

Länge trodde vi att Sverige var ett undantag. Åtminstone fram till slutet av åttiotalet fanns det trygga belägg för att svenskarna blev alltmer engagerade som politiskt aktiva medborgare. Men rapporten från SNS Demokratiråd (Demokrati och medborgarskap, SNS Förlag 1998) visar att bilden måste revideras. Dagens medborgare avstår i allt större utsträckning från att engagera sig i föreningar och politiska partier. Under de senaste åren har det blivit allt färre som ställer upp och engagerar sig för att förändra samhället. I stället väljer de att följa spektaklet som passiva åskådare.

Det ligger i sakens natur att passiviteten är svårare att analysera och förstå än aktiviteten. Passivitet är frånvaro av något. Frågan är hur man skall tolka tystnad.

Människan som samhällsvarelse tar allt större intryck av bilden av människan som samhällsvarelse. Sofflocksliggaren är inte längre en ensam och isolerad individ. Den som står inför valet att välja måste också ta hänsyn till hur andra människor resonerar i samma situation. Tystnad har blivit ett kollektivt uttryckssätt. Medborgarna är samfällt passiva. Det ända skälet att undvika ordet "åskådardemokrati" är att det riskerar att ge en alltför ljus bild. Även åskådarna blir allt färre. Läktarna glesnar. Det finns förvisso ett stort samhällsintresse, inte minst bland ungdomar, men engagemanget går de etablerade institutionerna förbi.

En nyhet i Demokratirådets undersökning var att det sjunkande deltagandet inte enbart var att hänföra till stegrad vanmakt. Det finns numera såpass många högutbildade, yngre män som medvetet väljer bort politiken att de är synliga för blotta ögat i ett riksrepresentativt befolkningsurval.

Därmed måste en av maktforskningens grundlagar skrivas om. Hittills har man utgått från att politisk makt alltid är eftersträvansvärd och att det endast är tillgången till ekonomiska och sociala resurser som avgör varför vissa individer blir mer framgångsrika än andra. Nu kan man inte längre betrakta denna utgångspunkt som självklar. Här finns nu en ännu så länge liten, men nu ökande, grupp av starka och framgångsrika människor som avstår från att vara med i den politiskt organiserade gemenskapen.

Undandragandets strategi kan säkert vara rationell sett i den starkares kortsiktiga perspektiv. Varför ödsla sin dyrbara tid på utdragna möten och ineffektiva samtal med oviss utgång? Uttåget från det gemensamma får desto större konsekvenser för det demokratiska systemet. Idéerna om demokratin innebär att alla medborgare är med och formar samhället förfelas om att allt fler drar sig ur den politiska samfälligheten.

Många har funderat på tystnadens natur. Filosofen Wlodek Rabinowicz har påpekat att tystnad kan vara en viktig spelhandling (i Tystnader, redigerad av Hans Andersson och Eva Österberg, Studentlitteratur 1997.). Med spel avses varje interaktion mellan ett antal aktörer, där varje aktör bestäms hur denne och de andra aktörerna väljer att handla. Även tystnad kan utgöra ett meddelande.

Å ena sidan finns detta ökade intresse för tystnaden som uttrycksmedel. Å andra sidan står den dominerande riktningen i dagens demokratitänkande, som betonar samtal, debatt, diskussion och dialog. Ekonomen Albert Hirschman skulle känt igen sig. Människan har två handlingsmöjligheter: både att lämna och att tala, både exit och voice.

Denna uppdelning har den stora förtjänsten att den fäster uppmärksamheten på att utträdet, valet att tystna, kan vara en medveten handling i syfte att påverka systemet.

Den traditionella bilden av den som inte går och röstar är den ointresserade sofflocksliggaren. Det senaste riksdagsvalet visar emellertid att det var många som efter moget övervägande stannade hemma därför att de var missnöjda med valrörelsen och de alternativ som de politiska partierna presenterade. De sjunkande valdeltagandet var därför delvis uttryck för vad man kan kalla aktiv passivitet.

Det är åter på sin plats att hänvisa till Albert Hirschman. Han har i ett annat sammanhang erinrat om besvikelsernas stora betydelse. När klyftan vidgas mellan förväntningar och faktiska resultat blir konsekvensen ett stegrat missnöje, som är en mäktig drivkraft bakom samhällets förändringar. Hirschman utvecklar en hel teori om de periodiska svängningarna i människors samhällsengagemang. Pendelslagen mellan utåtriktad politisk aktivitet och inåtriktad koncentration på det lilla livet ger samhällslivet en regelbunden puls (Shifting Involvements, Princeton University Press 1982).

För den enskilde blir läget emellertid lite mer komplicerat när valet att tystna beror på en tolkning av andras tystnad. Likaväl som det finns taktisk röstning öppnas här en möjlighet till taktisk ickeröstning. Den som inte röstar kan bidra till en minskning av valdeltagandet, kanske kommer att tilldra sig större uppmärksamhet och därmed få större påverkan än mandatförskjutningar mellan riksdagspartierna. Effekten kommer givetvis att bli beroende av hur resten av väljarkåren resonerar.

Opinionsmätningar kan bevisligen spela stor roll för övervägandena bakom taktisk röstning. Frågan är hur avlägsen den tid är då valet mellan röstning och ickeröstning ställs i förgrunden för opinionsmätare och kommentatorer.

Kollektivt handlande innebär ofta att enskilda individer låter sitt handlande styras av en bedömning av hur andra kommer att handla. Återigen kan Demokratirådets undersökning tjäna som exempel. Demokratins medborgarideal om kritisk rationalism, laglydighet, solidaritet och engagemang har relativt starkt stöd bland flertalet svenskar, men det finns tecken på att uppslutningen bakom idealen håller på att försvagas. Det intressanta är att det i vissa fall finns en stor klyfta mellan idealet och bedömningen av verkligheten. Visserligen ansåg man sig själv relativt väl motsvara idealen, exempelvis när det gällde laglydighet, men de flesta lever i föreställningen att andra människor är skattesmitare och bidragsfuskare.

Demokratin är ett samarbetsspel som bygger på ömsesidigt förtroende. Jag samarbetar om jag är förvissad om att också du samarbetar. Om man däremot tror att andra är osolidariska minskar benägenheten att själv uppoffra sig för samfälligheten. Uppenbarligen finns det skeva verklighetsuppfattningar. Dagens medborgare underskattar andra medborgares samhällsmoral. Det vore intressant att närmare undersöka hur denna snedvridning uppstått. Hur formas vår bild av människan som samhällsvarelse? Vilken betydelse har exempelvis massmediernas människosyn?

Det är hur som helst ett faktum att passivitet och tystnad kan bilda en självförstärkande process. Varför skall jag engagera mig när inte andra gör det? Varför är det just jag som först skall begära ordet?

Tystnad är ett svårtolkat uttrycksmedel. Tystnad kan betyda att hälsan tiger still, men kan också dölja vanmakt. Valet att avstå från att använda sin röst kan missuppfattas av andra. De stummas dialog saknar ett politiskt teckenspråk.

Olof Petersson är professor i statskunskap samt forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som årligen publicerar "Demokratirådets rapport".