Recension, Statsvetenskaplig tidskrift 

Värnplikten: en politisk socialisationsagent?

Thomas Denk
Värnpliktsutbildningen – en politisk socialisationsagent?
Karlstad University Studies 1999:10
ISSN 1403-8099, 223 s.

I sin avhandling ställer Thomas Denk frågan om värnpliktsutbildningen är en politisk socialisationsagent. Med politisk socialisationsagent avses en aktör som påverkar individens politiska kultur. Politisk kultur innefattar två dimensioner: orientationer och politiska strukturer. Vardera dimensionen har tre kategorier. I anslutning till socialpsykologisk teori säges orientationer bestå av politisk kognition (uppfattningar om hur det politiska systemet är beskaffat), politisk affektion (känslor inför det politiska systemet) och politisk evaluation (omdömen om det politiska systemet). De politiska strukturer som individen orienterar sig till är politisk samfällighet (den grupp personer som ingår i det politiska systemet), politisk regim (relationen mellan medlemmarna i den politiska samfälligheten, regimnormer samt rollstrukturer) och politisk aktörsstruktur (relationen mellan aktörer som syftar att utföra politiska handlingar).

De kommunikativa handlingar som agenten utför bildar en politisk socialisationsprocess. Avhandlingen grundas på en empirisk undersökning av värnplikten som politisk socialisationsstruktur. Till grund för slutsatserna ligger två enkäter. Den ena riktades till ett urval om 733 värnpliktiga vid fem förband; materialet insamlades mot slutet av de värnpliktigas utbildningstid. Den andra besvarades av 630 mönstrande ungdomar; denna grupp betraktas som en "kontrollgrupp" (s. 51). Enkäterna innehöll framför allt frågor om individernas uppfattningar om det politiska systemet, exempelvis vad som anses känneteckna en god medborgare, hur man kan påverka politiska beslut samt omdömen om politiker. Dataanalysen grundas dels på en jämförelse mellan värnpliktiga och mönstrande, dels på skillnader inom gruppen värnpliktiga. Avhandlingen försöker också bedöma betydelsen av andra socialisationsagenter såsom television, tidningar, vänner, familj, arbete, organisationsmedlemskap och gymnasieutbildning.

Författaren drar slutsatsen att värnplikten påverkar det stora flertalet av de undersökta delaspekterna av politisk kultur. Avhandlingen utmynnar i konklusionen att "värnpliktsutbildningen intar rollen som politisk socialisationsagent" och att värnpliktsutbildningen sålunda bör "inkluderas i teoribildningen om politiska socialisationsagenter" (s. 168).

Slutsatserna är direkt avhängiga av den empiriska undersökningen. Dessvärre har undersökningen flera brister i metodhänseende.

Undersökningsuppläggningen betecknas i avhandlingen som en "falsk panel" (s. 63). Det av författaren myntade uttrycket är vilseledande, eftersom det över huvud taget inte rör sig om upprepade observationer av samma individer. Någon panelanalys är därmed inte möjlig att genomföra. Även om det hade varit praktiskt möjligt att genomföra en sådan panelstudie av en grupp värnpliktiga före, under och efter deras utbildning är det inte säkert att en sådan uppläggning hade varit den lämpligaste. En bedömning av värnpliktsutbildningens betydelse fordrar en jämförelsepunkt, naturligen med en kontrollgrupp som inte genomgått värnpliktsutbildning.

Avhandlingen innehåller en ansats till en sådan experimentell tankegång. Jämförelsen försvåras emellertid av att kontrollgruppen består av ett urval av samtliga mönstrande, dvs. både sådana som uttagits till värnpliktsutbildningen också sådana som ej uttagits. Visserligen gör författaren en jämförelse mellan dessa båda undergrupper i urvalet av mönstrande, men de observerade differenserna mellan värnpliktiga och mönstrande är genomgående vanskliga att tolka. Det finns nämligen en betydande åldersskillnad. Detta förhållande redovisas inte i avhandlingen, men författaren har haft vänligheten att tillmötesgå min förfrågan om en särskild databearbetning på denna punkt. Genomsnittsåldern är bland de mönstrande 17 år och 10 månader och bland de värnpliktiga 20 år och 4 månader. Åldersskillnaden mellan de båda urvalen är sålunda två och ett halvt år. Många andra "socialisationsagenter" kan påverka individerna under dessa år. Den relativa betydelsen av värnpliktsutbildningen är därmed svårbedömd.

Avhandlingens redovisning av urval, fältarbete och bortfall är ofullständig. Urvalet av värnpliktiga baserades ursprungligen på tolv förband, men endast fem finns med i undersökningen. Effekterna av att sju förband utelämnats diskuteras inte. Urvalet av mönstrande är otillräckligt dokumenterat. Det framgår inte om urvalet är slumpmässigt och om de dragits i flera steg. Bortfallets eventuella effekter diskuteras knappast alls. Avhandlingen innehåller ingen uppgift om tidpunkten för datainsamlingen.

Av jämförelser mellan urvalen och respektive population framgår att det finns vissa systematiska fel. Flygvapnet är exempelvis överrepresenterat och flottan saknas. Plutonbefälsvärnpliktiga är överrepresenterade, medan värnpliktiga uttagna till depå- och bevakningstjänst är underrepresenterade. I urvalet av mönstrande finns det fler som uttagits till värnpliktsutbildning än i populationen. Avhandlingen innehåller ingen diskussion om hur dessa skevheter kan påverka slutsatserna.

Det slumpmässiga fel som man alltid måste beakta vid statistiska urvalsundersökningar beräknas i avhandlingen efter antagandet om ett obundet, slumpmässigt urval. Författaren erkänner själv att felmarginalen är relativt stor för undergrupper i de redan relativt små urvalen. Beräkningen av felmarginalerna "visar en begränsning hos undersökningen att generalisera resultat till specifika grupper utifrån den empiriska undersökningen" (s. 51). Ändå grundar sig åtskilliga av avhandlingens slutsatser på jämförelser mellan sådana specifika grupper.

Avhandlingen skiljer inte mellan statistisk signifikans och teoretisk signifikans. Om en skillnad visar sig vara statistisk säkerställd antas, utan någon diskussion, att den också är tillräckligt stor för att tillmätas betydelse utifrån avhandlingens teori och hypoteser. I praktiken är det därmed urvalsstorleken som kommer att avgöra hur många hypoteser som bekräftas.

Dataanalysen bygger genomgående på indexkonstruktioner. De olika aspekterna av politisk kultur mäts genom additiva index baserade på serier av intervjufrågor. Huruvida dessa frågor bildar skalbara mönster eller homogena dimensioner prövas aldrig. Avhandlingen avstår från att utnyttja den samhällsvetenskapliga metodlärans inventarium av faktoranalys, kumulativ skalning och andra sätt att pröva huruvida det finns empiriskt stöd för antaganden om skalbarhet. Indexkonstruktionerna vilar därför inte på empiriskt stöd utan på författarens egna antaganden.

Avhandlingen är inte begränsad till att undersöka värnpliktsutbildningen, utan syftet är också att studera betydelsen av andra socialisationsagenter. Med hänvisning till socialisationsteoretisk litteratur understryks betydelsen av att analysera den relativa betydelsen av olika socialisationsagenter. Syftet är vällovligt. Det kan förhålla sig så att den observerade differensen mellan värnpliktiga och övriga har uppkommit genom skillnader i andra avseenden, exempelvis i fråga om utbildning och medievanor. Läsaren väntar att hypotesen om andra socialisationsagenter skulle prövas genom någon gängse teknik för multivariat kausalanalys, såsom multipel regression eller motsvarande. Någon sådan analys genomförs emellertid inte. Det enda som redovisas är de parvisa korrelationerna mellan kontakterna med andra socialisationsagenter (appendix C2). Dessa beräkningar är emellertid inte tillräckliga för att dra några slutsatser om relativa effekter.

Lika problematisk är analysen av skillnaderna inom gruppen värnpliktiga. Tanken är att mäta betydelsen av värnpliktsutbildningens innehåll. De aspekter som uppmärksammas är försvarsgren, utbildningstid, befattningskategori och förbandstillhörighet. Varför just dessa aspekter valts ut motiveras aldrig med utgångspunkt från några teoretiskt grundade hypoteser. Urvalet framstår därför som ad hoc-artat, främst betingat av uppgifternas lättillgänglighet. Möjligheterna att dra några säkra slutsatser på grundval av denna databearbetning begränsas också, som redan nämnts, av de små urvalen och de därmed sammanhängande felkällorna.

Avhandlingen glider oförväget från korrelation till orsaksverkan. En observerad skillnad avseende förbandstillhörighet tas till intäkt för att värnpliktsutbildningens innehåll påverkat individernas politiska uppfattningar. Mothypotesen är givetvis att skillnaderna inte uppkommit genom socialisation utan genom selektion. Skillnaderna kanske helt enkelt beror på att värnpliktiga som uttagits till ett visst förband har högre utbildning än genomsnittet. Materialet hade gjort det möjligt att genom sedvanlig kausalanalys pröva ett antal sådana mothypoteser. Möjligheten har dessvärre inte utnyttjats.

Den del av individens politiska kultur som benämns politisk kognition operationaliseras genom att utnyttja informationen om vilka individer som svarat "vet ej" eller "osäker" på intervjufrågorna. Åsiktsförekomst används som mått på politisk kognition. Författaren finner att de värnpliktiga har signifikant högre värden på politisk kognition; hypotesen om att värnpliktsutbildningen fungerar som en politisk socialisationsagent anses därmed på denna punkt blivit bekräftad. Det finns emellertid uppenbara mothypoteser till att de mönstrande oftare svarar "vet inte" eller "osäker". Man vet från många andra undersökningar att åsiktsförekomst, liksom andra aspekter av politiskt engagemang, har ett tydligt samband med ålder. Inväxandet i politiken tar sig uttryck i stigande engagemang och växande säkerhet i de egna uppfattningarna. Åldersskillnaden på två och ett halvt år mellan mönstrande och värnpliktiga kan vara en viktig förklaring till den observerade skillnaden i andelen vet inte-svar. Det kan därför vara helt andra påverkansfaktorer än värnplikten som satt sina spår. Några sådana mothypoteser prövas dock inte.

De två återstående aspekterna av politisk kultur (politisk affektion och politisk evaluation) prövas på samma material som redan använts i kapitlet om politisk kognition. Visserligen är det denna gång inte endast andelen vet inte-svar som beaktas, utan också de övriga svarsalternativen. Procentberäkning och indexkonstruktion har emellertid utförts på sådant sätt att vet inte-svar även i dessa delar av avhandlingen påverkar resultaten. Ett exempel kan illustrera. Enligt tabell 5.1 är det 75,8 procent av de värnpliktiga och 69,3 procent av de mönstrande som svarar "ja, alltid" på frågan om man anser att en medborgare bör rösta i de allmänna valen. Differensen på 6,5 procentenheter tolkas som ett mått på värnpliktsutbildningens betydelse. Men denna skillnad beror till stor del på att de mönstrande oftare har kryssat för alternativet "vet ej/osäker", ett resultat som redan använts för att dra slutsatser i en tidigare del av avhandlingen. Läsaren kan själv räkna om procenttalen under antagande att vet inte-svaren exkluderas. Man finner då att procentsskillnaden sjunker från 6,5 till 2,5 procentenheter. Prövningen av de olika aspekterna av politisk kultur är därför inte oberoende av varandra. Samma empiriska resultat används dubbelt. Framställningen blir därmed vilseledande.

Ett sammanfattande omdöme måste beakta att avhandlingen har sina positiva sidor. Frågeställningen är både inomvetenskaplig och utomvetenskapligt intressant; värnpliktens eventuella betydelse för den politiska opinionsbildningen har varit ett outforskat område. Den inledande diskussionen om socialisationsprocessen visar en förtrogenhet med den socialisationsteoretiska litteraturen. Framställningen är systematisk och relativt överskådlig.

Men som denna recension illustrerat har avhandlingen svagheter när det gäller undersökningens metod. Enligt författarens egen sammanfattning (tabell 7.1) påstås avhandlingen ha visat att värnpliktsutbildningen påverkar 16 av 17 undersökta delaspekter av politisk kultur. Flera av dessa avser osäkra jämförelser mellan olika delkategorier inom gruppen värnpliktiga. I några fall finns en stark misstanke att resultaten endast speglar en åldersskillnad som kan förklaras på annat sätt än med värnpliktsutbildning. Dubbelanvändningen av samma data överdriver också antalet bekräftade hypoteser.

Man tvingas därmed dra motsats slutsats än avhandlingens. Undersökningen har inte kunnat belägga att värnpliktsutbildningen har betydelse för individens politiska kultur.

 Olof Petersson

Slutreplik

Thomas Denks replik innehåller ett antal direkta eller indirekta medgivanden.

1. Resultaten kan inte generaliseras utanför urvalet.

2. Trots att avhandlingen talar om en "kontrollgrupp" har analysen inte någon experimentell ansats.

3. Jämförelsen mellan mönstrande och värnpliktiga begränsas av stora svagheter.

4. Avhandlingen studerar inte några individuella förändringar, varför det är inte är fråga om någon panelstudie.

5. Mothypotesen om selektion i urvalet till värnpliktsutbildningen har endast berörts genom en enkel jämförelse avseende skillnader i den beroende variabeln, men har inte prövats genom någon multivariat kausalanalys.

6. Även om avhandlingen förvisso nämner åtskillnaden mellan teoretisk nivå och operationell nivå görs ingen skillnad mellan teoretisk och statistisk signifikans vid den empiriska hypotesprövningen.

7. De fyra aspekterna av värnpliktsutbildningen har valts ut eftersom utbildningen i sin planering är uppbyggd kring dessa aspekter. Då variablerna sålunda inte har härletts ur någon teori framstår urvalet som ad hoc-artat.

8. Interkorrelationerna mellan de oberoende variablerna är inte så låga att en multivariat analys kan negligeras.

9. Avhandlingen har inte utnyttjat möjligheten att analysera åldersskillnader. Den beräkning som nu plötsligt dyker upp i repliken förekommer inte i avhandlingen.

10. Dubbelanvändningen av data återspeglar en fundamental oklarhet om hur avhandlingens centrala begrepp logiskt och empiriskt är relaterade till varandra.

11. Det är en svaghet att indexens skalbarhet inte baseras på empiriska stöd.

Olof Petersson